Ilska

En så kraftfull känsla...
Så kraftfull att den kan riktas och dölja.
Som ett svart draperi
- eller rött skynke?

Bakom den kan man hitta nästan vad som helst.
Hos mig hittar jag ofta en ganska liten person.
Ganska rädd och ganska ledsen.
Ganska övertygad om att nån tycker att jag inte duger
att det inte räcker och inte är tillräckligt
att vara som jag är
att vara jag.

Läskigt.

Det är skönare att vara arg.
Särskilt när det kan riktas mot någon annan.

Men någonstans finns en knut av kymighet.
Nånstans vet jag att ilskan allt som oftast är orättvis.
Att jag skulle kunna vara ärligare.

Sträcka ut och verkligen möta något
göra något
förändra något.

Så hur plockar man fram den lilla rädda?
och låter den möta någon annan?

Är det att låta frustrerade tårar skölja? Att storögt och lugnt öppna sig på ett pedagogiskt sätt presentera mina känslor med så mycket distans så att jag undrar om jag ljuger?

Hur är man vuxen i att man är en tvååring egentligen?
Hur kanaliserar man det som egentligen känns naturligast att leva ut med magen mot golvet vevandes med armar och ben?

Jag vill vara så ärlig så ärlig.
Klär av mig lager efter lager.

Men så plötsligt känns det som att man aldrig kan bli mer än naken.
Aldrig närmre
Aldrig mer utelämnad

Vad gör man i det ögonblicket när det bara känns som smärta att mötas?
När kärleken blir så påtaglig att man kan ta på den?

... som om man sett Guds anlete och sedan måste dö...

Det är klart att man rycker på axlarna och klampar vidare i vardagen.
Att ögonblicken - även de starka - går lika ofta som de kommer.

Så inte mycket idé att hålla fast.
Mycket idé däremot att låta sig fångas av vinden och svepas av livet.
Låt mig flyta bort till dina armar
Låt mig känna mig fri från skuld då jag vill andas ensam
och låt mig alltid vara välkommen
- precis som jag är.