Samma vän - olika tårar

Igår träffade jag en av de vänner
som var mig närmast för två år sedan då skilsmässan drabbade mig.

Då var det chock-kris. Jag grät, ville sluta gråta, jag var arg, ville skratta och känna livsglädje igen, ville döda och jag ville förstå, förlåta och fortsätta att älska. Det svängde 70 gånger om dagen och jag fattade inget om hur jag fungerade eller hur sjutton jag skulle hanterar det. Jag stod inte ut med mig själv. Funderade på om jag verkligen kunde fortsätta leva. Visste inte om jag skulle orka dagen. Det var svart och framtidslöst. Jag kände mig som ett offer. Bestulen på min framtid. Omtumlat förvirrad, utan att veta om det gick att finna material att staga upp min ryggrad och livskraft igen för att fortsätta genom livet med huvudet upp och fötterna ner.

Då var hon beredd att ta ledigt från jobbet bara för att kunna stryka mig över håret när jag grät. Bara för att plågas av alla frågor som ingen kan besvara. Som man oftast inte ens vill veta finns. Bara för att vara med mig och finnas för mig och hjälpa mig bära min hjärtskärande smärta.

Jag kommer alltid älska henne för det.

Nu berättade jag om kärleken. Om mannen som kommit i min väg på det märkligaste sätt... (För inte funkar det att ens plugg-vän säger att "min brors kompis och du skulle nog ha roligt ihop, ni e lite samma skrot och korn" och tussas ihop på en middag, inget klick direkt, men kanske e det ändå nått där, en känsla av samhörighet som att vi hörde ihop... telefon i nästan ett halvår innan man ses igen och "vips").

Han kan möta mig. Kan formulera och uttrycka. Vågar dela. Är nyfiken även på de sidor hos mig som jag själv har svårt för och värnar dem. Två människor med en så liknande dröm och vision om framtiden. Vilken närhet som finns. Och styrka.
Och det svåra i att ta emot det. Tro på det. Leva i det. Bygga på det. Men att det inte finns någon annan väg än framåt, hur mycket detta än kräver av mig så måste jag våga det. För vågar jag inte detta så vågar jag inte livet självt.
Det är som att ha vunnit miljonvinsten (minst) och jag funderar på om det finns nån hake, finns det nån klausul som jag skall uppmärksamma för att inte drabbas av skattesmäll i efterhand?
Och mitt i detta mina sår, hur han är som balsam för dem och hur jag läker och helas.

Vänninans tårar rann.

Det är fantastiskt, sa hon.
Ja, sa jag.