July 2004 Archives

Jag hör röster och rustar

| | Comments (0)

Det har börjat igen.
Jag har haft ett uppskov på uppemot två år,
men nu är det tillbaka...

Jag konstruerar gräl i huvudet.
Jag hittar på att folk i min omgivning anklagar mig för saker,
jag kommer på försvar
jag blir arg
jag tittar snett
bygger upp murar
och nästan hatar.

Jag vet inte varför det blev ett uppehåll,
Kanske är det för att jag under två år varit förunnad att i princip enbart ha med underbara människor att göra, sådana jag trivs och känner mig trygg med. Kanske är det för att jag själv mått bra på nått sätt och kännt mig tryggt vilande i världens armar och energier och vad nu man kan benämna den gudagåva som det varit att känna sig som en som är del av ett gott harmoniskt flöde som kan besegra all världens rädsla och destruktivitet.

Och jag vet inte varför det kommit tillbaka,
men det är ruskigt otrevligt.
Jag känner mig på min vakt
hela tiden
och jag biter ihop om min värme och min humor
och det finns inget kvar som jag tycker om.

Kanske kommer jag befrias snart igen.
JAG kanske skall BEFRIA MIG,
det är ju i min hjärna det händer så jag kan ju inte vara mer offer än förrövare.
Är det en kemiskt förklaring jag skall ge det?
Kroppslig obalans med för mycket pluggsmåätande och för lite raska pauspromenader och för lite sömn.

Två kvällar i rad har det varit först sent på kvällen som vi kunnat få ro att sätta oss på balkongen med ett glas vin och se solnedgången över det stilla sundet. Igår var det ännu en ny nattlig rutin som skulle inlemmas innan sömnen fick ta ut sin rätt och det var att smörja min rödlila rygg. Sommarens varmaste dag med inte bara värme utan sol och salta dopp känns fortfarande - och det är inte bara positivt. Idag blir det tröja på!!

Och tankarna mal också om framtiden nu när tiden här börjar dra ihop sig.
Det är trevligt med pågavännen
men klarar jag att ta det onda med det goda.
Det blir den största utmaning jag någonsin antagit.
För jag måste sluta bita ihop om mig,
kliva ut och säga och tycka och känna
allt det som jag förstår att familjen här tycker är "lite speciellt".

Känner mig som Jean D'Arc, jag kommer bli bränd på bål,
för jag vet att det jag har att öppna för dem,
inte är det de nödvändigtvis vill öppna sig för.

Kärlek och tolerans är inget som råder.
Inte på det sätt som jag vill ha det på.

Kärlek här är att säga till folk att de ju skall göra si eller så för att det skall bli bra. Att vaddera in varandras tillvaro och liksom uppfostra varandra att göra det rätta. Kärlek här är inte att lyssna och se någon och försöka förstå hur den tänker eller känner.

Jag vet inte om det är så att det är en balansgång mellan självständighet och familjetrygghet som jag själv inte klarat av riktigt, men hanterat genom att lägga 50 mil mellan mig och min familj, så att jag kan älska utan att bekänna något beroende. Och jag vet inte om jag är beredd att ompröva den balansgången eller göra det i någon annans familj. Det väcker för mycket av sådant som jag tycker är svårt. Och jag hanterar det lättast med ilska. Och ilskan jag känner är så oberättigad i förhållande till de öppna armar jag mötts med. Jag skäms.

Jag använder mig av känslor som att mitt sätt att se på världen är rättare och sannare. Det är obehagligt för jag vill inte vara den som besserwissrigt frälser världen. Men jag tycker samtidigt att mitt sätt att vara öppen och tolerant är självklart. Och jag vill att det skall råda överallt

men jag vågar inte alltid strida
och jag vill inte leva mitt liv som en strid.
Eller?
Kanske är det just det jag vill.
För det enkla livet som jag tror mig vilja gör mig otåligt rastlös.

Samtidigt finns det en rakhet och ärlighet här.
och det är något jag heller inte klarar särskilt bra.
och det skäms jag för att jag inte gör.

Jag har fått fler förtroenden än jag har gett,
troligen för att mitt tyckande är resonerande i sin natur,
och inte som inkastade brandfacklor.
Deras tyckande är effektivare.
Och mer svåremotsagt.

Mitt öppnar ständigt för kompromisser
och det hotar mig då jag möter kompromisslösa.

Jag är helt enkelt väldigt väldigt rädd.
Kommer jag att försvinna?

Småätandet ger mig en tyngd på jorden,
men den kompenserar dåligt,
för den gömmer mig samtidigt för världen.

Jag är långt ifrån att flyga fritt
Jag är långt ifrån rakryggad.
Jag är nära att isolera mig i min rädsla, min fulhet, min fetma.
Och nu har jag bloggat istället för att plugga,
så nu kan jag med rätta kalla mig kass och värdelös också.

Tjoho!
Vad jag är rolig att ha att göra med emellanåt!

En sjuk sak att göra

| | Comments (0)

Jag har lärt mig i alla fall en sak
efter dessa snart 5 pluggveckor...

Och det är att fiskmåsar har en matsmältningsprocess som går på 5 minuter.
Det är det som gör att fiskmåsskitfläckar är så illmariga,
de består av ett under av magsaft.

I alla fall så hörde jag om några som kastat ut fiskrens,
- fickmåsarnas favvogrej!! -
men fäst en lina i renset.

När det passerade fickmåsmagen så följde linan med in
- och ut!

De kunde sitta i fiskebåten och dra i sin lina med fiskmås i,
som en drake eller så...

Det är naturligtvis djurplågeri och *don't try this at home*
men tänk vad häftigt att man kan göra så!!

Jag funderar på att svälja ena änden på ett jädrigt långt garnnystan för att se om det går att göra på en människa också!

Vad gör man inte för
Videnskaben!

Aningens märkligt eller mer

| | Comments (2)

Det är i alla fall minst 2 år sedan som Stockholms universitetsbibliotek satte upp en liten larmmojäng som går igång när någon pratar i mobiltelefon. Det stör inte ut telefonerna, men det blir ännu tydligare att nån pratar fast man inte får. Och andra blir definitivt mer varse och kan säga ifrån.

Det är i alla fall minst 3 år sedan som en person på en tidigare arbetsplats fick sparken eftersom hans passerkort visade att han varit den ende på plats när mobiltelefoner försvunnit.

Att inte nån av dessa "vardags"-tekniker använts vid våra s.k. bäst bevakade fängelser är en gåta.

Jag trodde också i min enfald att det fanns övervakningskameror i alla korridorer och nån som satt och kollade på skärmar, så att ingen behövde överumplas av att det plötsligt står en man med pickadoll när man kommer in i en korridor.

Andra kan detta mer och bättre.
Jag tystnar och sällar mig till skaran Upprörd allmänhet.

Frustrationsdilemma

| | Comments (0)

Kompisens 3-åriga dotter frågade vad vår båt heter,
för henne måste det vara min och pågavännens gemensamma,
hon har ju hälsat på här två gånger nu och jag bor ju här också,
och då är man liksom en familj med saker ihop.

Jag har ingen aning om vad hans båt heter...

- Jag vet inte!
- Men säg det! sa hon
- Men jag vet inte, sa jag
- Säg det! sa hon ilsknare

Och sufflös-modern viskade:
- Hon vet inte vad "jag vet inte" betyder!

Så berättade kompisen en episod om sin svägerska som för ett par år sedan ägnat hela sommaren åt att säga till sin son att han inte fick bada på djupt vatten. Och han hade badat och hon hade sagt till honom igen. Och igen. Och igen. Det var först i slutet av sommaren som han frågat:
- Vad betyder djupt?

En kommentar med ett tips

| | Comments (0)

Fick en kommentar på ett tidigare inlägg och tyckte att det var ett spännande tips där. En särskild site för i-landsproblem i Sverige där vi alla kan hjälpas åt att samla in problem som en stor del av våra medmänniskor skulle vara lyckliga om de hade!

Kanske kan det också leda till nån lösning av dem?

För mig känns det som om hela min blogg kan sändas in dit.
Om jag skall relatera det jag grubblar och våndas över med de viktiga frågorna i världen så är det inte klokt hur mycket energi som läggs på bagateller.

Som nu när jag sitter i en annan del av Sverige där jag hyfsat förstår språket och där jag välkomnas och där jag genom en enda kontakt fått en väg in till öppna armar av rätt många människor. Jag kan åka tillbaka, jag kan kontakta alla mina vänner och min släkt. De lever. De är inte under allvarligare yttre hot som hotar deras existens eller hälsa än att de kan skratta och gå på bio eller äta sig mätta. Det finns egentligen inget som helst problem, mer än att jag ser att jag har ett stort steg att ta framför mig. Men människor har kastat sig/kastats in i ovissare framtider än så här och överlevt så varför börjar min mage kännas katarrig över så här lite?

Lite kan jag nästan känna mig arg över att behöva sätta hela mitt ego i ett större sammanhang. Så stora sammanhang att jag knappt blir viktig över huvud taget. Jag vill betyda något och jag vill kunna slänga mig mellan klädvalsångest på morgonen, krav-märkt kontra plånbok på dagen, diskussioner om världsproblem under middagen och sedan sova gott på natten.

Jag lever i den värld jag lever, i det land jag lever och jag fattar inte varför jag över huvud taget hamnar i försvarsställning över det... Jag kan leva och vara och ändå vara öppen för att bry och engagera mig. Det finns ingen motsats...

Samtidigt kan jag inte säga att det är energier och tid från olika konton, för jag tror inte på sådant dribblande. Sannningen är att det är en prioriteringsfråga vilka problem man vill anse att man har och vilka man vill lägga energi på att lösa. Jag vet inte hur medvetet jag gjort mitt val, men tanken är hela tiden att så fort de små är lösta skall jag ta tag i de stora... Så fort de närmaste är lösta och marken känns säker under mina fötter så skall jag kasta mig ut i de stora.

Idag när jag slog på datorn och såg nyheterna så kände jag ett yttre hot även mot mig. Hur har de kunnat rymma? Var är de och vem kommer att bli dödad under denna jakt? Jag kommer låsa ännu lite noggrannare om mig idag. Hur kan jag annars lösa risken för mitt väl och ve?

En dag i tystnad
En dag med plugg
Ännu en dag
av otillräcklighet i ensamhet.

Jag VET att det är så här det känns,
jag pluggade ju på heltid i drygt 5 år
ett bra tag innan denna 4års-distansmara tog sin början.

Och när detta är klart kommer jag högst troligen fortfarande säga att det är positivt med studier och förkovran, att det vidgar vyer, fördjupar verkligheten och inspirerar, utvecklar, får mig att leva... kanske kommer jag till och med att säga att det gör mig lycklig.

Är jag blind?
Utan mina studier hade jag förmodligen kunnat vara troende istället för tvivlande, utåtriktad istället för avvaktande, i balans istället för ätstörd, men kanske är det inte det som är lycka för mig? Kanske är min individuella definition av lycka att plågas, lida, samvetskvala och hata mig för allt jag anar men inte förmår.

Det är ungefär 13 timmar sedan jag mötte en annan människa.
Och han är sen till middagen jag lovat och som jag förberett i samvetskvalen efter att jag sänkt volymen på hans väckarklocka så att han försov sig i morses.

Jag vet inte vilka känslor jag har.
Ikväll är kvällen då jag kommer fall ihop i en gråtande hög vid hans fötter och gå från trökig till monster.
Kan jag varna honom på något sätt?
Kan jag bota mig?

Mitt arkiv och min verklighet

| | Comments (0)

Fick plötsligt en spamkommentar som jag deletade.
Och så fick jag syn på inlägget som den landat på.

Och det värmde.
Bad om ursäkt igår.
För min oförmåga att se hur komplicerat detta är även för honom.

Det är faktiskt inte alla människor i världen som man så plötsligt och så påtagligt skulle kunna dela så mycket med och ändå avsluta varje dag med det smeksamma "goe goe du" så som vi gör.

Detta är något alldeles extra.
Och alldeles extra och oändligt värdefullt är inte gratis.
Det kommer kosta en och annan bortvald strid
och en del av den stolthet som jag inte trott jag haft.

Det kräver av mig

och det ger mig.

Korrigering i rättvisans namn

| | Comments (0)

Det går åt rätt mycket choklad och småätning nu för tiden,
men med den avklarad
och lugnet återställt
så syns det klarare,
det är inte lätt för någon.

Det är inte självklart att låta en nollåtta bo hos en i 6 veckor.
det är inte självklart att känna sådan tro och sådant hopp och sådan kärlek att man vill bana alla vägar man kan finna, stolt visa en nypåbörjat tvåsamhet för ALLA. Den öppnade famnen, den vidöppna dörren till en annan människas liv är rätt unik.

Jag vet inte vad mer jag kan begära
och jag vet inte om jag någonsin kunnat göra något annat bättre.
Det är rätt oförskämt av mig att stå och hålla i dörrhantaget och inte kliva in utan snarare stå kvar utanför och tycka mig ana faror därinne.

Det handlar i vanlig ordning inte om någon annan än mig.
Jag är självcentrerad och störd.
Den uppmärksamhet som jag kräver
och strävar efter
känns svår att ta emot när den kommer.
Den självsäkerhet som jag vill säga att jag har
är så skör
och under den finns så mycket misstänksamhet
att änglarna gråter.

Och jag mår illa efter all choklad jag just smällt i mig.
Men jag känner mig mer rätt ute än jag någonsin varit.

Jag är värd det
Pågavännen är värd det.
Och det går att leva lyckligt.

Den bästa helgen...

|

... men en bitter smak också.

Nån sa om min resa att han trodde att det, om det varit han,
kunde komma fram till att skita i alltihop efter 6 veckor,
just för att det blir så mycket.
FÖR mycket.

Kände mig bland vänner i helgen
Kände mig som en given del.
Mycket skratt.
Genuint trevligt.

Det var verkligen vänner.
Ingen som sa vad vi skulle göra och inte
Ingen som såg oss som en förlängning av dem själva
Ingen ägde något
Jag slappnade av.

Nu gör det ont i magen igen.
Kroppen beter sig som om jag vore fångad.
Men jag är inget offer i detta.

Som den nyfunna vännen sa igår.
Pågavännen är den goaste av människor,
men nu är det inte bara honom jag väljer.
Det är ett kitt som är långt mycket större.

Och det var skönt att få orden.
Jag sa på hemvägen igår att det är ett så färdigt kitt,
jag vet inte vart utrymmet finns att bygga och skapa något tillsammans,
allt är ju redan uttänkt och klart.

- Men det är inte komplett utan dej! svarade han,
och det rörde mig ända in i hjärteroten,
men det hjälptes inte,
- Jag är mer än en plusmeny!

Det är som om jag träffat en man som fortfarande bor hemma
så mycket umgås han med sin familj,
det är liksom värre än att träffa en som har barn sedan innan,
för med en sådan familj kan jag skapa en roll, kan vi hjälpas åt att skapa en roll, här vet jag inte.
Vet inte någonting.
Känner mig bara vilse.
Så vilse och färdig att jag bara vill krypa in under skogens mörkaste gran,
men det finns ingen gran, bara hav
och skyddslöshet.
Hudlöst bar
som en havsfrätt stenstod,
långsamt förintas
så mycket vatten,
men inga förlösande tårar...

- Jag är bara ännu en som sliter i din tid!
sa jag imorses
- Du får inte tänka så! sa han och kysste bort alla tankar

en stund


om jag inte skall vara ett offer
så betyder det att jag kan välja
och ändå är det inte lätt och inte självklart
och det där som man hört om att lyssna på sitt hjärta är ett jävla mög
för det finns inga entydiga svar där

Jag KAN lyckas skapa mig den bästa av världar här,
men skall jag fortsätta att döma ut vad jag har här att göra,
att känna mig hotad och kritisk mot dem som omger mig
om jag fortsätter vara rädd
så kommer jag bara kunna skapa ett helvete.

Nu är jag ju inte mycket för att göra det lätt för mig.
Och jag är rätt kär i den här mannen,
så kanske skall jag helt enkelt bara döma mig till helvetet en gång för alla,
självdestruktiv har jag alltid varit
och aldrig har det varit så blandat med njutning som det är just nu.

Men är detta riktigt bra verkligen?
Nånstans tycker jag att det låter osunt.

Nånstans vill jag hellre lägga mig ner och dö än att fatta något beslut över huvud taget.

Förstelnad hör jag tonen längst bak i mitt huvud
Bär ner mig till sjön,
totoa,
jag känner att jag måste i.

Med glimt eller inte alls

| | Comments (0)

Inte så mycket fiskande längre,
inte så mycket spikande,
inte så mycket...
Nej, nu sen han träffat Linda har han inte tid för nått.

Och jag?
Förvandlad till ännu en som sliter i hans tid.
Kräver honom.

Igår var vi på bio och strosade lite på Helsingborgsfestivalen.
Bara han och jag.
Det krävde avbokandet av ett släktkalas.
Det krävde besvarande av två personers frågor om vad vi skulle göra.
Det krävde lyssnande på hur svårt det varit att veta vad man skulle säga om att vi inte varit där.

Vi ses om kvällar och lite helg (i alla fall den dan när han inte fiskar)
och det är OK,
hade varit mer OK om jag haft socialt på dagtid,
och om det var nån stund innan lampan släcktes som var vår.

Jag behöver det.
Tumanhandtid.

Jag stjäl honom.

Naturligtvis har han ett val,
det är hans val att göra
men han vill vara vän med alla.

Och jag vill också vara vän med alla.
men hamnar i försvarsställning,
i panik och desperation.

Och då tycker jag inte att det är vänner,
om det krockar att vilja vara på tu man hand nån kväll ibland under en nyförälskelsefas.

Jag blir arg,
men jag vet att alla vill träffa honom/oss av kärlek,
så hur snörpig får man bli?
Känner mig ändå utsatt, hotad (?) och väldigt ensam.

Och tänker att om han inte själv vill eller kan stå upp för det i den här fasen,
så kommer det inte komma när vi är mer vardag för varann än vi är nu.

Jag har ingen glimt att skoja om konkurrensen med.
Jag vet att det är det som är meningen,
den svåra omställningen som alla behöver bearbeta
den förlorade (?) sonen, brodern, ensamrätten,
och nånstans vet jag att det handlar oändligt LITE om honom och oss.

Det handlar om att jag nu har två veckor kvar av tjänstledigheten för min uppsats. Jag har inte gjort allt som jag hoppats hinna. Hösten kommer dra igång med språng och kräva mig.

Och jag vill bara lägga mig ner och dö för jag orkar inte ha så höga mål som jag har. Jag vill vara en oambitiös slarver, lättfoting och glassande.

Jag längtar hem.
Jag vill dricka Martini med en väninna,
prata livet tills rösten darrar
och ambitionsnivåer tills tårarna sprutar och skrattmagarna hoppar över dess orimlighet.

Jag vill skratta

jublande flamsande tumla om i tillvaron.
Jag vill dricka sprit. Och knulla.
Och glömma allt.

Istället sitter jag här.
Mitt i nått jag tror att jag vill ha.

En lugn dimma skyler Ven,
sundet är lugnt
allt är harmoni

utom jag

Ikväll skall vi till vänner i Örkelljunga.
Hans vänner, som skall bli mina
och jag som hans vän som skall bli deras.

Ett par sådana möten i veckan är det sedan midsomras,
jag är oftast inte den asociala typen,
och jag träffade Örkelljungavännerna i midsomras,
tyckte om dem,
så som jag tyckt om alla vännerna så här långt,

men jag börjar bli trött, sliten
känna mig avskärmad, ointaglig, ointressant och ond.

Jag vill bara dra nått gammalt över mig,
men, som sagt, han är på jobbet just nu...
;)

Egentligen pluggar jag nu...

| | Comments (1)

Men under den täckmanteln kan jag avslöja att jag just kikat runt hos nåra favvobloggar och gärna tillägger en kändisspotting som jag gjorde igår:

Jag såg Alf Svensson i Smygehus vid 2-tiden igår eftermiddag.

Det roliga var inte att jag såg honom, nej det roliga var att svärmodern INTE såg honom och att det förmodligen kommer att gräma henne hela livet...

Ungefär 3ggr under middagen igår sa hon att kändisar inte är så annorlunda än oss andra.
Men tillade att om hon bara suttit på andra sidan i bilen så hade hon säkert sett honom också!!

Buä!

| | Comments (0)

Är det inte "buä!" som det brukar stå i seriernas pratbubblor när nån gråter?
Framförallt gråter i frustration över att nått gått åt helsefyr.
Så nära att vinna allt, men så kom Alexander Lukas...

Jag vet helt enkelt inte hur jag skall posera till denna pratbubbla för mina tårar sprutar inte så där storartat effektfullt. Och eftersom jag inte kan komma på riktigt varför jag ändå bär känslan så kommer de inte ens så där stillsamt vackert som en hötorgskonst-rand längs min kind.

Jag har helt enkelt bara ett oändligt bläigt humör idag.
Ve är den som skall vrida det rätt igen,
för jag är inte på humör att göra det själv,
och jag är omedgörlig som en stelopererad ko.

Vad är det jag skapar mig för verklighet?
Jag skulle lika gärna kunna ta stora svingande steg i bästa kombination av Alexander Lukas och Travolta. Skulle lika gärna kunna byta humör och tänka:
yeah!

Men det kommer liksom inte.
Det enda som kommer är den där pratbubblan som säger
BUÄ! BUÄ!

Allt är inte övergrepp? väl?

| | Comments (2)

Förundrades när jag läste artikeln om flickan som omhändertagits för att hon berättat att det fanns porrtidningar hemma.

När jag var liten bodde det i mitt område en pojk som hade ett gömställe med tidningar i trädgården. Han cyklade runt när det var pappersinsamling och letade. Och det var kittlande spännande den gången som vi var ett par stycken som snodde ur hans förråd. Det var så märkliga saker som människor kunde göra med varandra när de var nakna, långt ifrån de pedagogiska befruktningsböckerna och den sexualupplysning som sedan kom i skolan.

Jag har aldrig tänkt på att hans hobby var tecken på att han skulle varit utsatt för något. Det är klart att det var ett något egenartat beteende som man reagerade på som udda, men mest tyckte jag som sagt bara att det var snuskigt *fniss med stora ögon, liksom*

Jag vet att min mamma pratade med hans en gång om detta. Och att hans mamma sa att han inte fick lov att ha tidningarna hemma/inomhus och det var den familjens markering i porrfrågan.

En nyfikenhet finns nog inom normalvärdena för mänskligt beteende, även hos barn - ja särskilt hos barn - annars skulle de flesta av oss aldrig lära oss vare sig gå eller läsa eller åka buss och allt vad nu är som man lärt sig här i livet.

Jag är helt med på att porrtidningar inte ger den bästa verklighetsbilden av hur ett möte mellan två nakna människor är. Men likafullt så tror jag inte att man behöver ha varit övergreppsoffer för att veta att man efter ett sådant vindsfynd, sitter på en guldgruva av sådant som polarna kan vara nyfikna på.

Jag tror inte att allt är övergrepp.
Men eftersom en del är det,
och detta trots att jag inte tycker att det borde förekomma alls,
så skall man kanske utreda allt.

Det blir bara lite svulstigt om det är så att det som skulle kunnat vara en pinsamhet för ett par föräldrar gentemot andra föräldrar och dagispersonal istället leder till något så traumatiskt stort som omhändertagandet av ett barn.

Märkligt

| | Comments (0)

Igår var det utflykt.
Jag, pågavännen och två av hans pantersläktingar for på söderut-turné.
Falsterbo, smygehuk och med målet att besöka ett par goda vänner i närheten av Mälarhusen öster om Ale Stenar och Ystad.

Det var trevliga vänner de hade.
Det är inte fel sammanhang jag befinner mig i.
Är rätt avslappnad ändå och känner mig välkomnad.

Men ändå verkar det nästan som att ju trevligare jag har.
Desto grinigare blir jag på hemvägen.

Försökte fånga vad det där handlar om.
Insåg att för varje människa jag presenteras för.
För varje människa som pågavännen avslöjar mig för,
så syltas jag djupare in.

Som när en blivande förälder vill vänta till efter vecka 12 med att berätta för folk, men jag tror att jag nånstans vill vänta med att kalla mig flickvän tills jag verkligen flyttat ner hit, samtidigt som detta med att sondera terrängen här är nödvändigt för att våga ta det steget.

Kanske är det som när vi for hemmåt igårkväll och dimman slöt sig både framför och bakom oss på vägen. Man kan inte se tillbaka och man har ingen aning om vad framtiden har i beredskap.

Eller om man nu inte skall tro att svaret redan finns så blir frågan vilka svar jag är kapabel att skapa, VI är kapabla att skapa tillsammans.

Återigen ställer jag allt på sin spets.
Skall jag bara skita i det här och åka hem.
Det är bara FÖR komplicerat,
det finns saker här jag inte vill leva.

Hela min förmåga att inrama en integritet prövas och skapas,
känner mig emellanåt hotad av att se gränserna
mot min omgivning så tydligt.

Insåg också under bilresan hem igår att det är precis så här som hjärntvätt fungerar. Att under en längre tid vara i ett nytt familjeliknande sammanhang och matas med trevnad och nya intryck som man aldrig hinner bearbeta. Och jag kan undra varför jag aldrig tänkte på att 6 veckor inte kan vara en "koll av läget". Det går inte för mig att vara ytligt besökande under så lång tid. På 6 veckor hinner klister fästa.

Mycket är gott.
Men det finns ett par saker som skrämmer och krockar.
Saker som kan hanteras, men inte botas.

Och hela mitt jag vill packa väskan och dra idag.
Men man gör ju inte så.
Man talar om vad man vill ha och behöver
och ger den andre en chans att möta en.

Så får jag syna...

räcker halva vägen?
eller vill jag bli mött ända utanför min egen dörr,
är det verkligen en rimlig förväntan?
och hur förklarar jag vägen till min dörr?
och blir jag inte också tvungen att öppna den om jag märker att någon ansträngt sig för att ta sig dit.

Och med det sagt undrar jag om jag inte testar honom,
mer än han förtjänar,
och mer än jag själv medvetet kan ta till mig att jag gör.

Räta ut frågetecken

| | Comments (0)

Jag ägnar mig mycket åt frågetecken.
Har alltid gjort.
Problematiserat och reflekterat.

Och dessemellan en förlösande lättsamhet,
en gråtattack, ett skrattanfall, en orgasm
något som lättar de spända strängar som är jag.

Inatt var det gråtens tur.
En bok hjälpte mig till tårarna.
Kanske är den inte sorglig alls,
men konsten finns i betraktarens öga
och mitt öga behövde tårarna...

Näsa och ögon rann och bröstet var fyllt av hackande hulkning.
Och det fanns inte ord på varför.
Det var bara att låta tankarna vila och de smekte smärtsamma minnen, oro och sorger då de stilla fick flyta genom mitt inre landskap. Att låta tankarna följsamt rinna och svämma över fick mig att märka hur jag annars försöker stävja och strukturera dem.

Hur? När? Var? Varför?

Och jag kunde konstatera att varför sällan är viktigt, det räcker att veta ATT. Om jag kunde stanna vid det skulle det kanske också vara lättare att acceptera sådant som händer i livet och välja vart energierna och tiden skall läggas.

När, kanske också mest är en stressande fråga. Jag tror jag kan styra upp och kontrollera mitt liv när jag har filofaxen i hand, men jag är osäker på om det inte möjligen snarare är filofaxen som styr mig... Aldrig har väl nuet varit så sällsynt som just nu

Var spelar allt mindre roll, eftersom man kan nå över så lång sträckor så fort idag. Däremot finns det enda svar att leva på den frågan och det är HÄR. Närvarande.

Så det enda som återstår är hur.
Och det är rätt gott att förstå och veta.
Både tillvägagångssätt och sammanhang.
Det skulle med alla de andra frågorna besvarade bara återstå en renröjd väg att leva. Som livet har tett sig för mig så har jag upplevt att jag röjt en del. Att min smala väg blivit bredare, friare att gå, klarare att skåda från, vackrare och enklare.

Uträtade frågetecken blir utropstecken
och det känns bra
att klarhet inte innebär stillhet och att vara färdig.
Att det istället ger möjlighet för utrop, känslouttryck och upplevelse.
Oj! Aj! Och hoppsan!

Mina blogginlägg skulle bli betydligt mer kortfattade om jag VERKLIGEN kommit så långt att jag bara kunde uppleva förundran över nuet, utan att vilja förklara och förstå det. Jag är nog inte riktigt där än.

4 månader

| | Comments (0)

Schhhhh!
Säg inget, men idag är det faktiskt 4 månader sedan första kyssen.
Vi skall inte tända ljus eller gå ut och äta.
Jag tror inte att han vet om att det är.
Och det är inte mindre värt att fira den här dagen än någon av de andra vi haft.
Borde det vara mer värt att fira?

Kanske skall man aldrig sluta att plocka upp anledningar till fest i vardagen, jag tror att jag skall mejla och gratulera till hans kap!! ;)

När jag vaknade i morses, slog det mig
Hur stort det är att kunna få beröra någons hud.
Den där ömma kroppskontakten som inte är sexuell,
men som man ändå inte har tillgång till som singel,
den som är svårare att tillfredsställa en krogkväll.
Det som jag sörjer och saknar mest när jag är utan det.

Det är så gott när man plötsligt minns det
när man har det
när man kan ta ett andetag och uppfyllas av kärlek
då jag i tacksamhet kan låta fingertopparna snudda långsamt vid hans arm

Det ÄR lycka.

varför? När man ändå märker det

| | Comments (0)

Det är en märklig känsla att veta att man har fel
att man är barnslig och löjlig
och att det kan göra någon besviken och ledsen.

Det är en dubbel känsla att minsann vilja leva ut det ändå
och samtidigt vilja värna den andre och trösta, mildra de skadeverkningar som man just åsamkar...

Borde man inte egentligen
kunna backa ett steg?
le åt sig själv, se vad det kommer ifrån och angripa den rätta kärnan
istället för att liksom hitta på smålöjl att puta med underläppen för,
vara kristisk mot eller vända ryggen för.

Det känns så självklart att man borde det,
men ändå förmår jag inte.
Kanske behöver jag först fatta vad det EGENTLIGEN handlar om,
och det är sådana saker som jag är trög på,
som att kroppen reagerar med ilska, irritation, besvikelse, rädsla (eller vad det nu är) innan hjärnan hinner registrera någon egentlig fara. Att vara i otakt med mig själv så här, skapar ett oändligt behov av efterhandskonstruktioner. Där försvarsinstinkten att överleva tillfredsställs så knasterintellektuellt att änglarna gråter.

Tillbaka i dimman

| | Comments (0)

Efter en veckas turné till sommarställe, barndomsvänner och föräldrahem så kan jag säga att det har varit himmelens trevligt och gott. Som en exposé över allt som varit och som en kartläggning av allt som är.

Pågavännen har haft det intensivt som uppvisningsobjekt och turist i Lindas liv på annan ort. Det ger nog en viss förståelse för mig, att det tar tid att landa i alla man möter och miljön och livet man är i.

Det blir påtagligt hur många hem jag har, hur förvirrande det är. Gott när det genomskådas och han säger att han vet att det förvirrar ytterligare, men erbjuder att tillsammans skapa ett tredje hem. Och ge mig en famn och en hamn för livet.

Och hon såg att det var gott.

Däremot så är kontrasterna stora i mitt sinne. När man under en vecka visar så mycket av det som är ursprung, bas och bakgrund till allt som är jag så är det något som händer i mig. Som att jag söker en riktning utifrån det som hittills varit. Som om det fanns en idealkurva som livet mår bäst av att kränga sig runt och jag vill kunna räkna ut att det är längs den jag rör mig.

Ett febrilt inre tankearbete. Hjärnan som en enda trasselsudd av stark laddning, vindlingar och vrår i hastigheter och med kopplingar som ingen trodde fanns. Men trots detta så kommer det inte ut nått kvitto på att uträkningen går ihop.

Och jag kommer ännu en gång på mig själv med att önska att livet var matematik, för att detta med att lita på sin känsla känns för osäkert.

Nånstans inbillar jag mig att jag skulle kunna finna och leva i en kemisk inre balans med rätta proportioner mat, sömn och aktivitet så att jag skulle kunna VETA att det jag känner och ÄR är samma sak. Men kanske är det en omöjlig dröm/ekvation att leva?

Och nu har jag inte mer tid att ägna detta.
Nu är min vecka semester slut.
Nästa tillfälle blir i december och fram till dess anletes svett, plugg och så småning återvändandet till Stockholm och jobb...

Vuxen och skenhelig

| | Comments (0)

Hurra, nu är jag alltså där.
Jag undrade just om det inte borde komma snart nu,
har ju fyllt trettio och allt.

Satt vid lunch idag tillsammans med ingift släkt till den släkt
som jag besöker och kanske en dag är...

19, 15 och 11
Och 19-killen såg fram emot festivalen
- Då skall det bli supa!

Och när jag var 19 var det tabu att prata om sådant *HAha, ni hör va... när jag var ung, minsann!!* och jag skulle inte uttryckt det så med min bror i närheten och inte heller inför en 60plussare.

Det är ju faktiskt så att jag varit 19 en gång i tiden
Att jag varit på festival en gång i tiden
Och att jag inte alltid varit den nyktraste bland alickor...

Men det bekom mig inte det minsta,
plötsligt kändes det helt rätt att en så ung människa skulle låta bli...
plötsligt satt snörpet där det skulle och jag förfärades över det dåliga föredöme han visade för sina syskon.

Förmodligen är det nu som man är redo att bli förälder...

För nu har man uppenbarligen glömt allt som man själv VISST skulle tillåta sina barn och att man inte skulle oroa sig och att man ju kan liiiiiiiiita på varandra, le och vara kompis, slappna av och bara ha kul.

Nu verkar den där extramoralen och orosstävjaren ha växt likt en visdomstand och blivit till en extra ryggrad att förlita sig på i predikningssammanhang.

Bring it on!

Över huvud taget känns det oerhört mycket bring it on just nu.

Att ha träffat en 7 (och ett halvt) år äldre man innebär att hela vänkretsen är stadgad och avynglad. Här finns barn högt och lågt och den barnlösheten som inte alls sticker ut i Stockholm gör det här. Nu anser ju inte jag att barnalstrande är en åtgärd att ta till för att mainstreama sig, men ändå, något fattas oss. Även om det, som svägerskan sa härom dagen, är för sent för jämnåriga kusiner...

Nu är det dock en verklighetsförankrad Edvard Persson som jag mött så här blir inga barn gjorda förrän jag flyttat ner. Och ner flyttar jag inte förrän jag har jobb här, har jag kontrat. Så där är vi nu, men planen på hur vi skall ha sovrummet och hur många barn vi kan ha (och hur stora) innan vi behöver byta hus är ändå rätt uttalad. Sjuuuuuuukt sjukt... jag är inte vuxen nog för så här stora saker. Jag vill bara säga wow och yeah och liksom klacksparka in helt otippade segrar i livet... Och sedan fort springa vidare för att undvika kontringar. Att vila i detta kan jag inte.

Det kramar som en stenhand om mitt hjärta när det sista pågavännen säger innan han somnar är, att han är så lycklig. Jag vet att jag är del av det och det är större än jag kan bära. Man kan inte bära en annan människas lycka, så det så, så troligen kommer jag slå bakut och vara väldigt kivig och trilsk idag... Men all den där rädslan har inte hindrat mig från att mitt i natten viska i hans öra att jag älskar honom, så jag är nog rätt med på det som händer ändå...

Och jag är i alla fall vuxen nog för att ÖVA på att göra barn. Och även för att ta konsekvenserna av mina handlingar, hur lekfulla och obetänkta de än månde vara.

Helig blir jag aldrig
- så skenhelig är nog det närmaste jag kan komma!!
Får vara tacksam för den förmågan!!!

Banalt grundmurad

| | Comments (2)

Igår murade jag pågavännen och hans sommarjobbare.
Roligt det måste vara att ha ett sommarjobb där man kan se resultatet sedan.

Mina sommarjobb var i sjukhuskök och det finns många timmars arbete som gått ut på att placera mat på tallrikar som sedan kom tillbaka för diskning. En viktig uppgift, ett fortlöpande bidrag i tanken kring att hjälpa dem som inte kan hjälpa sig själva. Och man kanske kan komma på andra ord som får det att bli vackert på nått sätt, även om det man minns mest är alla andra sommarjobbare och saker som gristunnorna med all mat som blev över.

Svägerskan ringde: Murar Linda!!!!!?????

Och det var första gången jag murat nånsin så det var inte konstigt att det fanns en förvåning på det sättet. Men ändå kunde jag tänka tanken på hemvägen kring de olika uppdragen som förr var mer självklart vem som skulle göra. Det finns sådant i en familj som bara skall funka och som framstår som illa när det inte gör det. Och så finns det det där lilla extra. Det som i grundboken räknas som en kvinnofälla att mannen betalar lånen på huset och kvinnan matkontot och när det går åt pipsvängen så har huset hamnat på den ena och det löpande blir värdelöst.

Jag vill skapa bestående värden! Jag vill mura, hamra och spika.
Jag vill bidra och växa. Jag vill vara tillsammans och dela.

Berättade för föräldrarna igår att jag murat.
Oj, sa mamma, vad har du murat för nånting?
Jag murade en.... fyrkant, sa jag.

Och pågavännen som satt bredvid mig bara vek sig.
Och det blev klart för mig att jag vill mura på en dröm
jag är delaktig i.
Jag vill förstå.

Inatt drömde jag att vi var med hans vänners familjer på semester.
De hade husvagn, men vi murade vårt övernattningsställe. Praktiskt! :)

Paradox

| | Comments (2)

Ligger det inte något djupt paradoxalt i begreppet fortbildning. För mig är bildning något som är så djupt integrerat i en människas jag att det omöjligt att tillskansas med hast.

Fortsatt bildning är väl det begrepp som det skall förkorta.
Men varför denna hast.
Kan det inte få ta lite tid att leva, verka och utvecklas?

Vad är det som vi spar all tid till?
Skulle aldrig klara att spara pengar i samma omfattning med så vaga mål...

Katt i natt

| | Comments (0)

Drömde mycket inatt
- igen.

Jag tillhör de som tror att man kan få ut något av att minnas och tolka sina drömmar. Mest kanske för att man får ett bildmaterial som ger en distans till sig själv och därför blir lite friare att se och tolka och i det man tolkar se vad man tänker och tycker. Och genom det komma närmre en förståelse och genom självkännedomen vinna en närvaro i sitt eget (känslo)liv.

Jag tillhör inte de som tror att man lätt kan översätta drömde du om en si så betyder det så, så som många drömlexikon är uppbyggda. Däremot så tror jag att det finns allmänmänskliga och/eller kulturbundna symboler/arketyper.

Inatt var jag i ett torn och där fanns också en annan kvinna och flera katter. Plötsligt dök det upp ännu en katt och kivades med de andra. Jag ville ta upp den och lugna den. Den var svart noterade jag och hann liksom tänka tanken att svarta katter har en speciell innebörd, men när jag tittade mig omkring och räknade i vrårna så insåg jag att vi redan hade sju svarta katter och en grå. Kvinnan som jag delade tornet med sade mig att se till att bli av med den kivande katten. Den hotade de andra som var satta att skydda min hälsa.

Så när jag vaknade kunde jag liksom inte låta bli att kolla om detta med katter kan sägas vara något särskilt, vet ju att djur ofta sägs symbolisera känsloliv på olika sätt. Och hittade följande mening: Katter i drömmar är oftast symboler för skydd eller varningar om att man är på väg åt "fel" håll i livet.

Inte blev jag mindre nyfiken...
... för inte var det nått som föll på plats med detta.

Slutat jaga

| | Comments (2)

Efter en lunch med svärmor och jägarns familj så känner jag mig rätt glad.

Jägarn ville förhöra sig om det fanns jaktlicenser i min släkt, kanske kan de övertyga pågavännen om att börja jaga...

- Ha, han kommer aldrig att börja jaga, sa jägarns fru, det skulle varit om Linda hållt på med det i så fall. Men det är väl slutjagat för hennes del! (fick hon till det med leende glimt)

- Ja, det får vi hoppas, sa jägarn.

Tjolahopp, tänkte jag på hemvägen,
De vill ha mig kvar i släkten!
Och jag vill ha dem!

Är så förälskad
att hjärtats slag är så på hela tiden
att jag tror att det stannat.

Bara tre timmar tills han kommer från jobb...

Samband?

| | Comments (1)

Kanske är det inte generaliserbart, men för mig finns det i alla fall ett tydligt samband mellan pluggande och småätande/sug.

Vari består egentligen detta samband?

Är det att man tror att mat ökar koncentration?
Är det att bristen på koncentration gör att man tänker i termer av paus och att det förknippas med att stoppa nått i munnen?

Är det stillasittandet som gör att man behöver gå och rycka i kylskåpsdörren fyra gånger i timmen av ren rastlöshet eller är det nått annat?

Kan nån lärd informera om vad det handlar om så man kan göra nått åt eländet? Eller kan nån annan som håller på och bli lärd instämma i att det här sambandet bara ÄR studentens lott - inget att göra det är bara en av grundförutsättningarna för akademiskt liv.

Slog snabbt ur hågen en vilsekommen tanke på att här berätta vad man kan stoppa i sig på en dag... det blir inte berättat ... för inte e man stolt inte...

Som en plan

| | Comments (0)

Jag klarar inte att tveka och tvivla längre.

Att sova bredvid mannen som låter som en blandning mellan orch och gremlin på nätterna kanske bara kan låta angenämt i en djupt förälskad kvinnas öron,

men hur skall jag nånsin kunna vara hemma
nånannanstans
nu när jag fått vara i hans armar?

Samtalen har inletts på allvar.
Vilka möbler vill jag ta hit,
hur kan vi göra om så att det blir VÅRT.

Allt är lätt när jag är här.
Undrar hur det känns när jag kommer hem om 4 veckor
och inser att det OCKSÅ är hemma.
Jag skiter i det just nu,
men visst räcker det med en mänsklig näsas begränsade spårförmåga för att känna doften av
PROBLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄM

Nu vet jag var jag är!

| | Comments (0)

Det finns mysterium
som kan väcka nyfikenhet.

Det finns mysterium
som man irriterar sig på för att de kräver ens energi.

När vi färdades genom landskapet igår eftermiddag
så kunde jag ju bara konstatera att det är platt.

- Platt som en pannkaga, sa pågavännen.

Och plötsligt föll allt på plats...

Hela frågan
om hur jag hamnade på denna plats i världen
och varför det känns så overkligt,
som en saga,
men ändå bekant.

Orden har på något sätt genom livet blivit mina:

"En dag så gick jag vilse
Jag ingen vilja fann
Jag vill ju som dom stora
Jag vill, jag vill minsann
-Du vill, du vill minsann

-Vad vill du lilla Vilse
-En vilja vill jag ha
En vilja som vill vilja
Att alla mår rätt bra
-Att alla mår rätt bra

-Jag är din lilla Vilja
Jag vill så mycket jag
Jag vill inte du är vilse
Vi har det ganska bra
Vi har det ganska bra
"

Det nöjdaste man kan skåda

| | Comments (0)

... är pågavännen när han kivas.

Det finns alla förutsättningar att behålla belåtenheten föralltid
för kultur och språkliga krockar kan man alltid välja att bejaka.

Inte trodde jag att man skulle kunna finna en slogan i begrepp som
"Bejaka kärleken med fördomar"

... kanske värt en t-shirt...

Sååå belåten han var över att det bara fanns BOIS-påsar på Kvantum igår.

Och Linda Drama Queen missade tråkigt nog tillfället att ställa till en scen kring vilka påsar jag ville ha. Istället valde jag det moderliga överseendet över småstadens stolthet, ett samhälles kanaliserade hopp. Detta måste vara den värsta av attityder, milt överseende är väl ändå ett förnedrande bemötande gentemot passion. Passion vill väl ha antingen intresse att speglas i eller motstånd att känna sin kraft gentemot.

Den stora klurigheten för mig är att utforma en lämplig metod.
Det är den biten som känns mest svårmanövrerad just nu,
så jag skjuter på den biten lite...

Men frågar mig samtidigt vad det är för mening med allt det andra om jag nu inte får till detta med metoden på ett smäckert och lysande intelligent sätt...

(Lyfter på hatten och konstaterar att ambitionsnivån som vanligt ligger på en hälsosam nivå - INTE)

Hur viktig den här lilla detaljen med metod för sin undersökning känns just nu
har Shakespeare formulerat åt mig i följande citat:

"Though this be madness, yet there is method in it."

Dilemmat som inte finns?

| | Comments (0)

Livet är utan garantier.

Uttryck som
"Människor spår, men Gud rår"
florerar och är svåremotsagda.

Det kan vara gott.
Om vi kan värna nuet,
bajaka livet i ögonblicket,
tacksamt och i ödmjukhet.
Och med all den styrka och intensitet
som bara ett nu direkt
kan inrymma.

Samtidigt finns det inget som påverkar mitt nu
så mycket som min bild av framtiden.
Stressar upp mig kring var jag vill vara sen
Hur det kan gå
och jag tryggas och lugnas av vackra scenarier
om allt gott liv som ligger för mina fötter.

Som när hela livet känns som en ny sommardag och
mattan är utrullad, inte den röda pampiga,
utan den gröna, fortfarande jordvarma, friskt daggfyllda
med friskheten hos det som kan erbjuda en nyhet i varje steg.
Och jag står barfota
och det är bara att kliva ut och vara och njuta.

En sådan tillförsikt
och styrka i alla min nakenhet inför världens törne och ros
är det inte alltid jag kan känna.

Nu är jag här.
I en annan del av världen.
I ett sammanhang som fortfarande är främmande och hemmifrån,
men också i en familj som jag tycker om.
Mycket mer än jag trodde att jag kunde.

Och det känns som att jag bara skulle kunna kliva rakt ut,
rakt in
i detta.
Att jag liksom redan påbörjat en gryningspromenad i ett nytt liv och varande.

Det skrämmer mig.

Känner att jag hoppar till.
Spanar åt alla håll efter avtagsmöjligheter.
som om stigen jag ser leder till pepparkakshuset
och det finns en överhängande risk att det inte blir så gott som det kan verka.

Vill ha den där garantin jag inte kan få.
Behöver det jag inte kan få.

Det är mitt i den rädda tanken
som han håller om mig med sin stora varma famn i natten.
Säger att är vi som bestämmer.
Det är upp till oss vad vi gör med detta nu.
Vi kan välja att gå åt skilda håll
eller att leva livet tillsammans.

Tyst förundras jag över enkelheten i alltihop.
Vill lite invända att jag inte kan välja vad han skall välja.
Men hinner inte säga något innan han ser mig med värme
- Vad vill du invända? Har jag fel? Är det inte upp till oss att göra det njutbart att leva?
Och det finns inget att invända.

För de individer vi är,
strävar båda efter att ha en gemensam plattform och plan.

Det går inte att avskilja mig i skydd och täckning, då är det jag som inte bidrar för att tryggheten skall finnas där, vi:et. Och den näst intill plågsamma närheten i vissheten om att
"Vi har bara varandra",
det är upp till oss.

Vi kan skapa livet igen!

Å stora tankar
Vi kanske till och med kan skapa liv...

Jägare

| | Comments (0)

Här finns en jagande man.
En som varit stadsjägare också och arbetat med/mot vildkatter som var ett problem i kommunen här eftersom de var många, sjuka och emellanåt aggressiva. Och folk ville inte ha dem attackerandes sina hundar och barn, men andra tyckte väl synd om dem och matade dem.

Hörde en episod om hur folk klagat och ringt fastighetsförvaltare, polis och hälsovårdsnämnd och jägaren inkallades med håv och gevär. Jag kan just tänka mig hur det såg ut på en gård i stan. Grannar i alla fönster. Den ultimata krocken. Stad och naturnära.

Sådana som håvar in vilddjur har man ju bara sett i Disneyfilmer och det vet ju varenda kotte att det är onda onda människor som fångar in små lady och lufsar och skjuter Bambimammor.

Nånstans vill jag att det skall kunna vara ordning på torpet utan att behöva se vad det är som krävs för att uppnå det. När man hör andra perspektivet känns det självklart behövligt. Vårt samhälle fungerar inte om vi skall behöva fly från rasande älgar på väg till jobbet varje dag eller bepansra oss in absurdum från förvildade husdjur och skadedjur.

Ändå känns det när jag uttalar det som om jag lite kör över något blödigt och skört... Är det mina finlemmade välmanikyrerade storstadsnaglar eller är det mitt hjärta...?

Hurra för dem som tänker bra!

| | Comments (1)

Att gå i väggen har varit ett uttryck som blivit klisché.
Utbrändhet, väggkänning, inte hinna, inte orka,
inte leva det liv man vill leva
trots att alla förutsättningar för att förverkliga drömmar är bättre nu än någonsin.

Tänk om
Tänk rätt
Kan man önska.
Slit inte ut och ner
Vårda din dag, din kraft, ditt varande.

I samma andetag som det behövs en nyordning (Och en nyordning faktiskt är möjlig med tanke på hur ojämnt arbetet är, en del har inget, andra jobbar för två - eller tre) så hör man det, "kör så det ryker", "pressa pressa" och "ända in i kaklet".

En omorganisation för varje chefsbyte,
vid varje dunkelt tänkta tanke av slentrian,
vid varje antydan till rädsla och oro för företagets framtid.
När kommer arbetsron och trivseln och tryggheten in som variabler att kalkylera med för den vinstintresserade? Det går ju faktiskt att översätta i reda pengar.

Oftast matas vi på med dåliga nyheter som om världen var den mest hotfulla plats att leva och verka på. Man borde spela Armstrongs What a wonderful world mellan varje nyhetsinslag för att kompensera upp, men det skulle väl mest uppfattas som ironi.

Jag blir så glad varje gång jag hör om positiva exempel.

Ett positivt exempel är att pågavännens företag har gett honom en coach. De vill inte att han skall gå i väggen. Han behövs. De vet att han ställer upp med tid, lust och kraft och vågar uppskatta det i tid, inte bara i lön.

Han har fått en coach som följer honom under 6 månader. Inte dagligen men med kontinerliga uppföljningar och tätt samarbete. Coachen har varit hemma hos honom och på hans arbetsplats. Följt hans liv, sätt att lägga upp sitt arbete och sin fritid. Sätt att leva och vara. Och tanken är att få små tips om hur man kan lägga upp det för att spara på sig. För att hålla längre - länge.

Jag skulle också vilja ha en levnadscoach.
En del har Jesus, andra en personlig tränare och ytterligare andra nån mentor eller terapeut. Men tänk att få en som ser till helheten. Vem jag är, hur jag mest och bäst rent praktiskt kommer till nytta och glädje, både för mig själv och andra. Jag säger wow och hurra! Och såklart ett stort grattis till pågavännen som fått denna ynnest.

No danger just grill - klona mig!

| | Comments (2)

När vi kom hem igår kväll var där en massa missade samtal från min granne.
Jag kom hem så sent så jag visste inte om jag vågade ringa upp.

Men orolig blev jag.
Hade det hänt nått?

Inget meddelande på telefonsvararen,
så det kan ju inte vara hur allvarligt som helst.
Det malde lite, men bara lite,
när jag lagt mig.

Ringde just upp.
Grannarna därhemma hade spontangrillat igår.
Alla hade varit på gott humör,
suttit ute till sent
och sprungit in med jämna mellanrum för att söka slattar i barskåpen.

Och så tänkte de på mig.
Att jag borde varit där.
Saknades.

Och det skär i hjärteroten.
Jag vill vara där!
OCKSÅ

Hatar att välja.
Jag vill inte missa nått.
Jag vill ha ALLT

Håll mig hårt!

| | Comments (0)

Plötsligt fattar jag nått som jag aldrig fattat.

Jag tror att jag är rädd för hans tankar när jag inte har koll på dem.
Jag tror att jag behöver hans bekräftelse för att känna mig trygg.
Jag tror att jag vill att han skall hålla mig hårt för att veta att han inte släpper,
inte går.
Jag vill närmre och närmre.
Närmre än jag förstår
Närmre än det nånsin går.

Men plötsligt slår det mig att det aldrig någonsin
med någon
handlat om rädsla att han skall försvinna.
Det är mig jag är orolig för.
Det är mina tankar som har tvära kast.
Som plötsligt kan tänka att, "nä, vad håller jag på med, nu skiter vi i detta".
Det är jag som plötsligt mitt i en fas av gottigott kan våndas och känna avsmak.

Men jag vet inte hur man går.
Jag har aldrig gått.
När jag vill gå
ber jag alltid om att bli famnad.
När jag vill gå
tror han alltid att jag aldrig älskat honom mer.
När jag vill gå
skapar jag en situation där jag kan se vad jag har att förlora.

Konstigt sätt att fungera kan jag tycka.
De jag varit tillsammans med har alla entydigt hanterat känslan på ett annat sätt.
De har bara gått.

Varje människa en själ

| | Comments (0)

Det verkar som om alla som fått barn
eller lever med barn
kan vittna om att de kommer till världen om inte färdiga,
så åtminstonne som halvfabrikat.
Det är inte oskrivna blad som går i arv
och som vi som utgör deras miljö kan fylla, fostra och forma.

Det är någon där, redan från början.
En egen själ
Ett eget varande på jorden.
Som vi behöver vara inkännande att möta
Möta där den är,
för det den är.

För när det gäller kunskap, vetande och utveckling
så är det inte bara färdiga moduler av informationspaket
att flytta från ett lager till ett annat. copy, paste.
Utan något händer.

Med vissheten om att du och jag
lär oss olika
tar till oss olika
uppfattar olika
tolkar olika
kommer också det som skiljer oss från maskiner.

Förutsägbarheten är inte
och vi kan inte förstå allt
för det är varken tydligt eller självklart logiskt
hur andra reagerar och är.

Det gör oss lite komplicerade att umgås med.
Otryggt och opålitligt.
Utmananing
Och pissigt jobbigt emellanåt.

Men kanske är det värt att bejaka
Vår mänsklighet.

Att varje människa är en själ
ett system som gör sina egna kopplingar
integrerar nya intryck
med sina erfarenheter, upplevelser
och sin historia.

Emellanåt känner jag lusten
Lusten att blåsa ut alltihop och börja om.
Som en extreme make-over

Fascination över andra förutsättningar och sammanhang
över vart jag skulle kunna vara och vem jag skulle kunna vara
om det som är inte var.

Och mycket går att ändra.

Men man kan inte revolutionera bort allt
Aldrig bli ett helt oskrivet blad.
Aldrig utan själ.

Hittades Nemo?

| | Comments (0)

Man kan inte vara allt.
Inte på en gång.
Bakfull och fiskare till exempel.
Då får man vara till och med mer masochist än mig.

Känner mig lite fånig och B
som de satte i land mig efter första ryssjan.
Så for de ut igen, för de andra två och för nätet.

Nu skall jag dricka vatten.
Gå på toa.
Sova lite.

När vågorna går som idag är det bättre att stå längtande på land.
Som sjömanspojkens lilla lilla vän.

Det skall bli gott med fisk. Sen.
Och ål har jag ännu inte smakat.

Uuuu det gungar fortfarande...

... och jag undrar om det inte finns en poäng med att vara stortstadsbrud och se fisken som något som kommer i frysta block eller rundade i konservburkar.

Nu har jag hållt dem och känt livet i dem.
Kan jag äta med samma njutning?

kanske skall äta kikärtor
och se på Hitta Nemo ännu en gång istället
Långt från överlevnadens karga verklighet.
Civiliserad och verklighetsfrånvänd.
Tänk hur människor levt och verkat.
Fiskat oavsett väder och vind.
Varit tvungna till det för överlevnad.

Nu skall jag somna om.
Jag lever ett lyxliv att avundas.
Men det skyddar mig inte från illamåendet...

Sommaröppet för folkhälsan

| | Comments (0)

I senaste numret av biblioteksbladet återfanns följande citat,
som torde kunna användas som argument för bibliotekens öppethållande under sommaren:

"I've been drunk for about a week now,
and I though it might sober me up to sit in a library
"

The Great Gatsby, chapter 3
F. Scott Fitzgerald (1896-1948)

Blåställs-blues

| | Comments (0)

Hej och hå
Med blåställ på
så kommer det gå

... inte för att jag tror att blues måste rimma, men iaf en början...

Var hos ett par vänner och såg på fotbollen igår...
Apropå plugg
så sa en av dem att det hon ville plugga till tar 5 år,
så hon skiter i det.

Och jag minns vad som fick mig att hoppa på detta evighetståg själv...
En rad i nån bok,
där någon sa att åren går i alla fall
så man kan lika gärna se till att vara nånstans
där man vill vara
efter de åren.

Jag bet mig i tungan.
Tror i och för sig att de där raderna är viktiga.
Att det kan berika att höra dem och så,
men just igår kändes det mest som att...
javisst åren går ändå
välj att leva dem flytande
eller med ångest fäktande.

Det kändes inte så tydligt
vad som var att rekommendera
helt enkelt.

Idag har jag satt på mig ett blåställ som jag fick igår.
Känner mig cool.

Minns mina åtta månader på Pripps
Jag vill inte göra det igen,
men inte heller ha det ogjort.

Minnet av hur pengarna rullade in
och rädslan för att bona till mig för mycket med det
och stanna kvar.
Det var så många andra maskinskötare där som också fått förlängt efter sommarjobbet - och så hade tio-femton-tjugo år rullat på...

Det var detta jag hoppades då.
Det var att sitta här och plugga och vara påväg nånstans...

Idag kanske pluggandet går lättare.

Snälla, låt mig landa!

| | Comments (0)

När jag lärt mig OM informationssökning och kunskapsinhämtning så har jag lärt mig att det är fyllt av ångest och ängslan i begynnelsefasen.

Hela våren har det känts som att jag har den här uppsatsidén liksom på kornet, men den gäckar mig ständigt. Jag undrar vad fan jag håller på med. Vad skall jag göra? Och det som jag läser av vad andra skrivit är så himmelens bra och hur skall jag kunna åstadkomma nått som över huvud taget blir godkänt.

Och det dyker upp mer och mer som jag borde läsa, eller borde jag bara skumma igenom det? Försöker jag ta genvägar som blir senvägar eller är det bara sjukt sjukt sjukt att över huvud taget skriva magisteruppsats om enda ambitionen med det är att bli klar med det.

Lite tjusning är det,
så långt kan jag sträcka mig,
men inte en milimeter till.

För jag vill faktiskt innerst inne bara att uppsatsen skall ligga där klar och skimrande, intelligent och välarbetad. Jag vill faktiskt inte ödsla tillräckligt mycket tid på den för att den skall nå det målet.

Och så försöker jag fokusera målet, men det är bortom horisonten och det enda jag kan se är synvillor och jag springer mot dem, och blir lika besviken varje gång jag inser att det är så stora delar av vägen som fortfarande ligger framför mig.

Låt mig landa i vad jag håller på med. Låt mig bottna i det jag vill. Och snälla snälla rara, låt mig komma fram någon gång. Idag skulle jag nöja mej med känslan av att över huvud taget komma framåt.

Kör inte cab - längre

| | Comments (1)

Slängde på mig en kort gå-hemma-och-skrota-klänning
när jag skulle upp och frukosta med pågavännen
innan han drog på jobb.

Så fick jag en kram där han kände ballarna
(=skinkorna. Lika lustigt varje gång, tycker jag, eftersom det där jag kommer ifrån skulle väcka en viss uppståndelse om jag hävdade att jag har, inte bara en, utan två, ballar) och sa:

- Men, gumman, kör du cab idag!

Sedan dess har jag fått på mig mer kläder,
men jag tyckte det var lite roligt uttryck.

Det var dock INTE skånska för troslös,
utan bara hans uttryck, sa han.

Så jag behöver inte öva på det uttrycket så som jag gjorde med "döbagad kaga" igår. Jag lyckades också slippa att uttala det inför folk igår, även om pågavännen ville bjuda sina vänner på ett gott skratt. När jag skall prata skånska ser det tydligen ut som om käkarna skall gå ur led, men när jag försöker prata det oartikulerat så blir det mer som danska. Kommer aldrig bli klog på ditta.

Dagbok

| | Comments (0)

Igår var det fint väder.

Då försökte jag komma på hur jag skulle plugga utomhus utan att för den skull tro att det är Ok att slumra till över böckerna på solmadrassen.

På kvällen la vi nät och några andra nätrör (ja, jag är lekman) som man fångar ål i. Vi skall se om det är så lite ål som det sägs. Besked kommer kunna ges på lördag om det är tillräckligt fint för att plocka upp det då.

Det var stora hål i nätet.
Det var INTE bristande skötsel, fick jag veta.
Det handlade om att fisken skulle få en ärlig chans av de fiskande djurvännerna... Fan tro't!

Idag regnar det. Jämngrått.

Åsiktsfrihet och skyddad verkstad

| | Comments (5)

I det sammanhang där jag nu befinner mig möter jag ett språkbruk som chockar. Som får mig att se rött och som får mig att fundera på både det ena och det andra.

När jag diskuterar med pågavännen så har jag haft anledning att använda begreppet stockkonservativ. Jag förklarade det med att man är så konservativ att man skulle behöva äta katrinplommon.

Jag tror inte att jag är ensam om att vilja provocera fram nått levande i förstelnade uppfattningar. Men kanske kan man inte gå omkring och vara provocerande hela livet?

Kanske är även en medelklass-liberal som jag själv, en vandrande karikatyr. Jag talar stort om att det bara är ärlighet som gör kommunikation värdefull, samtidigt som jag har snörp-anlagen till hands och "så säger man inte" hängande på tungan.

Jag har LAJV nu träffat en människa som seriöst menar att
* när frugan inte stryker ens skjortor så är hon feldresserad,
* när man kastar ut sin son för att han är homosexuell så är det med all rätt eftersom sonen borde ha vett att bete sig
* och som kallar en asiatisk kvinna som gift sig med en svensk för köpe-kines.

Jag kan undra vilken planet jag kom från
och vilken jag kommit till.
Detta är mig så främmande.

Någonstans så tycker jag att det är intressant att iaktta min egen reaktion, men mycket känner jag, om jag tänker ett par steg fram, att det skulle vara tungt att ge ett framtida barn en sådan släkting...

Och med det så kan jag förstå varför jag själv är ett UFO i det här sammanhanget. För detta är sådant som jag skyddats från också.

Kanske är det bättre och ärligare att låta alla åsikter finnas och uttalas. Det är svårt att inte ilskna till, men ilska öppnar få dörrar... Det är väl ur en sådan insikt/åsikt som yttrandefriheter och åsiktsfriheter skrivs in i lagar och konstitutioner. Vackert så. Men det förutsätter också att min stämma gör sig hörd och att jag står upp för det som är jag.

Att jag inte känner konflikträdsla, att jag kan/vill/orkar driva min tes oavsett om den är rätt i någon annans ögon. Att jag tar för mig trots att jag vet att jag alltsomoftast söker finna en känsla av förståelse för det jag kanske egentligen inte heller förstår, och att det inte blir så tydligt med alla vändor av "å ena sidan och å andra sidan", att argumenten inte behöver vara objektiva, logiska och välunderbyggda för att vara mina.

Och framför allt... att jag kan låta krocken ske. Utan att vadera in saker som i airbags för att skona. Kanske kanske är krockarna inte en strid, kanske är de helt enkelt möten.

Och bara för att få det sagt:
*Jag tycker inte att det är en självklarhet vem som gör vad i ett hem. Jag tycker att det är en deal man gör med den/dem man lever ihop (ihopans höll jag på att skriva, språket kommer ändras de här veckorna...) med.
*Jag kommer inte att sluta älska och värna om mina eventuella barn pga saker de gör av kärlek, däremot så skulle jag ha svårt att älska någon som kränker och skadar en annan människa. Det innebär inte att jag skulle ge upp hoppet om dem.
*Jag tycker att det är nedsättande att kalla någon köpekines. Jag skulle inte vilja bli kallad det. Skulle jag kallas köpe-nollåtta skulle det antyda att jag är en vara som inte kunnat påverka situationen eller att kunnat skapa någon form av ömsesidighet. Det är också märkligt att det är en som i så fall antas ha pengarna och ha köpt sig en fru från ett annat land, men det är den andre som skall bära tillnamnet av handlingen. Det finns alla möjliga anledningar till att man inte blir tillsammans med en infödd, en av dem kan vara ömsesidig kärlek.

Och där slutar min argumentskedja
för kärleken är det största man kan uppleva
och det är en grundtes för mig att alla borde få uppleva den.