Vem i hela världen kan man förlita sig på?

Det var en gång för länge länge sedan...
borde ha varit på tidigt 60-tal
när min pappa var på språkresa och bodde i en engelsk familj.
Familjen frågade honom om han trodde på Gud,
och förskräcktes över hans svar då han sade:
- Frågan är om han tror på mig!

Läste för ett par månader sedan att något unikt med kristendomen var den där stunden av totalt utelämnande. Stunden då Jesus som följt Guds ord plötsligt hänger där döende på korset och känner sig övergiven.

Frågan om det gudomliga över huvud taget finns, behöver kanske inte ställas. Många av oss VILL och har behov att det skall finnas något större, oavsett om vi vill benämna det Gud.

Och många av oss känner emellanåt att det finns. Att det gudomliga emellanåt rör vid våra liv. I stort och i smått.

I DN idag står att läsa om den danske prästen som skall avskedas för att han inte tror på Gud. Och vid första anblicken känns det självklart. Jag vill inte ha en frisör som inte tror på hårvård eller en lärare som inte tror på kunskapsöverföring, det är liksom en grundsten för mig att en präst skall kunna ledsaga i min tro genom att själv ha en stark tillgång till sin egen. Kanske är det också den starka tron som jag som tvivlare lite hukande respekterar och fascineras av. Jag är ju uppväxt med Skalmans ord "jag tror bara vad jag vet" och tänk att någon kan vara så övertygad om det ingen riktigt kan veta ändå... Är det en lycka? Är det en omänsklig storhet? Eller är det ett så starkt behov att det gränsar till imbilsk dumhet? Nog om detta.

När jag läser vad den danske prästen sagt i en predikan. Så kan jag inte låta bli att hålla med och förstå församlingens kärlek till sin präst. Läs själva:

DN citerar
"Gud har abdikerat till förmån för sin son och därmed till förmån för oss. Det finns inte längre någon himmelsk garanti eller makt som griper in, det finns bara det Guds rike som vi lyckas skapa hos oss själva och mellan varandra. Lyckas inte det, är det intet."

Det är lite som inom psykologin. Skall vi gräva i hur våra första 2 år i livet var eller skall vi se till vad som händer nu och hur vi hanterar det? Visst kan det finnas en charm och ett intresse i att titta på alla varför som man kan spåra i sin barndom. Men man får inse att det blir nån form av hobbyverksamhet man tar på sig om man skall analysera allt gammalt så mycket att man offrar ett eller flera år av NU.

För just NU är det så, stt jag inte kan sätta mig ner och invänta Guds ingripande eller mirakel. Just nu är det så att det finns saker som jag kan göra för mig själv. Och där jag om jag vill kan tolka in att Gud har en avsikt att jag skall ta ansvar för mitt liv. Ta hand om mig och göra det bästa jag kan av de förutsättningar jag har. I verkligheten, just nu, kan jag inte lägga ansvaret för mitt liv i någon högre makts händer.

Jag tror inte att ansvarsfriheten är det som är avsikten med religion heller, men jag har många gånger uppfattat orden om att förlita sig på herran som att folk gör det lite lätt för sig. Att inte skapa egna strategier. När min egen Gudstro snarare innehåller en del tankar om att det finns kraft i de strategier JAG gör upp.

Ofta känns det utelämnande att ha ansvar.
Kommer jag att förvalta det rätt.
Kommer det att gå åt helvete?
Och där säger väl alla erfarenheter av mental träning att det finns stora fördelar med att se målbilder där det slutar så gott och gudomligt som det nånsin går.

Som målbildsträning är religionen oslagbar skulle jag vilja säga. Som trygghetsskapare i utsatta situationer är den det bara om man lyckas tro att den är det. Där skapar man egentligen en stor del själv.

För frågan om Gud finns är egentligen en kvasifråga i vardagen.
Vi kan skapa en mening
och med eller utan en tro på något större eller högre
så vet vi att det finns medmänniskor och omvärld.

Och nånstans mitt i allt det skälvande utelämnande tonfalllet så vet vi att det finns något vi kan veta.

"Vi har bara varandra,
vi har bara varandra nu"

Och om vi i handling kan värna varandra istället för att prata om Gudar som vi uppfattar olika, benämner olika och tolkar olika. Så tror jag att det för oss närmare ett himmelrike på jorden än vad någon annan rit eller övertygelse kan föra oss.

Amen.

ps
Och med detta sagt vill jag bara inskjuta att en präst som lyckas så frö till dessa tankar hos en människa faktiskt är en bra präst. Även om inte kyrkan fixar det så tror jag Gud skulle uppskatta att det är kontroversiellt formulerat. Jesus var också kontroversiell och nådde också människorna där dom var.