Bort med onskan! ... give a little love...

Lyssnar på Människor och tro om djävulen. Om vad det onda är.

Någon nämnde att det inom teologin saknas en förklaring på det onda. Man ser så mycket runt om i världen och hur skall man få in det i det teologiska systemet. Jag uppfattade det som en bekräftelse på min egen uppfattning om att det är svårt att förhålla sig till livets och världens alla orättvisor. Jag måste leva med mina förutsättningar, men det är en komplikation att hantera det när jag vet att inte alla har likadana. Och det är detta som är en riktig kärnfråga i hur man lever sitt liv. Skall jag agera skärmsläckare inför tiggarna på t-banan? Är det OK? Är det de som är onda som försöker lura mig eller jag som inte räcker ut min hand till min nästa? Det finns så många situationer där olikheterna kommer i dagen, där olikheterna känns som murar mellan olika världar. Och ändå i slutändan så lever väl de flesta av oss i uppfattningen att det finns EN värld? Ett system om än fylld av många bottnar, dimensioner, subkulturer, avstånd, världar. Den helheten som jag vill förstå, men som känns tvunget att överlämna åt högre makter att förstå om jag skall kunna få gjort någonting över huvud taget i mitt liv.

I radioprogramet diskuterades också vad det onda är. Om det är en avsaknad av godhet, ett bristtillstånd som går att bota eller om det är en annan makt, en personlig ondska som kan ta överhanden i en ständig kamp.

Att se det som en makt gör att man inte behöver ta något ansvar. Då är man besatt. Då har man inte kunnat agera själv.

Medan jag tilltalas av tanken på det onda som ett bristtillstånd. Ett tillstånd som kräver ett ansvar av oss. Att vi tar ett ansvar för varandra. Att våra barn inte utsätts för de brister som blir jordmån för ondska. Att vi har ett ansvar inte bara att ge näring, teletubbies och eget rum, utan framför allt att ge dem den kärlek som gör att de kan möta världen på ett sätt som motverkar allt dumt och smärtsamt och gynnar allt gott.

Jag tror inte att folk blir tex självmordsbombare/terrorist för att de är onda.
Jag tror att de har ett behov av att kunna se en positiv framtid och att själva vara sedda, älskade och fylla en funktion. Ett behov som du och jag också har och att självmordsbomberiet/terroriserandet är ett desperat sätt att tillfredsställa det behovet, när inga andra möjligheter till behovstillfredställan finns.

Jag är övertygad om att ondskan är en brist eller uppstår ur en brist.
Och på så sätt räddas varken själar eller liv genom förkastelse. Jag låter förmodligen flummig om jag säger att kärlek är svaret på allt.

Men med kärlek menar jag inte villkorslös kärlek. Jag tror att villkorslös kärlek är bullshit för jag VILL att det skall betyda något vad jag gör. Att leva i kärlek med varandra och ge varandra jordmån att utvecklas och blomma kräver att vi möts och i ett möte har vi ett ansvar och därmed även krav på varandra. Det är först i det som vi visar oss för varandra, kan bli sedda och behövda av varandra och det är först i det som kärleken blir en aktiv tydlig kraft att andas och vara del av.

Jag väljer att inte se det som en strid, för en strid förutsätter att murarna hunnit växa sig så höga och försvarsmekanismerna hunnit förfina sina vapen. Jag väljer att se det som ett möte och ett val. Och att vi kan votera om och om igen i våra liv tills vi känner att vi kan stå för det vi gör. Att vi kan se på oss själva med stolthet och värme, kärlek. Se att det är gott. När vi kan vända oss bort när det onda slår oss och inte själva fatta våra vapen utan eftertanke och när vi kan finna ett lugn tillräckligt för att inte vända oss bort när någon behöver bli sedd.