Tårar och champagne

Jag har varit på ett ruskigt blödigt humör i ett drygt dygn nu.

Så vad det skall bli med det sociala den här helgen återstår att se.
Mamma och pappa är strax här. Och jag älskar dem och hoppas kunna vara i den känslan till på måndag när de åker hem.

Lite svårt kanske det blir för jag är kramig och gråtmild och längtar till Skåne...

Grät över DN i morses, läste ni Zadie Smiths artikel? eller dödsannonsen med hon vars mamma dött och hon kallde henne sin livskamrat? Eller bilden på den alltför unge man som dött, fyra år yngre än mig...

Och på vägen hem igår hade jag en ensam student med blommor runt halsen sittande mittemot. Jag fick hålla fast mig i sätet för att hejda mig från att trycka honom mot min barm och bjuda hem honom på skumpa, för inte skall väl någon behöva åka t-bana ensam hem klockan 16.30 på sin studentexamen?

Och så kände jag en klump i halsen,
för varför anstränga sig så för att hejda mig.
Kanske är det fler skumpabjudande famnar som behövs i världen och jag missade en chans att vara en av dem.

Medmänsklighet? Känsligt och blödigt?
Det är kanske bara nått hormonellt.