Nytt för mig

När man möter en människa och enas om att släppa in varandra i varandras liv så händer det mycket. Det som verkar viktigast från början är känslorna. Men det dröjer inte alltför länge innan känslorna för varandra blir en del i en större helhet. En viktig del, men kanske inte självklart den största eller den viktigaste delen.

Det är mönster, beteenden, språkbruk, drömmar och vanor som skall mötas, det är familj och vänner och arbetstider och sammanhang i det stora hela. Det är förflutet och det är hur man lever i nuet, hur man planerar, hur man delar och vad man vill och vad man kan. Det är käpphästar, hang-ups, ömma tår och Akilleshälar. Det är ... spännande.

Jag är inte mogen.
Många gånger är jag två år gammal. Och KAN SJÄLV. Och vill gärna att andra skall se att jag kan, är duktig, gullig och bra.
Andra gånger är jag 14, hormonrubbad, bitsk och trotsig, liksom arg i förebyggande syfte, kanske mest rädd...

Det som jag tror är mitt största fel,
som jag behöver kunna vända till en tillgång,
är min vilja.
Den är stark och den är stolt.
Den har placerat mig på en pedistal av ideal.

Och jag känner mig kränkt när nån påpekar min mänsklighet. Rädd att jag skall dö och förpassas till ett oälskad spetälskeland om nån får veta att jag inte är perfekt. Kan inte öppet rycka på axlarna, se nån i ögonen och erkänna det. Rädslan att bli avslöjad gör mig fumlig, klumpig och hindrar mig från att vara i alla fall en del av det mer idealnära (mitt eget idealjag) som jag tror att jag har potential till.

Jag är en liten ensam enhet i världen.
Skrattet (och sexet) är det som förlöser mig från mina egna höga inmurande krav och förväntningar. Om det inte är perfekt så kan det väl i alla fall vara roligt! Det är min ventil.

I det jag nu mött är inte riktigt samma mönster giltiga.
Här är det inte säkert att jag är den minsta enheten.
Här är det inte säkert att jag behöver se hot i omvärlden.

Den man som jag har mött är inte rädd.
Jag har aldrig träffat någon som inte är rädd.

Han försvinner inte för att han behöver andra.
Han kan ge utan att vara rädd att bli utnyttjad.
Han sammanflätar sig och känner trygghet i det.

Och jag som med tårar lärt
att det inte finns några garantier i livet.
Trott att det nu gäller att bli följsamt stark i alla vindar.
Lära mig segla.
Ensam parrera.
Lära mig vindarnas språk och utnyttja dem för att nå dit jag vill.

Jag har nu möjlighet att läkas in i
att just därför.
Just därför att det inte finns några garantier så har vi här och nu
Just därför behöver vi varandra
Just därför behöver man någon att luta sig mot
Just därför hjälper vi varandra.

Igår tackade jag nej till att få skjuts av svärmodern 10 gånger. När jag gått halvvägs till stationen (40min gångväg) så kom svär-svågern(eller vad man säger) som jag träffat EN gång och backade tillbaka med bilen när han såg mig och frågade vart jag skulle, han hade en tid att passa annars hade han gärna skjutsat mig hela vägen(och fått 3 mil till att köra) men nu fick jag skjuts till stationen i alla fall, vilket var rättgott eftersom det småregnade.

"Klart att vi ställer upp för varandra, så gör vi här nere, lika bra att du vänjer dig", sade mannen min på kvällen. Och det känns som att jag är oförmögen att ta emot kärlek. Oförmögen att tro att jag skall bestå om jag inte upprätthåller mina murar.

Jag drömde inatt att en asiatisk vis kvinna sa till mig
att man kan avskilja sig helt och på så sätt finna sin innersta kärna.
Hon menade förlora sig, inte mura in sig.

Å andra sidan drömde jag också att jag fick en piska i present av min chef med dedikationen att han var osäker på om detta med piskor var min grej, men att det kunde "få lite pli på en landsortsflicka som dej", så jag vet inte hur mycket man skall lyssna på sina drömmar!! ;)