Lågmält bara finnas

Tanken att det finns tusen valmöjligheter och att man kan allt man vill har aldrig varit någon sporre för mig. Ibland får jag ångest över allt jag inser att jag inte kommer hinna vara och hinna bli här i världen.

Kanske är det det som börjar komma nu i tretti-plus-åldern. Behovet av att lassa över en del av sina egna drömmar och ambitioner på nån stackars oskyldig krake till barn. Det jag inte hinner förverkliga kan du väl axla kära barn.

Allt det där är tankar hos en människa i vår tid, med vår takt att leva och med det rus och brus av blinkande och snabba klipp som svischar förbi både i vårt inre och i vår omvärld utan att vi riktigt alltid själva hinner med att reflektera det. Känna oss del av det. Känna oss levande och verkliga. Och så svischar den tanken förbi och den snabba behovstillfredställelsen pockar, doku-takt och större, mer, extremare. Snälla snälla bekräfta att jag finns och att jag behövs. Gör mig meningsfull!

När detta nästan panikartade tunnelseende gör mig utom mig.
Så finns det något som kan grunda mig.
Med ett andetag få mig på plats inom mig.

Det är episoden när mormors väninna sa att det var meningslöst att leva längre. Varken barn eller barnbarn hälsar på och vad skall en skruttig tant vara bra för.

Det är lätt att förstå känslan.

Mormor svarade:
Men de behöver dej.
De behöver någon som tänker på dem.

Att behövas och vara meningsfull i livet
behöver inte vara märkvärdigare,
inte högljuddare eller mer dramatiskt.
Det räcker att bara lågmält finnas.

Det är stort nog.
Livet.
Det är märkvärdigt nog.
Att vara.

Och gåvan i insikten att
det är mer fantastiskt att få finnas för någon
än att själv kunna tillskansa sig så mycket som möjligt,
hoppas jag skall kunna nå många många fler.

Kanske en dag att den även når mig.