Åsiktsfrihet och skyddad verkstad

I det sammanhang där jag nu befinner mig möter jag ett språkbruk som chockar. Som får mig att se rött och som får mig att fundera på både det ena och det andra.

När jag diskuterar med pågavännen så har jag haft anledning att använda begreppet stockkonservativ. Jag förklarade det med att man är så konservativ att man skulle behöva äta katrinplommon.

Jag tror inte att jag är ensam om att vilja provocera fram nått levande i förstelnade uppfattningar. Men kanske kan man inte gå omkring och vara provocerande hela livet?

Kanske är även en medelklass-liberal som jag själv, en vandrande karikatyr. Jag talar stort om att det bara är ärlighet som gör kommunikation värdefull, samtidigt som jag har snörp-anlagen till hands och "så säger man inte" hängande på tungan.

Jag har LAJV nu träffat en människa som seriöst menar att
* när frugan inte stryker ens skjortor så är hon feldresserad,
* när man kastar ut sin son för att han är homosexuell så är det med all rätt eftersom sonen borde ha vett att bete sig
* och som kallar en asiatisk kvinna som gift sig med en svensk för köpe-kines.

Jag kan undra vilken planet jag kom från
och vilken jag kommit till.
Detta är mig så främmande.

Någonstans så tycker jag att det är intressant att iaktta min egen reaktion, men mycket känner jag, om jag tänker ett par steg fram, att det skulle vara tungt att ge ett framtida barn en sådan släkting...

Och med det så kan jag förstå varför jag själv är ett UFO i det här sammanhanget. För detta är sådant som jag skyddats från också.

Kanske är det bättre och ärligare att låta alla åsikter finnas och uttalas. Det är svårt att inte ilskna till, men ilska öppnar få dörrar... Det är väl ur en sådan insikt/åsikt som yttrandefriheter och åsiktsfriheter skrivs in i lagar och konstitutioner. Vackert så. Men det förutsätter också att min stämma gör sig hörd och att jag står upp för det som är jag.

Att jag inte känner konflikträdsla, att jag kan/vill/orkar driva min tes oavsett om den är rätt i någon annans ögon. Att jag tar för mig trots att jag vet att jag alltsomoftast söker finna en känsla av förståelse för det jag kanske egentligen inte heller förstår, och att det inte blir så tydligt med alla vändor av "å ena sidan och å andra sidan", att argumenten inte behöver vara objektiva, logiska och välunderbyggda för att vara mina.

Och framför allt... att jag kan låta krocken ske. Utan att vadera in saker som i airbags för att skona. Kanske kanske är krockarna inte en strid, kanske är de helt enkelt möten.

Och bara för att få det sagt:
*Jag tycker inte att det är en självklarhet vem som gör vad i ett hem. Jag tycker att det är en deal man gör med den/dem man lever ihop (ihopans höll jag på att skriva, språket kommer ändras de här veckorna...) med.
*Jag kommer inte att sluta älska och värna om mina eventuella barn pga saker de gör av kärlek, däremot så skulle jag ha svårt att älska någon som kränker och skadar en annan människa. Det innebär inte att jag skulle ge upp hoppet om dem.
*Jag tycker att det är nedsättande att kalla någon köpekines. Jag skulle inte vilja bli kallad det. Skulle jag kallas köpe-nollåtta skulle det antyda att jag är en vara som inte kunnat påverka situationen eller att kunnat skapa någon form av ömsesidighet. Det är också märkligt att det är en som i så fall antas ha pengarna och ha köpt sig en fru från ett annat land, men det är den andre som skall bära tillnamnet av handlingen. Det finns alla möjliga anledningar till att man inte blir tillsammans med en infödd, en av dem kan vara ömsesidig kärlek.

Och där slutar min argumentskedja
för kärleken är det största man kan uppleva
och det är en grundtes för mig att alla borde få uppleva den.