Jag och Jesus

Kom att prata om smeknamn i helgen.
Många smeksamma namn har använts,
för helgen blev precis så bra som jag vågat hoppas.

Linda är inte ett namn som gynnar smeknamn, det faller sig inte naturligt att förkorta eller stunsa till på nått sätt. Trots att det är ett namn som är så vanligt i årskullarna från 70-talets början så har aldrig efternamnet kommit till användning eftersom jag nästan varit ensam Linda i klassen under hela skolgången. Jag har heller aldrig gjort nått tillräckligt roligt för att bli omnämnd efter det. Så de flesta säger helt enkelt Linda.

Mannen i mitt liv sa att han kallas Jesus på jobbet. Han är en god människa och en person som man känner sig trygg med, som finns och ställer upp för andra, så det kändes inte som ett konstigt smeknamn. Men jag kunde ändå inte låta bli att fråga om hur smeknamnet kom sig.

"Alla vet att han finns, men ingen vet var"

Jag tyckte det var lite roligt. För att det var en lite oväntad förklaring och för att jag vet hur mycket han har att stå med på jobb(et) så jag förstår att det verkligen stämmer.

Everyone is Jesus är väl en benämning som skulle kunna användas på många av oss moderna människor. Vi vet att vi finns, vi har speglar och foton och ringande mobiler och fulla mejlboxar som bevis och vi skyndar och hastar och hinner ibland och vill ännu mer (jag interagerar alltså finns jag till), men vi är sällan helt närvarande i nuet och därför kan vi inte ens lugnt lita till vår egen existens.

HÄR och NU
ett andetag i harmoni med själva livet.
Nu vet jag med visshet att jag fått in en Jesus i mitt liv. Äntligen!

Tvivlar ju alltid, annars skulle jag inte vara jag,
men känner mig allt bra frälst.