Finns det någon gräns? en himla massa gråskala finns i alla fall

Vi drar upp gränser
och ordnar vår verklighet och våra tankar,
sorterar tid och klassificerar/kategoriserar vår information och kunskap.

Det är det enda sättet en människa kan överleva på,
vi kan inte lära känna varje lejon på savannen,
utan måste föredra att undvika dem mer generellt.
Kanske missar man en god vän,
men det får ses som försäkringspremien för överlevnad.

Och samtidigt ringer ordspråket "kaos är granne med Gud" i bakhuvudet.
Att det där att slippa strukturera och ha koll och få lov att bara vara,
flyta med i tillvaron och haka på i livets möjligheter
och med öppna ögon möta omöjligheterna,
skulle kunna vara en frälsning för oss.

När är jag jag, när är jag del i en grupp eller ett sammanhang?
När är ett problem individuellt och när är det en del av en större struktur?

Det finns inga tydliga gränser,
inga självklart naturliga platser att bygga sina murar.
Allt är oändligt flummigt och om man inte kan acceptera det så gör man någonstans våld på verkligheten.

Det känns som att det är här som man ofta börjar prata om olika saker när man diskuterar till exempel jämlikhetsfrågor och invandring. Om maktstrukturer. Om individuella löneförhandlingar som leder till olika lön för samma arbete. Om generella försök att politiskt på olika sätt styra upp saker och individer som hamnar i kläm.

I en diskussion jag var i för nån månad sedan fick jag till exempel höra att det inte alls var samma sak att knacka på hos varje enskild homosexuell människa och säga att deras eventuella/potentiella barn inte skulle kunna bli lyckliga nog för att uppleva sitt liv som värdefullt, som det är att generellt slänga ur sig precis samma påstående.

Handlar inte varje generellt påstående om x antal människor?
Kvinnor är si, bögar så, och invandrare skall man ju bara inte prata om... typ...

Och mitt i sådana här samtal så kan jag mycket väl avslöjas.
En ann är så go som en ann. Bara för att man kan uttrycka sig på ett fint och liberalt sätt betyder inte det att hjärtat är mer storsint. Eller att någon enda person kan vara så omänskligt kapabel att han/hon uppnår en överblick där alla nyanser på skalan urskiljs.

Och det är när det där krockar som det är riktigt intressant att iaktta sig själv, hur jag krumbuktar men inte kan komma undan. Jag generaliserar. Jag förstår inte allt. Förlåter inte allt. Förenklar saker. Eller förvirrar genom att individualisera, vända och vrida och genom det klassiska: "å andra sidan... kan det vara så att..."

Man kan förenkla utan att vara rasist, homofob eller mans-sjå-vin-ist (vill inte ens lära mig stava det) och man kan försvåra(läs givetvis: nyansera) utan att vara omdömesgill.

Stryk alla "antingen-eller".
Här finns bara ett enda oändligt flöde av "både-och"