Jag vill relatera!

Jobbarkompisen var på kurs i veckan.
Där nämndes 24-timmarswebben som jag kikat lite på i min inläsning inför uppsatsen.

Hon sa att hon räckt upp handen och sagt att hennes jobbarkompis kunde massa om 24-timmarwebben. Och jag stelnade till för det gör jag definitivt INTE.

Det visade sig också att hon INTE hade gjort det på riktigt. (ibland hinner jag inte fatta när saker är på skoj för jag är så dum, trög och blåögd, men naggande god i all naivitet)

Vi kom in på hur det var när man var liten, om hur alla skulle berätta om sin katt hemma när fröken nämnde något om katter. Och hur synd det är att man inte fortsätter att relatera ny kunskap till tidigare erfarenhet på samma öppna sätt längre.

Men så slog det oss att OM hon hade räckt upp handen och berättat om hur hon kände till 24-timmarswebben så hade det säkert varit nån av de 100 kursdeltagarna som räckt upp handen och sagt att han/hon faktiskt varit med och utarbetat den. KADÅNK i skallen bara, så att man känner sig dum som trott att man kunde nått.

Det var alltså därför som man slutade med det där...
De där tuffa som himlade med ögonen när man själv visste något och delgav något...

Jag önskar att jag aldrig känt mig dum.
Att jag alltid rakryggat skulle kunna stå för det jag kan och det jag inte kan.
Att det är som det är.
Duger.

Att himlandet aldrig nått fram och aldrig svidit och förminskat mig.

Nån gång kanske jag kommer tillbaka.
Och tills dess skall jag anstränga mig hårdare för att
aldrig själv ge menande blickar och himla med ögonen.
Det gör mig inte större och starkare - bara till en mindre människa.