Senkommet polett-fall om valet

Varför har denna valrörelse (också) handlat om för och emot EU?
Jag har inte förstått det och jag tycker inte om det.

Det känns som att den frågan får vara klar någon gång så att vi kan använda vårt medlemskap till något. Så att Sverige kan vara en enad röst och GÖRA något.

Samtidigt vet jag att jag hatar när folk använder ordet älta,
om saker som jag behöver formulera, lufta och landa i.
Och det är oftast inte i illvilja som folk blir bittra och besvikna.
Och inte hjälper det att ytterligare köra över någon som har sådana känslor.

Vi kan inte vara en röst i Europa,
en kraft kanaliserad i 18 ledamöter som driver på i diverse frågor och mål.
Och det är ju heller inte 18 från samma parti vi vill ha,
däremot så hade det varit trevligt med en valdebatt med människor som presenterar vad de vill och inte vad de inte vill.
Det innebär inte att man inte får vara kritisk eller ifrågasättande, för det tycker jag i högsta grad att man får och till och med BÖR vara. Bara det att jag inte vill välja mellan att vara okritiskt ja till allt eller mura in mig mot alla möjligheter och vara bitter över att vi över huvud taget är med. Inget av de alternativen är lockande.

Det var en demokratisk stormiss i EU-omröstningen 1994. I en demokrati måste majoriteten få med sig minoriteten i alla fall till en sådan omfattning att den inte känner sig totalt förkrossad. Att JA-sidan vann i Sverige var ingen vinst. Minoriteten var för stor. Nästan halva Sverige ville något annat. Hur får man en gemensam självbild i det? Tja inte genom att öppna skumpaflaskor på valvakan och le arrogant i att en del inte visste lika bra, men ta segern som garant för att detta var RÄTT. Att gå vidare när en så stor minoritet kände sig illa behandlade, med olika stora valkassor osv var ingen riktigt bra idé.

Det är ett kvarliggande trauma.
Hur läker vi det och går vidare?

Tja, kanske inte genom att fortsätta att förolämpa folks intelligens med märkliga valaffisher. Trygga jobb? Mänsklighet före marknad? Vi har redan hört EU beskrivas i termer av himmel och helvete. Vi har haft diskussioner om snus och gurkböjjar, om frihet och om murar. När skall nyanserna komma fram?

När skall nån säga att inget är klart när man gifter sig. Att man inte lever lycklig i alla sina dagar bara för att man gör ett bra val en gång? Eller att det behöver fortsätta att vara olyckligt för att man valde fel. En del vill kasta sig ut i skillsmässa snabbt (gå ur EU), men jag är väl rent generellt mer typen som vill stanna och se vad man kan göra av det man ändå har. Som vill, tror och hoppas att man kan förbättra saker. Att det kan vara urhäftigt att bygga upp något tillsammans. Och jag e nog ganska extrem för jag tror även på resonnansäktenskap, att det handlar mer om vilja än om kärlek, mer om dialog än om vinnings-rus. Och så tror jag väl både på glädje och jämna plågor och glitter.

Så:
Tjoho! varför skulle inte EU kunna vara bra? VI e ju med!