Lite rart obstinat eller vuxen-cool

Kanske blir detta ett tema i sommar...

Att befinna sig i en familj där vibbarna från ens egen är stark,
men den egna förmågan att snäsa av nedsatt
blir (och ÄR) ett äventyr.

Skönt att jag fångade den känslan redan på första helgen
annars kunde jag gått och mått riktigt dåligt över detta.

Kanske kommer jag kunna vara vuxen även med mina egna föräldrar innan sommaren är slut. Hittills har jag reagerat på allt de säger som om jag fortfarande var en taggig tonåring, lite rart obstinat så där...

... och det känns inte som att det funkar riktigt här. Behöver byta förhållningssätt. Bli lugnare. Se till andemeningen. Och ta saker för vad de är, med jämnmod och överseende.