Ett litet mejl... men ändå...

Fick ett mejl med orden:

tänk på att du hör hemma här,
med oss i Stockholm

... och de orden får det stora äventyret att fastna i halsen.
Visst vet jag att det inte blir lätt att starta om, att bygga nytt och ändra riktning. Men jag vill våga välja och det knyter sig i kroppen vid tanken på att jag även väljer bort.

Vid tanken att jag inte kan veta vad det rätta är.
Att det kan vara rätt, som en dag blir helt fel.
Att livet är en chansning och det är den jag lever.

Just nu
många mil bort
från det som var så nära när jag vaknade imorses.

Han är en bara en människa,
med fel och brister och sådant där vanligt bjäffs.

Men för mig är han också något annat...
Om inte uttrycket lät så slitet och naivt okritiskt,
så skulle jag kalla det... UNDERBAR.