PMS - Pappa Mamma Syndromet
Märkligt syndrom detta.
Det vore rätt OK om det var en fas i puberteten.
Men att nu efter 30 fortfarande drabbas av detta
Pappa-Mamma-Syndrom med kasst humör och lättirreterat slängda stopprepliker när jag är med mina föräldrar. Det är inget jag vill lida av - och inget jag vill att nån annan skall lida av. Och det spelar ingen roll att söka i barndomen efter svar på VARFÖR, för det är bara en sak som är intressant:
BLI GLAD NU!
Och vuxen nog att ha en vettig relation och spotta ut vad det är som är fel om nu nått är fel, eller skärpa till mig om jag inte kommer på nått.
Men jag är fortfarande blödig och gråtmild utan att fatta varför ännu på tredje dagen nu. Och jag kan inte vara liten och känslig tillsammans med dem. Det är som att jag hela tiden vill vara duktig och stark. Som att jag inte kan vara mig själv, som att det skulle vara en nyhet som sårar dem att deras avkomma inte är perfekt.
PMS, vilken perfekt term! Så det är det man lider av vid varje besök... jag har alltid undrat varför jag blir så ilsken när jag borde vara glad för de få gånger vi ses. Fast jag lider nog av MS också, Mormors-syndromet. Den kvinnan gör mig galen...
Blödarsjukan kan jag nog bara ge dig en >---@---< kram för och hoppas att den går över. Om det är något som ska gå över.