Midsommar-apan

Nu är midsommarplanerna sjösatta.

Jag skall på ett firande där jag skall träffa 11 nya människor.
En plågsam hämnd på vad jag erbjöd i pingst...

Av alla jag skall träffa har jag inte träffat någon ännu.
Jag känner bara själva värden,
som stolt bjudit in alla med orden: "så får ni träffa min flickvän".

Roligt!
Nyfiket värre.
Jag gläds med hans glädje
och åt den bekräftelse hans stolthet är för mig.

Men detta med uppvisning är inte kul.
Jag har aldrig gillat det.
Gillar ju att synas och finnas och sådär. Men så här...

Att folk skall beundra mig så att han skall kunna känna stolthet över mig.
Hur lever man upp till det?
Hur duger man över huvud taget till att vara det lilla extra?

Och varför känns det över huvud taget viktigt?

Får genast en minnesbild
från passagerarsätet i första pojkvännens bil.
Jag var 16 och det hörde till kulturen i hans sommarställeort att åka runt på kvällarna. Vi mötte en annan bil och nån frågade vem han hade med.
"MIN TJEJ" sa han stolt och killen i andra bilen sa:
-Tänd ljuset då, så vi får se henne!
Jag har aldrig velat dö mer än i ögonblicket innan han tände bil-lampan.

Det är för hans skull som jag önskar att jag var mer och vackrare.
?

Om det bara vore upp till mig - och det är det ju egentligen- så är jag övertygad om att jag kommer ha trevligt på midsommar.

Alla känner alla och alla känner apan.
Och apan känner ingen.
Och apan det är jag.