Två som pratar högt - och skrämmande närhet

Det har sällan i mitt liv och i mina kärleksrelationer varit så att jag vetat något om vad den andre tycker och tänker. Mycket energi har gått till att tolka och tro. Tänka positivt. Ha överseende. Vara osäker och känna skuld för att jag inte kan ha självförtroende nog att vara mer glad och förtröstansfull kring att män över huvud taget kan ha känslor och att jag kan duga att få mina besvarade.

En antydan om att han skulle tycka en semesterresa om en månad skulle vara trevlig har kunnat vara det jag lever på i dagar. Då har jag fått någon bekräftelse på att han ser mig i sin framtid. Och det har jag så innerligt behövt eftersom jag själv aldrig är här och nu utan alltid på väg och en bit fram i tanken. Och det är väl också en anledning till att jag alltid faller för män som är just här och nu, för jag vill bli bromsad, behöver nån som kan stanna tiden och hjälpa mig att vara mitt i livets alla viljor och strömmar av drömmar.

För första gången i mitt liv... finns det nu en man i mitt liv.
Som formulerar, drömmer, hoppas, vill och planerar lika mycket som jag.

Ooops, får vi säga titt som tätt. Det där var inte tänkt att sägas högt...
... men nu när det är sagt, hur många barn vill du ha?

Igår avslöjades en treårsplan.
Och jag fnissade lite över att han försa sig så.
Men kunde samtidigt bara konstatera att min ser likadan ut.

Men mycket vatten skall rinna under broarna innan dess.
Inte förhasta. Bara njuta. Bara veta att vi vill. Bara tro att vi kan.
Bara känna varann.

Till exempel, sa han,
så kommer det ju att uppstå frågor om förlovning och bröllop och så.

Och hela jag stelnade till.
Jag har verkligen VERKLIGEN inte tänkt att detta skall komma på tal.
Inte nu och inte så här.
Jag har bitit mig i tungan för att inte ens slänga ur mig nått skämt om det.
Jag vill verkligen VERKLIGEN inte vara med i det samtalet.

Det blev tyst i telefonen.
Dog du? undrade han.
- Typ.

Och när man väl dött och lämnat en sådan där tystnad så kan jag inte låta den växa som ett svart hål mellan oss. Då kände jag att jag måste säga det jag tänkt om det. Det jag tänkt att jag inte skall säga. Att jag tänkt att inte säga...

Jag kommer aldrig ta upp den frågan.
Jag kommer aldrig driva den.

Och i samma andetag
så vill jag inte lämna honom att tro att jag är emot.
För det är inte det jag menar.

Bara det att jag aldrig aldrig vill skilja mig igen.
Bara det att jag inte kan begära eller pressa honom i att göra en sådan sak med en som gjort det förut. Jag vill nog egentligen något bättre för honom.

Jag vet inte om jag kunde formulera det.
Men det handlar nog om att jag inte känner mig värdig den lyckan.

Han sa att det ju inte är aktuellt nu
så det kan ju hända att mina känslor ändras med åren. Det kan jag ju inte veta, men visst kan så vara, sa jag. Det är trots allt inte särskilt länge sedan jag skilde mig...

Men det känns i vilket fall oerhört att jag har sagt detta.
Att jag blottat mig och min rädsla...
jag vet inte om nån kan förstå hur förvirrad och utelämnad detta gör mig.

Och ledsen.
Ihop med att det finns mer att bearbeta och jobba med i frågan...

Mitt äktenskap och min skilsmässa kommer aldrig att bli ogjorda.

Kanske kan jag ändå någon gång tro
att andra kan ta till sig att jag är seriös
fast jag medverkat i att bli en del av statistiken som säger motsatsen.

Kanske kan min definition av seriositet bearbetas.

Kanske kan jag någon gång,
just med hjälp av denne man,
bli hel, ren och fri i förhållande till det förflutna.
Mycket har redan hänt på den fronten.

Att ha honom i mitt liv är en välsignelse och en balsam för kropp och själ.

Och när jag känner mig naken och dum.
Utelämnad och rädd.
Så får jag höra att han vill dela glädje och sorg med mig,
finnas för mig, stödja och älska mig.

Och jag vet att det gått vansinnigt kort tid,
men det går bara att älska den mannen.
Och att hålla hårt hårt i telefonluren om kvällarna för att suga till sig den närhet som strålar alla 60-70 mil för att värma oss båda.

Hur kan det som är så fantastiskt samtidigt vara så skrämmande?
Hur kan det som jag upplever som så hjärtinnerligt gott få mitt hjärta att stelna i skräck?
Hur kan det som är så efterlängtat få mig att känna spring i benen?
Hur kan det som bara är mig givet vara så svårt att ta emot?

Jag skall stå kvar.
Jag skall tjöta mig kvar med fötterna på jorden.
Prata om det tills jag tror mig själv.
Detta vill jag inte missa.

Detta är jag rädd att förlora...