En besk klunk ångest

Jag vet att det är OK.
Jag VET att det är bestämt.
Jag VET att det till och med är önskat.

Jag skall bo i Skåne i 6 veckor i sommar,
skriva uppsats, vara nära den jag kommit att bry mig så mycket om,
ha en vardag, hinna få friktion och gräla,
kanske fatta något av det som hänt under våren,
på allvar pröva tanken och realismen i att lägga en grund för ett nytt liv.

Ändå känns det som att det var rätt kaxigt att bara anmäla en eftersändning av posten utan att först ha pratat om det. Men nu är det gjort. Sista klickningen är avklarad och studentrabatten dragen.

Och det som kändes som vind i seglen när jag kom på idén,
smakar nu lite beskt.

Det är inte allvarlig ångest, så jag undrar var den kommer ifrån.
Det är bara lite magknip kring att jag nu skall säga att jag klivit in,
och helt självsvådligt tagit för givet att han skall finnas kvar sedan jag sist hörde från honom (vid ett-tiden i natt då det kom ett sms att det är tungt att jag inte finns i hans vardag).

Hur många frågor skall man ställa.
Hur mycket bekräftelse skall man behöva?
Hur kvävande kan man vara, hur rädd och hur ängslig?

Just nu är det solsken i mitt liv och medvind som smeker mitt medvetande
och trots det kan jag inte blunda på min skvalpande luftmadrass.

Behöver jag striden på kniven för att finna närvaro och mening?
Det här liksom löjliga smånojjandet känns så föraktligt.
Jag behöver MER ångest i mitt liv,
det är motståndet som kan mobilsera min kraft
lyckan verkar inte kunna få mig att känna att jag lever.

Tvärtom.
Vart tar skrivandet vägen när jag mår bra?
Vem är jag över huvud taget om jag inte smärtar?
Det finns liksom ingen signal inom mig om smärtan tystnar.
Det är bara tomt.
Det extatiska sveper i vågor över mig,
men om allt redan är bra kan jag då göra nått bra?

Dessemellan strider tomheten och självföraktet om utrymmet.
Och med denna svärtade bloggning så mår jag genast bättre! :)