June 2004 Archives

Lite rart obstinat eller vuxen-cool

| | Comments (0)

Kanske blir detta ett tema i sommar...

Att befinna sig i en familj där vibbarna från ens egen är stark,
men den egna förmågan att snäsa av nedsatt
blir (och ÄR) ett äventyr.

Skönt att jag fångade den känslan redan på första helgen
annars kunde jag gått och mått riktigt dåligt över detta.

Kanske kommer jag kunna vara vuxen även med mina egna föräldrar innan sommaren är slut. Hittills har jag reagerat på allt de säger som om jag fortfarande var en taggig tonåring, lite rart obstinat så där...

... och det känns inte som att det funkar riktigt här. Behöver byta förhållningssätt. Bli lugnare. Se till andemeningen. Och ta saker för vad de är, med jämnmod och överseende.

Bekräftelse lindrar

| | Comments (0)

Fick höra att en kompis berättat om mig för någon annan.
Sagt att jag träffat 15 nya personer på midsommar (känt bara värden)och fått reaktionen:
- Modigt
Sagt att jag efter 3 månaders distansförhållande med 5 helgträffar åkt ner för att bo ihop i 6 veckor, och fått reaktionen:
- Modigt

Men förrutom modet, som värmde,
för modig är något jag vill vara. Levnadsmodig.
Så kom också kommentaren att den här killlen tyckte att det om det varit han kanske skulle kunna bli FÖR MYCKET, så att man efter att ha haft det så intensivt bara beslutar sig för att skita i alltihop.

Detta fick jag höra i måndags när jag i princip kände att jag var i beredskap att kolla med SJ om hembiljetter. Att få en bekräftelse i att ens känslor är OK och nått så banalt som normala lindrar.

Ännu en gång kan jag önska att jag kunde ge mig själv den bekräftelsen.
Nu känns det stort, men slumpartat, att den dyker upp från andra,
ofta just när jag som mest behöver den. Ibland senare...

Anonyme karlen och skrivandet

| | Comments (0)

Rätt många omskrivningar har jag krumbuktat med innan jag igår frågade om jag fick skriva ut hans namn på bloggen. Men han ville vara anonym.

- Jag är också anonym, typ, tyckte jag. Jag heter Linda bara.
- Men du HETER ju Linda, det är väl inte att vara anonym!
- Jo, men.. jag har ju inte efternamn och bostadsadress och sådant i min text även om det ju går att ta reda på om man ger sig den på det.
- Jaha, men jag vill i alla fall vara helt anonym.

Och tja, det är klart att han skall få vara.
Inget förnamn här som kan förenkla mitt textande.
Nått namn hade varit smidigare än att kringla sig runt orden.
Skall jag välja ett förnamn och ständigt låta det följas av parantesen (fingerat namn)?

Jag kan inte skriva min man, för det antyder att vi skulle vara gifta eller i alla fall "grymmestadgade" och pojkvän sa man väl mer i tonåren och 20+, nu är ju detta en person som närmar sig 40, inte mycket pojk detta, måste faktiskt benämna honom man...

Skulle kanske säga pågavän. Undrar om det är riktig skånska att säga så... Det borde ju vara lika mycket pojk-känsla i det ordet, men för mig som utböling här i trakten så ger det mer vibbar av Skåne än av pojkaktighet, precis som mannen i fråga. Det förenklar och får duga. Om det inte är skånskt på riktigt, så blir det i alla fall Linda-skånska. Att inte fatta, ge ord en missvisande nyans i innebörden och uttala orden fel är en inflyttad människas lott.

För övrigt har nu pågavännen åkt till jobb(et är en ändelse som jag hört få använda här i trakten) så jag kan inte öva mer på uttalet av döbagad.

Jag bänkade mig vid burken, men fångas av utsikten. Det är lite blåsigt och småmolnigt även idag när jag tittar ut över havet. Det är väl som mamma sa när jag pratade med henne igår. Det hör väl till med vita gäss när du nu är i Skåne. I helgen var det dock inga gäss utan vita valar på vågkammarna. Pappa föreslog att det kunde vara kaskelottvalar. Kanske det. Det är väl ungefär som en val i sundet, som jag känner mig när jag manövrerar diskret i en värld jag inte känner.

Nytt för mig

| | Comments (0)

När man möter en människa och enas om att släppa in varandra i varandras liv så händer det mycket. Det som verkar viktigast från början är känslorna. Men det dröjer inte alltför länge innan känslorna för varandra blir en del i en större helhet. En viktig del, men kanske inte självklart den största eller den viktigaste delen.

Det är mönster, beteenden, språkbruk, drömmar och vanor som skall mötas, det är familj och vänner och arbetstider och sammanhang i det stora hela. Det är förflutet och det är hur man lever i nuet, hur man planerar, hur man delar och vad man vill och vad man kan. Det är käpphästar, hang-ups, ömma tår och Akilleshälar. Det är ... spännande.

Jag är inte mogen.
Många gånger är jag två år gammal. Och KAN SJÄLV. Och vill gärna att andra skall se att jag kan, är duktig, gullig och bra.
Andra gånger är jag 14, hormonrubbad, bitsk och trotsig, liksom arg i förebyggande syfte, kanske mest rädd...

Det som jag tror är mitt största fel,
som jag behöver kunna vända till en tillgång,
är min vilja.
Den är stark och den är stolt.
Den har placerat mig på en pedistal av ideal.

Och jag känner mig kränkt när nån påpekar min mänsklighet. Rädd att jag skall dö och förpassas till ett oälskad spetälskeland om nån får veta att jag inte är perfekt. Kan inte öppet rycka på axlarna, se nån i ögonen och erkänna det. Rädslan att bli avslöjad gör mig fumlig, klumpig och hindrar mig från att vara i alla fall en del av det mer idealnära (mitt eget idealjag) som jag tror att jag har potential till.

Jag är en liten ensam enhet i världen.
Skrattet (och sexet) är det som förlöser mig från mina egna höga inmurande krav och förväntningar. Om det inte är perfekt så kan det väl i alla fall vara roligt! Det är min ventil.

I det jag nu mött är inte riktigt samma mönster giltiga.
Här är det inte säkert att jag är den minsta enheten.
Här är det inte säkert att jag behöver se hot i omvärlden.

Den man som jag har mött är inte rädd.
Jag har aldrig träffat någon som inte är rädd.

Han försvinner inte för att han behöver andra.
Han kan ge utan att vara rädd att bli utnyttjad.
Han sammanflätar sig och känner trygghet i det.

Och jag som med tårar lärt
att det inte finns några garantier i livet.
Trott att det nu gäller att bli följsamt stark i alla vindar.
Lära mig segla.
Ensam parrera.
Lära mig vindarnas språk och utnyttja dem för att nå dit jag vill.

Jag har nu möjlighet att läkas in i
att just därför.
Just därför att det inte finns några garantier så har vi här och nu
Just därför behöver vi varandra
Just därför behöver man någon att luta sig mot
Just därför hjälper vi varandra.

Igår tackade jag nej till att få skjuts av svärmodern 10 gånger. När jag gått halvvägs till stationen (40min gångväg) så kom svär-svågern(eller vad man säger) som jag träffat EN gång och backade tillbaka med bilen när han såg mig och frågade vart jag skulle, han hade en tid att passa annars hade han gärna skjutsat mig hela vägen(och fått 3 mil till att köra) men nu fick jag skjuts till stationen i alla fall, vilket var rättgott eftersom det småregnade.

"Klart att vi ställer upp för varandra, så gör vi här nere, lika bra att du vänjer dig", sade mannen min på kvällen. Och det känns som att jag är oförmögen att ta emot kärlek. Oförmögen att tro att jag skall bestå om jag inte upprätthåller mina murar.

Jag drömde inatt att en asiatisk vis kvinna sa till mig
att man kan avskilja sig helt och på så sätt finna sin innersta kärna.
Hon menade förlora sig, inte mura in sig.

Å andra sidan drömde jag också att jag fick en piska i present av min chef med dedikationen att han var osäker på om detta med piskor var min grej, men att det kunde "få lite pli på en landsortsflicka som dej", så jag vet inte hur mycket man skall lyssna på sina drömmar!! ;)

Lite botad abstinens

| | Comments (1)

Tack och lov har jag nu (with help from my friend) lyckats spåra upp min inloggning till bloggen. Hade lite panik vid tanken att inte kunna skriva på 6 veckor.

Jag vill ju få med sådant som kommentaren till Sverigematchen i lördags, då en av dem jag såg matchen med sa att "Ljungberg är som en blandning mellan vessla och giraff" (?), jag vill ju kunna berätta att jag överlevt att träffa 15 nya människor på midsommarafton, att det finns gräddfil för hela sommaren kvar i kylen och att jag möter och krockar med en massa som är nytt för mig...

... att det skånska ord jag lärt den här veckan är spissig, som betyder vass/spetsig. Men döbagad är på uppsegling och handlar om misslyckad bakning där degen bara blivit platt i ugnen istället för större och fluffig. Jag måste ju förmedla lite allteftersom eftersom jag hört en viss oro för att jag skall vara svår att förstå när jag kommer hem från hipphipp-land i augusti. Jag fattar fortfarande inte att inte folk härnere skrattar ihjäl sig, det är JÄTTEMÅNGA som låter som Kajjan, så jag går bara och vänder mig om på stan hela tiden (när jag väl kommer dit... var i Helsingborg igår och skaffade ännu ett lånekort till min samling och kände mig lite hemma då jag knödde med folk och andades avgaser). Förmodligen är det nån nyans som jag inte förstår som jag borde kunna urskilja detta bättre med...

Samtidigt är jag är oerhört lycklig över av att varje dag få somna och vakna i armarna på en man som njuter av mig.

Tillbaka på banan alltså.
Det finns mer där detta kom ifrån!! :)

ps
Skällsord som inte biter här är följande som jag prövade igår:
"Har du aldrig gått i en rulltrappa, eller?"
För, nej, det finns det ingen som gör som inte bor i Stockholm...
ds

Knastrig SJ-radio eller sommar

| | Comments (0)

Om två timmar och tjugo minuter sitter jag på tåget mot lyckans land.

Det är en bit att resa så det är först nån gång mitt i första halvlek (nytt tidräkningssystem) som jag anländer en ort där jag hoppas att inte stations-taket rasar in över mig.

Under en sådan här tågresa så är det trevligt med radio.
Men ännu en gång har jag glömt mina hörlurar.
Så vad göra?

Skall jag köpa på mig ännu ett par, bara för att svära ännu lite högre när mottagningen är så kass att man inte kan lyssna i vilket fall?

Eller skall jag helt enkelt förkovra mig i nån reselektyr.
En hel del plugg är med och ... förstås... i sista sekunden...
... en P.D. James.

Det blir ingen riktig sommar utan det...
Och nu kan sommaren börja...

En öppen dörr

| | Comments (0)

En märklig sak.

Jag står vid en öppen dörr,
men kan ändå inte släppa tanken
att jag skall kämpa för att komma in.

Nick Cave sa i en intervju jag såg
att det man gör i försvarsställning inte blir bra.
Det uttalandet slog rot i mig.

Skall försöka att sluta mala efter argument för min sak.
Skall försöka att bara vara.
Lyssna och ta emot den acceptans och kärlek jag faktiskt blir bemött med.

Ilska

| | Comments (0)

En så kraftfull känsla...
Så kraftfull att den kan riktas och dölja.
Som ett svart draperi
- eller rött skynke?

Bakom den kan man hitta nästan vad som helst.
Hos mig hittar jag ofta en ganska liten person.
Ganska rädd och ganska ledsen.
Ganska övertygad om att nån tycker att jag inte duger
att det inte räcker och inte är tillräckligt
att vara som jag är
att vara jag.

Läskigt.

Det är skönare att vara arg.
Särskilt när det kan riktas mot någon annan.

Men någonstans finns en knut av kymighet.
Nånstans vet jag att ilskan allt som oftast är orättvis.
Att jag skulle kunna vara ärligare.

Sträcka ut och verkligen möta något
göra något
förändra något.

Så hur plockar man fram den lilla rädda?
och låter den möta någon annan?

Är det att låta frustrerade tårar skölja? Att storögt och lugnt öppna sig på ett pedagogiskt sätt presentera mina känslor med så mycket distans så att jag undrar om jag ljuger?

Hur är man vuxen i att man är en tvååring egentligen?
Hur kanaliserar man det som egentligen känns naturligast att leva ut med magen mot golvet vevandes med armar och ben?

Jag vill vara så ärlig så ärlig.
Klär av mig lager efter lager.

Men så plötsligt känns det som att man aldrig kan bli mer än naken.
Aldrig närmre
Aldrig mer utelämnad

Vad gör man i det ögonblicket när det bara känns som smärta att mötas?
När kärleken blir så påtaglig att man kan ta på den?

... som om man sett Guds anlete och sedan måste dö...

Det är klart att man rycker på axlarna och klampar vidare i vardagen.
Att ögonblicken - även de starka - går lika ofta som de kommer.

Så inte mycket idé att hålla fast.
Mycket idé däremot att låta sig fångas av vinden och svepas av livet.
Låt mig flyta bort till dina armar
Låt mig känna mig fri från skuld då jag vill andas ensam
och låt mig alltid vara välkommen
- precis som jag är.

Poesi och harmoni

| | Comments (0)

När det blev två två
och vi kände att andra får tro vad de vill,
då var det lätt att le åt misstankarna.

Ett självförtroende i att ryggen var fri
gjorde att det var ROLIGT att det blev just två två,
inte bara i ren skadeglädje
utan också i just det att det provocerar en del
samtidigt som man själv kände en total trygghet.
Det var inte längre en regngrå värld,
utan en färgglad (röd, vit, blå och gul) bland vänner
och brödrafolk.

Sport är det största som finns.
Det ger tillgång till alla känslor av samhörighet.
Glädje, ångest, spänning, ilska och lycka.
En känslo-färgskala också
(i rött och vitt och gult och blått)

Det var ingen njutning att se matchen.
Det fanns ingen trygghet medan klockan tickade.
Men efteråt,
en uppfylld dröm,

ett fånigt leende så som bara ett klimax kan ge en...

Och det var med harmoniska sinnen som poesi skapades då vi skildes åt i sommarnatten:

Hejdå
två två

The return of the hinder

| | Comments (1)

En del hinder har jag elimerat i min väg de senaste åren.

Jag har till exempel inte längre alla tv-kanaler med såpor
som jag ju vet att jag inte kan hantera eller diciplinera mig från när jag skall plugga och jag har inte läsk och godis hemma.

på torsdag skall jag bege mig tillbaka till ett liv av hinder, fällben och prövningar. Och vistas där i sex veckor.
Ge mig styrka!

Sälj ett uttalande (åsikt/attityd)

| | Comments (0)

Och varför inte denna och på det här sättet!

Vi drar upp gränser
och ordnar vår verklighet och våra tankar,
sorterar tid och klassificerar/kategoriserar vår information och kunskap.

Det är det enda sättet en människa kan överleva på,
vi kan inte lära känna varje lejon på savannen,
utan måste föredra att undvika dem mer generellt.
Kanske missar man en god vän,
men det får ses som försäkringspremien för överlevnad.

Och samtidigt ringer ordspråket "kaos är granne med Gud" i bakhuvudet.
Att det där att slippa strukturera och ha koll och få lov att bara vara,
flyta med i tillvaron och haka på i livets möjligheter
och med öppna ögon möta omöjligheterna,
skulle kunna vara en frälsning för oss.

När är jag jag, när är jag del i en grupp eller ett sammanhang?
När är ett problem individuellt och när är det en del av en större struktur?

Det finns inga tydliga gränser,
inga självklart naturliga platser att bygga sina murar.
Allt är oändligt flummigt och om man inte kan acceptera det så gör man någonstans våld på verkligheten.

Det känns som att det är här som man ofta börjar prata om olika saker när man diskuterar till exempel jämlikhetsfrågor och invandring. Om maktstrukturer. Om individuella löneförhandlingar som leder till olika lön för samma arbete. Om generella försök att politiskt på olika sätt styra upp saker och individer som hamnar i kläm.

I en diskussion jag var i för nån månad sedan fick jag till exempel höra att det inte alls var samma sak att knacka på hos varje enskild homosexuell människa och säga att deras eventuella/potentiella barn inte skulle kunna bli lyckliga nog för att uppleva sitt liv som värdefullt, som det är att generellt slänga ur sig precis samma påstående.

Handlar inte varje generellt påstående om x antal människor?
Kvinnor är si, bögar så, och invandrare skall man ju bara inte prata om... typ...

Och mitt i sådana här samtal så kan jag mycket väl avslöjas.
En ann är så go som en ann. Bara för att man kan uttrycka sig på ett fint och liberalt sätt betyder inte det att hjärtat är mer storsint. Eller att någon enda person kan vara så omänskligt kapabel att han/hon uppnår en överblick där alla nyanser på skalan urskiljs.

Och det är när det där krockar som det är riktigt intressant att iaktta sig själv, hur jag krumbuktar men inte kan komma undan. Jag generaliserar. Jag förstår inte allt. Förlåter inte allt. Förenklar saker. Eller förvirrar genom att individualisera, vända och vrida och genom det klassiska: "å andra sidan... kan det vara så att..."

Man kan förenkla utan att vara rasist, homofob eller mans-sjå-vin-ist (vill inte ens lära mig stava det) och man kan försvåra(läs givetvis: nyansera) utan att vara omdömesgill.

Stryk alla "antingen-eller".
Här finns bara ett enda oändligt flöde av "både-och"

Ett litet mejl... men ändå...

| | Comments (0)

Fick ett mejl med orden:

tänk på att du hör hemma här,
med oss i Stockholm

... och de orden får det stora äventyret att fastna i halsen.
Visst vet jag att det inte blir lätt att starta om, att bygga nytt och ändra riktning. Men jag vill våga välja och det knyter sig i kroppen vid tanken på att jag även väljer bort.

Vid tanken att jag inte kan veta vad det rätta är.
Att det kan vara rätt, som en dag blir helt fel.
Att livet är en chansning och det är den jag lever.

Just nu
många mil bort
från det som var så nära när jag vaknade imorses.

Han är en bara en människa,
med fel och brister och sådant där vanligt bjäffs.

Men för mig är han också något annat...
Om inte uttrycket lät så slitet och naivt okritiskt,
så skulle jag kalla det... UNDERBAR.

En enkel vink...

| | Comments (0)

... kan vara det som gör att rodret läggs om
och allt ändrar riktning, fångar vinden och får fart.

Det som för någon månad sedan var
en liten men modigt utslängd bisats om att

"Jag skall plugga i sommar så såvärst till semester blir det inte...
... men plugga kan man göra vart som helst"

Innebär nu att 4 papperskassar med litteratur och en resväska har mellanlandat i Örkelljunga på väg mot sommarens vistelseort. I sex veckor skall jag vara borta. Om tre dagar lämnar jag Stockholm.

Och jag fattar inte vad som hände, hur det gick till.
Jag vet bara att jag har vind i seglen
och att jag inte får fundera för mycket på hur
för då kommer jag kanske tappa förmågan att surfa på den här vågen.

Och jag är verkligen VERKLIGEN nyfiken på om den kan ta mig så långt som det just nu verkar...

Det värdefulla

| | Comments (1)

"En förälskad ung man vill beskrifva 'föremålet' för sin far. 'Får jag göra dig några frågor', afbröt honom fadern.
'Gärna'
'Sätt dig och skrif', återtog gubben, samt frågade därefter:
'Är hon vacker?'
'Ja, mycket'
'Sätt då en nolla.
Högst förvånad skref sonen en nolla.
'Är hon rik, god, begåfvad o.s.v.!
'Ja, ja, ja!' Och för hvarje ja fick den unge mannen till sitt förtret skrifva en nolla.
'Har hon godt lynne?' frågade slutligen den gamle. Då äfven denna fråga besvarades jakande, utbrast han glad: ' Sätt då en etta framför alla nollorna!'

Då först fingo nämligen de andra egenskaperna sitt rätta värde."

En liten anekdot från Boken om friluftslif

Utdrag ur Ivar Ahlstedts Matchen, 1945

| | Comments (0)

"Elsa var färdig med tvätten och gick in i villan. Hon var i alla fall ganska smickrad över att konsulinnan talat med henne och att hon blivit ombedd att vara med i föreningen. Det höjde hennes sociala anseende. Ruben skulle säkert bli nöjd när han hörde det.

Och vad var orsaken till denna vänlighet? Fotbollsmatchen förstås. Tänk, att idrott betydde så mycket i den här staden! Så mycket till och med att det höjde ens sociala anseende att man var gift med en fotbollsspelare. En eventuellt blivande landslagsman. Men så hade det inte varit förut. Det hade skett en markant omsvängning nu inför matchen. Hela staden var besatt av en matchpsykos. Människor var sig inte lika. De förnekade sina innersta naturer. De glömde för några timmar bort sin stelhet... blev mera tillgängliga. De hade plötsligt fått någonting gemensamt.

Men hur skulle det bli sen? Hur skulle det bli om matchen förlorades? Men ingen tänkte sig tydligen den möjligheten. "

Lekman med nyfiket uppsåt

| | Comments (0)

Nu har jag läst om en rättegång i tidningen igen och fattar inte riktigt logiken.

Är det inte så att det är uppsåtet som man alltid vill ta reda på innan någon döms? och att det är därför som man hamnar i de här konstiga diskussionerna om någon verkligen kunde fatta att man kan dö av 67 knivhugg i magen eller om gärningsmannen skall dömmas utifrån att han/hon bara ville skada lite?

I vilket fall är det som jag uppfattat det och det gör det ju besynnerligt när man läser att de grabbar som haft i uppsåt att på ett eller annat sätt ha ihjäl sina lärare och klasskamrater inte skulle bli såvärst dömda för det eftersom de inte hade den rätta kompetensen för att genomföra det.

Jag förstår inte riktigt grunderna här...
"Om bara viljan finns så..." brukar det ju heta.

Men vem är väl jag att uttala mig om detta?

Kul!

| | Comments (0)

Jag tycker att det är kul med nya kopplingar som öppnar för helheter.
Kanske skulle åka på en liten konferens...

Jag har läst 60p historia en gång i tiden. Om det är något ämne som jag skulle välja att fortsätta i för att doktorera så är det detta. Men jag kan ändå inte låta bli att undra om det finns något egenvärde i historia. Är det alltid viktigt att sätta saker i ett historiskt sammanhang och göra en tillbakablick?

Fröet som fick mig att undra återfinns här.

Behovstrappa

| | Comments (0)

Jag tycker om denna behovspyramid.

Behoven är att:

Vara
Mötas
Uppleva
Lära
Skapa
Bidra
Göra avtryck

Matt och odemokratisk

| | Comments (0)

Lyssnade just på webbradions P1 och ring in till Täppas.
Känner mig helt matt.

Hur kan man över huvud taget tro på demokrati som system när det finns så mycket dumhet och så olika språk för det man vill få sagt och så lite förmåga att se och möta varandra.

Räcker det verkligen som argument att andra hittills prövade system är sämre?

Och till hur stor del är jag själv del i en odemokratisk trend när jag inte tycker att alla åsikter skall finnas?

Nån otrevlig logik

| | Comments (0)

Följande har hänt i verkligheten: INGENTING

För övrigt har följande hänt:
Jag är rädd att nån blivit sårad av mig och jag tycker inte att den personen har någon anledning EGENTLIGEN att bli sårad, men min rädsla för det gör att jag liksom redan har konstruerat en historia där det som nu sker är att jag känner mig sur på någon för att jag inte kan hantera min egen känsla gentemot den personen.

Så varför tänker jag över huvud taget att jag skulle ha sårat?

Mest för att jag tror att jag hade haft dubbla känslor om rollerna varit de omvända. Det har med förväntningar att göra. Jag hade kanske en outtalad förväntning...

Kanske VILL jag ha sårat,
för det skulle innebära att jag kunde få bekräftelsen i att min förväntan varit ömsesidig.

Äntligen är det min tur...

| | Comments (0)

Ikväll skall jag med kusinen och se Harry Potter.
Kul!
och inte en dag för tidigt! :)

Samma vän - olika tårar

| | Comments (0)

Igår träffade jag en av de vänner
som var mig närmast för två år sedan då skilsmässan drabbade mig.

var det chock-kris. Jag grät, ville sluta gråta, jag var arg, ville skratta och känna livsglädje igen, ville döda och jag ville förstå, förlåta och fortsätta att älska. Det svängde 70 gånger om dagen och jag fattade inget om hur jag fungerade eller hur sjutton jag skulle hanterar det. Jag stod inte ut med mig själv. Funderade på om jag verkligen kunde fortsätta leva. Visste inte om jag skulle orka dagen. Det var svart och framtidslöst. Jag kände mig som ett offer. Bestulen på min framtid. Omtumlat förvirrad, utan att veta om det gick att finna material att staga upp min ryggrad och livskraft igen för att fortsätta genom livet med huvudet upp och fötterna ner.

Då var hon beredd att ta ledigt från jobbet bara för att kunna stryka mig över håret när jag grät. Bara för att plågas av alla frågor som ingen kan besvara. Som man oftast inte ens vill veta finns. Bara för att vara med mig och finnas för mig och hjälpa mig bära min hjärtskärande smärta.

Jag kommer alltid älska henne för det.

Nu berättade jag om kärleken. Om mannen som kommit i min väg på det märkligaste sätt... (För inte funkar det att ens plugg-vän säger att "min brors kompis och du skulle nog ha roligt ihop, ni e lite samma skrot och korn" och tussas ihop på en middag, inget klick direkt, men kanske e det ändå nått där, en känsla av samhörighet som att vi hörde ihop... telefon i nästan ett halvår innan man ses igen och "vips").

Han kan möta mig. Kan formulera och uttrycka. Vågar dela. Är nyfiken även på de sidor hos mig som jag själv har svårt för och värnar dem. Två människor med en så liknande dröm och vision om framtiden. Vilken närhet som finns. Och styrka.
Och det svåra i att ta emot det. Tro på det. Leva i det. Bygga på det. Men att det inte finns någon annan väg än framåt, hur mycket detta än kräver av mig så måste jag våga det. För vågar jag inte detta så vågar jag inte livet självt.
Det är som att ha vunnit miljonvinsten (minst) och jag funderar på om det finns nån hake, finns det nån klausul som jag skall uppmärksamma för att inte drabbas av skattesmäll i efterhand?
Och mitt i detta mina sår, hur han är som balsam för dem och hur jag läker och helas.

Vänninans tårar rann.

Det är fantastiskt, sa hon.
Ja, sa jag.

Giraffer och medkänsla

| | Comments (1)

"Det jag vill ha i mitt liv är medkänsla,
ett flöde mellan mig själv och andra
som bottnar i en ömsesidig vilja
att ge av hjärtat."

Så citeras Marshall B. Rosenberg i en bok om giraffspråket.

Rosenberg, som utvecklade giraffspråket i början av 70-talet, har ägnat sig åt två frågor:
1. Vad är det som gör att vi tappar bort vår medkänsla och får oss att bruka våld och exploatera andra?
2. Och omvänt, hur kan vissa människor behålla sin naturliga medkänsla även under de mest påfrestande omständigheter?

Visst låter det spännande att veta mer om detta!

Begreppet kommer sig förresten av att giraffen är det landdjur som har det största hjärtat!

Skam skymmer sikten för allt viktigt

| | Comments (0)

Det var bara det jag ville formulera egentligen.

Att acceptera saker för vad de är
och tycka sig duga med alla sina skavanker och misslyckanden.
Det är det enda sättet att verkligen leva och uppleva
och njuta av samvaro och närhet.

Jag vill bara säga det så här när vissa saker känns som belastningar
och "beach 2004"-projekt-tankarna ersatts med "kanske 2005".
Lev på ändå bara, det är inte hela världen.
Det är roligare att vara glad än att skämmas.
Härligare att vara ett subjekt än att undra vad andra ser och tycker.

Lev
Var
Njut
och upplev..
Sommaren är här!
Värme
ljus
blomningstid
och tid för utlevelse, inlevelse
LIV

Målarbete

| | Comments (0)

Igår var andra halvdagen med arbete för framtagande av ett nytt visions- och måldokument för min arbetsplats. Självbild och framtidsscenarier. Hot och möjligheter. Styrkor och svagheter. Man borde sätta sig ner och göra lite sådan här analys av sin eget liv och i sin egen familj. Vad vill vi? Hur skall vi kanalisera och fokusera vår kraft på bästa sätt för att nå dit? Vad skall vi prioritera? Vad behöver vi välja bort?

Tankarna är spännande och diskussionerna som uppstår intressanta.

Ett par citat finns med i mina anteckningar och dem lämnar jag här för mig själv och andra att smaka på och fundera vidare på:

"När man kompromissar hamnar man i mitten av vägen och det är där det är lättast att bli överkörd"

"Vi kanske vet att vi gör saker rätt, men vet vi att vi gör rätt saker?"

"Om du har lång väg att gå, börja inte springa"

Fem sköna noll

| | Comments (0)

Gött gött gött!
I Svea rikes färger har vi nu suttit och avnjutit!!

Var lite orolig först.
Bulgarerna höll stolt en hand över hjärtat när nationalsången spelades.
Det såg starkt och högtidligt ut...
Så jag undrade varför svenskarna höll sina händer på röven!

Men spelar roll...
Det funkar!

Senkommet polett-fall om valet

|

Varför har denna valrörelse (också) handlat om för och emot EU?
Jag har inte förstått det och jag tycker inte om det.

Det känns som att den frågan får vara klar någon gång så att vi kan använda vårt medlemskap till något. Så att Sverige kan vara en enad röst och GÖRA något.

Samtidigt vet jag att jag hatar när folk använder ordet älta,
om saker som jag behöver formulera, lufta och landa i.
Och det är oftast inte i illvilja som folk blir bittra och besvikna.
Och inte hjälper det att ytterligare köra över någon som har sådana känslor.

Vi kan inte vara en röst i Europa,
en kraft kanaliserad i 18 ledamöter som driver på i diverse frågor och mål.
Och det är ju heller inte 18 från samma parti vi vill ha,
däremot så hade det varit trevligt med en valdebatt med människor som presenterar vad de vill och inte vad de inte vill.
Det innebär inte att man inte får vara kritisk eller ifrågasättande, för det tycker jag i högsta grad att man får och till och med BÖR vara. Bara det att jag inte vill välja mellan att vara okritiskt ja till allt eller mura in mig mot alla möjligheter och vara bitter över att vi över huvud taget är med. Inget av de alternativen är lockande.

Det var en demokratisk stormiss i EU-omröstningen 1994. I en demokrati måste majoriteten få med sig minoriteten i alla fall till en sådan omfattning att den inte känner sig totalt förkrossad. Att JA-sidan vann i Sverige var ingen vinst. Minoriteten var för stor. Nästan halva Sverige ville något annat. Hur får man en gemensam självbild i det? Tja inte genom att öppna skumpaflaskor på valvakan och le arrogant i att en del inte visste lika bra, men ta segern som garant för att detta var RÄTT. Att gå vidare när en så stor minoritet kände sig illa behandlade, med olika stora valkassor osv var ingen riktigt bra idé.

Det är ett kvarliggande trauma.
Hur läker vi det och går vidare?

Tja, kanske inte genom att fortsätta att förolämpa folks intelligens med märkliga valaffisher. Trygga jobb? Mänsklighet före marknad? Vi har redan hört EU beskrivas i termer av himmel och helvete. Vi har haft diskussioner om snus och gurkböjjar, om frihet och om murar. När skall nyanserna komma fram?

När skall nån säga att inget är klart när man gifter sig. Att man inte lever lycklig i alla sina dagar bara för att man gör ett bra val en gång? Eller att det behöver fortsätta att vara olyckligt för att man valde fel. En del vill kasta sig ut i skillsmässa snabbt (gå ur EU), men jag är väl rent generellt mer typen som vill stanna och se vad man kan göra av det man ändå har. Som vill, tror och hoppas att man kan förbättra saker. Att det kan vara urhäftigt att bygga upp något tillsammans. Och jag e nog ganska extrem för jag tror även på resonnansäktenskap, att det handlar mer om vilja än om kärlek, mer om dialog än om vinnings-rus. Och så tror jag väl både på glädje och jämna plågor och glitter.

Så:
Tjoho! varför skulle inte EU kunna vara bra? VI e ju med!

Grunden är lagd

| | Comments (0)

För 10 år sedan tyckte jag att det var viktigt att jag visste vad jag tyckte och ville. Det har inte förändrats, men den gången la jag en hel del engagemang på att hitta ett politiskt parti som jag kunde gå med i. Där visionen och ideologin överenstämde med min egen tankevärld. Och jag hittade ett.

Och det känns som med alla andra rutiner. Först måste man lägga en hel del krut, men sedan kan man softa och luta sig mot det man bestämt sig för.

När jag tänker på hur jag själv röstade den här gången så känner jag att det var till hjälp att ha en grund att stå på. Att inte behöva tänka om hela vägen från början.

(Mitt nuvarande partipolitiska tänkande är så sjukt, lättsamt och ytligt. Som att det till exempel stod en glad och proper moderat och delade ut röstsedlar när jag skulle rösta och jag tänkte att: glad och proper vill jag också vara.)

För tio år sedan kände jag ett visst förakt för dem som röstade "som de alltid gjort". Idag är grunden lagd för ett harmoniskt liv som pensionär.

Jag skall ta det som en livsuppgift att åla till vallokalen varje valdag, prata om lårbenshalsen hela vägen och med darriga händer efter mycket möda lämna in ett skrynklat kuvert med samma innehåll som alltid.

Kanske skulle jag redan nu fylla ett gäng kuvert, medan jag ännu har lätt för det... Det skulle kunna vara min insats för ålderdomen nu när jag inte orkar pensionsspara.

Vem har gjort vad - och varför?

| | Comments (2) | TrackBacks (2)

Jag är en människa.

Jag behöver överleva, det är min viktigaste drift.
Jag vill må bra, det är det bästa jag kan jobba för i mitt liv.
För att må bra behöver jag ha en bra vardag, kanske nån rutin att luta mig mot, familj och vänner att känna mig del i ett sammanhang tillsammans med och en trygghet i att ha någon form av marginal. En marginal i ekonomin, i tid och i allting annat som det annars stressar mig oerhört att desperat försöka värja mig från i sista sekund.

När jag har allt det där så kan jag lyfta min blick.
Kanske når den då till EU-parlamentet, eller ännu längre.

Det är viktigt att delta.
Det är viktigt att vara med.
Faktum är att det nog finns få saker som är så viktiga för mig som just den känslan.
Och ett annat faktum är att det är därför jag vill följa Sverige i EM-matcherna. Jag hoppas så innerligt att få känna den där glädjerika delaktighetskänslan som bara en avklarad gemensam uppgift kan åstadkomma. Att fira. Att som vid VM 1994 stå i Poseidons fotän på Avneyn och ha allting klart för sig. Den politiska agendan given "Tommy Svensson till statsminister!!!"

Gå och rösta!
Det är det jag minns mest från valkampanjen inför EU-valet.
Det är viktigt!
Moraliskt förkastligt att låta bli!
Ta ditt ansvar som medborgare!
Hjälp till att se till att det inte går bra för de andra.

Jag önskar att jag istället kunnat dra mig till minnes en vision.
Något som jag kunde känna engagemang för på riktigt.
Något som kändes mindre som en pålaga.
Något som hjälpte mig att tycka att det jag anslöt mig till via valkuvertet var något jag ville bada i Poseidon för om det gick vägen!

Jag var valförrättare igår.
Vallokalen var öppen i 13 timmar.
Principerna som man jobbar efter är tydliga försvar för demokratin.
Man måste vara ett visst antal i vallokalen så att ingen kan fiffla med rösterna.
Man ber folk att inte stå gemensam bakom skärmarna för att valhemligheten skall vara en möjlighet även för gifta. Och så vidare. Jag har jobbat alla val sedan 1994 så det är tioårsjubileum för mig med denna demokratins inre tjänst. Och under dessa 10 år har jag samtidigt blivit allt mindre insatt i och känt mig mindre berörd av valrörelserna. Egentligen känns det som att vallokalsjobbandet är min enda beröringspunkt med det som händer på valdagarna. Det är då som man sitter där utelämnade till varandra och många timmar framför sig. Det är min tid för reflektion av valet, valrörelsen och vad det egentligen handlar om.

Det är också ofta det som får mig att gå och rösta.

När någon säger att det är en medborglig plikt att rösta, så tycker inte jag att det är ett bra argument för att rösta. Det är väl en rättighet och det är även en rättighet i ett fritt land att låta bli att rösta. Hur kan det vara meningsfullt att rösta om jag inte vet vad jag röstar på ändå?

Men när jag ser att de allra äldsta i valdistriktet kämpar sig ut med käppar och rullatorer... DÅ blir jag engagerad. Då känner jag en delaktighet i att vi alla är "in this together" och det är ofta just det som gör att jag pallrar mig iväg och röstar när jag har rast.

Så jag har röstat. Tack för stalltipset Steff!

Och så imorses hörde jag nyheten om hur det gått.
Och det känns bara tomt.

Att valdeltagandet var lågt kom ju inte som nån chock precis. Vi hade INTE mycket att göra en enda stund av de 13 timmar som lokalen var öppen, sedan blev det en liten rush med räknandet, men 6 personer och mindre än 250 röster (av 793 möjliga) tar inte hela natten direkt.
(Jag hann hem till andra halvlek)

Så vad har hänt.
Det satt en gång ett gäng gubbar och gummor i Eu-parlementet och representerade Sverige. Allt vi vill och allt vi står för.
Och snart nu så kommer det att sitta lika många gubbar och gummor där och representera oss, fast ett par som inte är samma.

VARFÖR blev det inte samma?
Varför blev de andra utröstade?
Var det för att det plötsligt var roliga med jokrar? (det händer typ aldrig i dokusåpor att jokrar kan slå ut de ordinarie "som vart där längst" och är "mer värdiga vinnare")
Eller gjorde de där tre som byttes ut mot junifolket något gravt och oförlåtligt fel? Gjorde de inte det de sa att de skulle göra? Eller har vi ändrat oss i vad vi vill att de skall göra?

Jag kan inte svara på de här frågorna, så de får väl kallas retoriska.
Jag har ingen som helst aning om vad som hänt i EU-parlamentet sedan den "förra säsongen" drog ner. Jag tror Marit bodde i husvagn och att vi gick bet på en sexhandelsfråga. Men det är banne mej inte mycket till politisk insatthet.

Självklart är det så att jag skulle kunna veta mer.
Jag lever i ett demokratiskt land och det finns ett mått av informationsfrihet. Allt det där gäller ju inte riktigt EU eftersom det inte är ett land, men i alla fall så är det ett gäng som kanske vill göra skillnad.

Om jag nu skulle drista mig till att inte ta ansvar för min inkompetens.
Vem skall jag då skylla på.

Två saker är tydliga
1. Jag vet mer om vilka som spelar i landslaget och vad de gjort sedan förra mästerskapet än om truppen vi har i Bryssel.
2. Jag har bättre koll på såpor jag aldrig sett än på vad som hänt i EU-parlamentet.

Och båda dessa saker har med nyhetsrapportering att göra.
Plats i det offentliga samtalet och att det som inte syns i media inte alltid når in i min medvetenhet om vad som FINNS i verkligheten.

Det pratas mycket om politikerförakt.
Och journalister kan också fråga frågor till politiker om inte A och B leder till politikerförakt osv.

Men jag skulle vilja dundra på med storsläggan här och säga att mitt förakt i så fall snarare gäller journalister. Om politiker jobbar med sitt (och det är ju det vi röstar fram dem för att göra) så är det väl snarare någon annan som skall berätta om vad de gör...

Med detta inte sagt att inte poltiker har en skyldighet att sätta sig in i vad du och jag gör också. Eller att det skulle finnas några fördelar med att enelit tappar verklighetsförankringen.

Bara det att media gärna bortser från sin egen delaktighet. INte i viljan att synas och sälja förstås, men i att det har betydelse på ett djupare plan. Att det är svårare för mig att värja mig från ett journalistiskt felsprång än ett politiskt.

De är inte vetenskapsmän i den bemärkelsen att de kan stå utanför.
Inte ens vetenskapsmän kan det till fullo. Att objektivt granska betyder inte att inte förmedlandet av den granskningen (eller valen om vad man skall lyfta fram och inte lyfta fram) blir en del av den verklighet som sedan skall granskas i en process som cykliskt rullar på, hela hela tiden. Att den delen av verkligheten så sällan belyses är märkligt. All maktutövning kan behöva granskas och media är inte en ensam ettrig underifrån slående gubbe mot strömmen.

Media är det som påverkar oss mest av allt, som når oss i vår vardag hela tiden, om inte det är makt så vet jag inte...

Så varför fråga politikerna om varför valdeltagandet är lågt och varför de inte nått ut med sina budskap? Jag förstår inte riktigt hur de skulle kunna svara...

- Varför når du inte ut bättre?
- För att du är min kanal och nå ut?

Jag önskar att mitt förflutna inte fanns
att jag kunde vara fri och ren och ny i ett nytt ögonblick,
i ett nytt sammanhang.

Emellanåt känns det som att det går.

Min hjärteväns drömmar är så...
... rena, vackra, äkta och intakta.

Så lika dem jag bär i mitt hjärta.
Som jag efter varje krossat förhållande gråtande försökt att behålla,
men nånstans finns det murar där.

Det är inte som första gången.
Nu VET jag, med en skrämmande medvetenhet, att det kan ta slut.
Och att det kan göra så förkrossande ont.

Murarna skramlar då min dröm vill ut och möta hans
och han sträcker ut för att möta min.

Och det är som att det är murar
gjorda av alla gamla förtvivlade kärlekstårar jag någonsin gråtit.

Som att de nu klumpar sig i mage och hals.
Tröstar sig med choklad

och tar över hela min tillvaro.

Det var en gång för länge länge sedan...
borde ha varit på tidigt 60-tal
när min pappa var på språkresa och bodde i en engelsk familj.
Familjen frågade honom om han trodde på Gud,
och förskräcktes över hans svar då han sade:
- Frågan är om han tror på mig!

Läste för ett par månader sedan att något unikt med kristendomen var den där stunden av totalt utelämnande. Stunden då Jesus som följt Guds ord plötsligt hänger där döende på korset och känner sig övergiven.

Frågan om det gudomliga över huvud taget finns, behöver kanske inte ställas. Många av oss VILL och har behov att det skall finnas något större, oavsett om vi vill benämna det Gud.

Och många av oss känner emellanåt att det finns. Att det gudomliga emellanåt rör vid våra liv. I stort och i smått.

I DN idag står att läsa om den danske prästen som skall avskedas för att han inte tror på Gud. Och vid första anblicken känns det självklart. Jag vill inte ha en frisör som inte tror på hårvård eller en lärare som inte tror på kunskapsöverföring, det är liksom en grundsten för mig att en präst skall kunna ledsaga i min tro genom att själv ha en stark tillgång till sin egen. Kanske är det också den starka tron som jag som tvivlare lite hukande respekterar och fascineras av. Jag är ju uppväxt med Skalmans ord "jag tror bara vad jag vet" och tänk att någon kan vara så övertygad om det ingen riktigt kan veta ändå... Är det en lycka? Är det en omänsklig storhet? Eller är det ett så starkt behov att det gränsar till imbilsk dumhet? Nog om detta.

När jag läser vad den danske prästen sagt i en predikan. Så kan jag inte låta bli att hålla med och förstå församlingens kärlek till sin präst. Läs själva:

DN citerar
"Gud har abdikerat till förmån för sin son och därmed till förmån för oss. Det finns inte längre någon himmelsk garanti eller makt som griper in, det finns bara det Guds rike som vi lyckas skapa hos oss själva och mellan varandra. Lyckas inte det, är det intet."

Det är lite som inom psykologin. Skall vi gräva i hur våra första 2 år i livet var eller skall vi se till vad som händer nu och hur vi hanterar det? Visst kan det finnas en charm och ett intresse i att titta på alla varför som man kan spåra i sin barndom. Men man får inse att det blir nån form av hobbyverksamhet man tar på sig om man skall analysera allt gammalt så mycket att man offrar ett eller flera år av NU.

För just NU är det så, stt jag inte kan sätta mig ner och invänta Guds ingripande eller mirakel. Just nu är det så att det finns saker som jag kan göra för mig själv. Och där jag om jag vill kan tolka in att Gud har en avsikt att jag skall ta ansvar för mitt liv. Ta hand om mig och göra det bästa jag kan av de förutsättningar jag har. I verkligheten, just nu, kan jag inte lägga ansvaret för mitt liv i någon högre makts händer.

Jag tror inte att ansvarsfriheten är det som är avsikten med religion heller, men jag har många gånger uppfattat orden om att förlita sig på herran som att folk gör det lite lätt för sig. Att inte skapa egna strategier. När min egen Gudstro snarare innehåller en del tankar om att det finns kraft i de strategier JAG gör upp.

Ofta känns det utelämnande att ha ansvar.
Kommer jag att förvalta det rätt.
Kommer det att gå åt helvete?
Och där säger väl alla erfarenheter av mental träning att det finns stora fördelar med att se målbilder där det slutar så gott och gudomligt som det nånsin går.

Som målbildsträning är religionen oslagbar skulle jag vilja säga. Som trygghetsskapare i utsatta situationer är den det bara om man lyckas tro att den är det. Där skapar man egentligen en stor del själv.

För frågan om Gud finns är egentligen en kvasifråga i vardagen.
Vi kan skapa en mening
och med eller utan en tro på något större eller högre
vet vi att det finns medmänniskor och omvärld.

Och nånstans mitt i allt det skälvande utelämnande tonfalllet så vet vi att det finns något vi kan veta.

"Vi har bara varandra,
vi har bara varandra nu
"

Och om vi i handling kan värna varandra istället för att prata om Gudar som vi uppfattar olika, benämner olika och tolkar olika. Så tror jag att det för oss närmare ett himmelrike på jorden än vad någon annan rit eller övertygelse kan föra oss.

Amen.

ps
Och med detta sagt vill jag bara inskjuta att en präst som lyckas så frö till dessa tankar hos en människa faktiskt är en bra präst. Även om inte kyrkan fixar det så tror jag Gud skulle uppskatta att det är kontroversiellt formulerat. Jesus var också kontroversiell och nådde också människorna där dom var.

Ljudhärmande...

| | Comments (2)

Kan någon komma på
ett mindre onomatopoetiskt ord än
onomatopoetisk?

Gott eller dubbelt?

| | Comments (0)

Tårta till eftermiddagsfikat.
Och jag tog med mitt fika till arbetsrummet.

Så här sitter jag nu med min tårtbit vid mitt fyllda skrivbord
och funderar över vilka av alla de lånade
peppande viktminskningsböckerna
som jag ska bry mig om att ta med hem över sommaren.

Det känns...
tja...
både gott och dubbelt!

Jag vill relatera!

| | Comments (0)

Jobbarkompisen var på kurs i veckan.
Där nämndes 24-timmarswebben som jag kikat lite på i min inläsning inför uppsatsen.

Hon sa att hon räckt upp handen och sagt att hennes jobbarkompis kunde massa om 24-timmarwebben. Och jag stelnade till för det gör jag definitivt INTE.

Det visade sig också att hon INTE hade gjort det på riktigt. (ibland hinner jag inte fatta när saker är på skoj för jag är så dum, trög och blåögd, men naggande god i all naivitet)

Vi kom in på hur det var när man var liten, om hur alla skulle berätta om sin katt hemma när fröken nämnde något om katter. Och hur synd det är att man inte fortsätter att relatera ny kunskap till tidigare erfarenhet på samma öppna sätt längre.

Men så slog det oss att OM hon hade räckt upp handen och berättat om hur hon kände till 24-timmarswebben så hade det säkert varit nån av de 100 kursdeltagarna som räckt upp handen och sagt att han/hon faktiskt varit med och utarbetat den. KADÅNK i skallen bara, så att man känner sig dum som trott att man kunde nått.

Det var alltså därför som man slutade med det där...
De där tuffa som himlade med ögonen när man själv visste något och delgav något...

Jag önskar att jag aldrig känt mig dum.
Att jag alltid rakryggat skulle kunna stå för det jag kan och det jag inte kan.
Att det är som det är.
Duger.

Att himlandet aldrig nått fram och aldrig svidit och förminskat mig.

Nån gång kanske jag kommer tillbaka.
Och tills dess skall jag anstränga mig hårdare för att
aldrig själv ge menande blickar och himla med ögonen.
Det gör mig inte större och starkare - bara till en mindre människa.

I dessa valtider...

| | Comments (1)

... vill jag förmedla en liten rar historia
som jag tror handlar om valfrihet:

Tjejen: Jag har huvudvärk!!!!
Killen: Ok, jag pudrar ollonet med Ipren, så kan du välja om du vill ta botmedlet som sugtablett eller som stolpiller

Vara lite snäll mot sig

| | Comments (0)

"...att kroppen icke är något likgiltigt omhölje för själ och ande, utan den jordmån, hvari all växtkraft är inneboende. Du skall därför icke såsom en hänsynslös arrendator utsuga din kropp, utan såsom en klok ägare göra densamma till föremål för ordentlig skötsel och omsorgsfull kultur, väl vetande, att en sådan insats gifver goda räntor."

JP Müller
Mitt system: 15 minuters arbete dagligen för hälsans skull
1905
s. 86

Det har sällan i mitt liv och i mina kärleksrelationer varit så att jag vetat något om vad den andre tycker och tänker. Mycket energi har gått till att tolka och tro. Tänka positivt. Ha överseende. Vara osäker och känna skuld för att jag inte kan ha självförtroende nog att vara mer glad och förtröstansfull kring att män över huvud taget kan ha känslor och att jag kan duga att få mina besvarade.

En antydan om att han skulle tycka en semesterresa om en månad skulle vara trevlig har kunnat vara det jag lever på i dagar. Då har jag fått någon bekräftelse på att han ser mig i sin framtid. Och det har jag så innerligt behövt eftersom jag själv aldrig är här och nu utan alltid på väg och en bit fram i tanken. Och det är väl också en anledning till att jag alltid faller för män som är just här och nu, för jag vill bli bromsad, behöver nån som kan stanna tiden och hjälpa mig att vara mitt i livets alla viljor och strömmar av drömmar.

För första gången i mitt liv... finns det nu en man i mitt liv.
Som formulerar, drömmer, hoppas, vill och planerar lika mycket som jag.

Ooops, får vi säga titt som tätt. Det där var inte tänkt att sägas högt...
... men nu när det är sagt, hur många barn vill du ha?

Igår avslöjades en treårsplan.
Och jag fnissade lite över att han försa sig så.
Men kunde samtidigt bara konstatera att min ser likadan ut.

Men mycket vatten skall rinna under broarna innan dess.
Inte förhasta. Bara njuta. Bara veta att vi vill. Bara tro att vi kan.
Bara känna varann.

Till exempel, sa han,
så kommer det ju att uppstå frågor om förlovning och bröllop och så.

Och hela jag stelnade till.
Jag har verkligen VERKLIGEN inte tänkt att detta skall komma på tal.
Inte nu och inte så här.
Jag har bitit mig i tungan för att inte ens slänga ur mig nått skämt om det.
Jag vill verkligen VERKLIGEN inte vara med i det samtalet.

Det blev tyst i telefonen.
Dog du? undrade han.
- Typ.

Och när man väl dött och lämnat en sådan där tystnad så kan jag inte låta den växa som ett svart hål mellan oss. Då kände jag att jag måste säga det jag tänkt om det. Det jag tänkt att jag inte skall säga. Att jag tänkt att inte säga...

Jag kommer aldrig ta upp den frågan.
Jag kommer aldrig driva den.

Och i samma andetag
så vill jag inte lämna honom att tro att jag är emot.
För det är inte det jag menar.

Bara det att jag aldrig aldrig vill skilja mig igen.
Bara det att jag inte kan begära eller pressa honom i att göra en sådan sak med en som gjort det förut. Jag vill nog egentligen något bättre för honom.

Jag vet inte om jag kunde formulera det.
Men det handlar nog om att jag inte känner mig värdig den lyckan.

Han sa att det ju inte är aktuellt nu
så det kan ju hända att mina känslor ändras med åren. Det kan jag ju inte veta, men visst kan så vara, sa jag. Det är trots allt inte särskilt länge sedan jag skilde mig...

Men det känns i vilket fall oerhört att jag har sagt detta.
Att jag blottat mig och min rädsla...
jag vet inte om nån kan förstå hur förvirrad och utelämnad detta gör mig.

Och ledsen.
Ihop med att det finns mer att bearbeta och jobba med i frågan...

Mitt äktenskap och min skilsmässa kommer aldrig att bli ogjorda.

Kanske kan jag ändå någon gång tro
att andra kan ta till sig att jag är seriös
fast jag medverkat i att bli en del av statistiken som säger motsatsen.

Kanske kan min definition av seriositet bearbetas.

Kanske kan jag någon gång,
just med hjälp av denne man,
bli hel, ren och fri i förhållande till det förflutna.
Mycket har redan hänt på den fronten.

Att ha honom i mitt liv är en välsignelse och en balsam för kropp och själ.

Och när jag känner mig naken och dum.
Utelämnad och rädd.
Så får jag höra att han vill dela glädje och sorg med mig,
finnas för mig, stödja och älska mig.

Och jag vet att det gått vansinnigt kort tid,
men det går bara att älska den mannen.
Och att hålla hårt hårt i telefonluren om kvällarna för att suga till sig den närhet som strålar alla 60-70 mil för att värma oss båda.

Hur kan det som är så fantastiskt samtidigt vara så skrämmande?
Hur kan det som jag upplever som så hjärtinnerligt gott få mitt hjärta att stelna i skräck?
Hur kan det som är så efterlängtat få mig att känna spring i benen?
Hur kan det som bara är mig givet vara så svårt att ta emot?

Jag skall stå kvar.
Jag skall tjöta mig kvar med fötterna på jorden.
Prata om det tills jag tror mig själv.
Detta vill jag inte missa.

Detta är jag rädd att förlora...

Säg det inte högt...

| | Comments (0)

... strax efter att jag skrivit om lyckan
märkte jag att en spegel, som föräldrarna haft med sig upp i helgen,
hade rasat ner
och gått i tusen bitar.

Skulle inte nämnt ordet lycka så högt...
Sju års olycka?

Jag ringde min guru-väninna som jag tänkte säkert hade koll på hur många gånger jag skulle spotta över axeln eller hur många pepparkvarnar jag skall göra av med eller vad som nu krävs. Sju års olycka har jag helt enkelt varken tid eller lust med!

Hon sa bara ett svar på frågan om den kommande olyckan:
Bullshit!

Skönt!
Ringde föräldrarna för att berätta om att deras 50 mila-färd för att bland annat leverera spegeln slutat på detta sätt...

Pappa sa, ja den hade ju stått i vägen här ett par år och nu blev vi av med den, och så slipper du den också. Det var det. Man skall inte spara gammal skit.

Mamma sa: Ojdå...
Men citerade sedan sin faster:
Det är skit till kalas
om inget går i kras

Jag var glad att jag inte sovit i sängen bredvid där den föll.
Oj, ja tänk vad som kunde hänt, sa mamma, vi skall vara tacksamma!

Så kanske är det så
att ingen olycka är i antågande.

Kanske finns det bara en lärdom att dra och sedan gå vidare.
För min del är det
att det inte spelar någon roll hur stark krok man har
det måste också finnas en hållfasthet i det som skall krokas på.

Det blir aldrig starkare än den svagaste länken, helt enkelt!

Och så förstås,
Feng Shui ÄR visdom
speglar skall inte hänga i sovrum!

Trotsa det och gå under!
Klarade mig med en varning den här gången...
puh!

Lyckligaste lyckan

| | Comments (0)

Idag på vägen hem så såg jag den lyckligaste lyckan.
Det var tre små barn som hade funnit den.
Att höra deras kluckande skratt var både fantastiskt och fantastiskt smittande.

Jag log med hela kroppen.
Tänkte:
Jag vill också!
Vill också kunna göra, beundra, jaga och fånga
såp-bubblor!

Det måste vara den lyckligaste lyckan.

Lågmält bara finnas

| | Comments (0)

Tanken att det finns tusen valmöjligheter och att man kan allt man vill har aldrig varit någon sporre för mig. Ibland får jag ångest över allt jag inser att jag inte kommer hinna vara och hinna bli här i världen.

Kanske är det det som börjar komma nu i tretti-plus-åldern. Behovet av att lassa över en del av sina egna drömmar och ambitioner på nån stackars oskyldig krake till barn. Det jag inte hinner förverkliga kan du väl axla kära barn.

Allt det där är tankar hos en människa i vår tid, med vår takt att leva och med det rus och brus av blinkande och snabba klipp som svischar förbi både i vårt inre och i vår omvärld utan att vi riktigt alltid själva hinner med att reflektera det. Känna oss del av det. Känna oss levande och verkliga. Och så svischar den tanken förbi och den snabba behovstillfredställelsen pockar, doku-takt och större, mer, extremare. Snälla snälla bekräfta att jag finns och att jag behövs. Gör mig meningsfull!

När detta nästan panikartade tunnelseende gör mig utom mig.
Så finns det något som kan grunda mig.
Med ett andetag få mig på plats inom mig.

Det är episoden när mormors väninna sa att det var meningslöst att leva längre. Varken barn eller barnbarn hälsar på och vad skall en skruttig tant vara bra för.

Det är lätt att förstå känslan.

Mormor svarade:
Men de behöver dej.
De behöver någon som tänker på dem.

Att behövas och vara meningsfull i livet
behöver inte vara märkvärdigare,
inte högljuddare eller mer dramatiskt.
Det räcker att bara lågmält finnas.

Det är stort nog.
Livet.
Det är märkvärdigt nog.
Att vara.

Och gåvan i insikten att
det är mer fantastiskt att få finnas för någon
än att själv kunna tillskansa sig så mycket som möjligt,
hoppas jag skall kunna nå många många fler.

Kanske en dag att den även når mig.

Midsommar-apan

| | Comments (0)

Nu är midsommarplanerna sjösatta.

Jag skall på ett firande där jag skall träffa 11 nya människor.
En plågsam hämnd på vad jag erbjöd i pingst...

Av alla jag skall träffa har jag inte träffat någon ännu.
Jag känner bara själva värden,
som stolt bjudit in alla med orden: "så får ni träffa min flickvän".

Roligt!
Nyfiket värre.
Jag gläds med hans glädje
och åt den bekräftelse hans stolthet är för mig.

Men detta med uppvisning är inte kul.
Jag har aldrig gillat det.
Gillar ju att synas och finnas och sådär. Men så här...

Att folk skall beundra mig så att han skall kunna känna stolthet över mig.
Hur lever man upp till det?
Hur duger man över huvud taget till att vara det lilla extra?

Och varför känns det över huvud taget viktigt?

Får genast en minnesbild
från passagerarsätet i första pojkvännens bil.
Jag var 16 och det hörde till kulturen i hans sommarställeort att åka runt på kvällarna. Vi mötte en annan bil och nån frågade vem han hade med.
"MIN TJEJ" sa han stolt och killen i andra bilen sa:
-Tänd ljuset då, så vi får se henne!
Jag har aldrig velat dö mer än i ögonblicket innan han tände bil-lampan.

Det är för hans skull som jag önskar att jag var mer och vackrare.
?

Om det bara vore upp till mig - och det är det ju egentligen- så är jag övertygad om att jag kommer ha trevligt på midsommar.

Alla känner alla och alla känner apan.
Och apan känner ingen.
Och apan det är jag.

Jag e liksom hel, typ, som ett kit

|

- Längtar efter dej och din kropp, sa han per telefon igår.
- Vi är här båda två, sa jag, och vi är ett.
- Det är en himla tur, sa han, för skall man åka 60 mil så är det ju praktiskt att kunna träffa hela paketet på samma gång.

Himmelen styr

| | Comments (0)

Idag passerar Venus solen.
Det händer inte alltför ofta.

På radion i morses sades det att detta innebär att vi kommer att ha lite svårare än vanligt att dölja/"köra över" våra innersta önskningar och viljor. I en notis igår läste jag att man kan bli förälskad eller (SE UPP) vara otrogen nu på förmiddagen under Venus inflytande. Så hjärtats innersta mening kan ta sig spännande och skrämmande uttryck.

För min egen del var jag hjälplöst i Venus våld under morgonen.
Det GICK inte att komma upp ur sängen. Min innersta vilja var mycket bestämd på den här punkten.

LIGG KVAR,
DRA UPP TÄCKET,
LYSSNA PÅ REGNET

Och som den lydiga kvinna jag är...
så följde jag bara himmelens och hjärtats innersta mening för mitt liv.
Och det var gott.

Gynnsamt att vara optimist?

| | Comments (0)

Min chef sa just att "wet t-shirt" är ett begrepp.

Men inte trodde jag att jag skulle få den äran att illustrera begreppet när jag gav mig av hemifrån imorses. Helt somrigt med bara t-tröja...

Men i vanlig ordning finns det bara en väg att gå. Framåt.
Eller i det här fallet: Ut!

Yiihaa!

Revolutionerande EU-val

|

Leif Pagrotsky tittade ner på mig från en affisch i morses.
Han sa att mänsklighet går före marknaden.

Det var omtumlande.
Båda börjar på M så de borde ju vara i närheten av varandra.
Så långt är jag med, men det andra är helt nytt.

Främmande och skrämmande.
Marknaden har ju tidigare kommit först
eftersom a kommer före ä i alfabetet.

Om det inte är så så revolutioneras och kaos-eras hela systemet.
Hela min bibliotekariska utbildning och gärning omkullkastas.

Det var med stor oro jag tog mig till jobbet nu på morgonen.
EU-valet kan ha STOR betydelse i mitt vardagsliv,
ingen tvekan.

PMS - Pappa Mamma Syndromet

| | Comments (1)

Märkligt syndrom detta.
Det vore rätt OK om det var en fas i puberteten.
Men att nu efter 30 fortfarande drabbas av detta
Pappa-Mamma-Syndrom med kasst humör och lättirreterat slängda stopprepliker när jag är med mina föräldrar. Det är inget jag vill lida av - och inget jag vill att nån annan skall lida av. Och det spelar ingen roll att söka i barndomen efter svar på VARFÖR, för det är bara en sak som är intressant:

BLI GLAD NU!
Och vuxen nog att ha en vettig relation och spotta ut vad det är som är fel om nu nått är fel, eller skärpa till mig om jag inte kommer på nått.

Men jag är fortfarande blödig och gråtmild utan att fatta varför ännu på tredje dagen nu. Och jag kan inte vara liten och känslig tillsammans med dem. Det är som att jag hela tiden vill vara duktig och stark. Som att jag inte kan vara mig själv, som att det skulle vara en nyhet som sårar dem att deras avkomma inte är perfekt.

Tårar och champagne

| | Comments (0)

Jag har varit på ett ruskigt blödigt humör i ett drygt dygn nu.

Så vad det skall bli med det sociala den här helgen återstår att se.
Mamma och pappa är strax här. Och jag älskar dem och hoppas kunna vara i den känslan till på måndag när de åker hem.

Lite svårt kanske det blir för jag är kramig och gråtmild och längtar till Skåne...

Grät över DN i morses, läste ni Zadie Smiths artikel? eller dödsannonsen med hon vars mamma dött och hon kallde henne sin livskamrat? Eller bilden på den alltför unge man som dött, fyra år yngre än mig...

Och på vägen hem igår hade jag en ensam student med blommor runt halsen sittande mittemot. Jag fick hålla fast mig i sätet för att hejda mig från att trycka honom mot min barm och bjuda hem honom på skumpa, för inte skall väl någon behöva åka t-bana ensam hem klockan 16.30 på sin studentexamen?

Och så kände jag en klump i halsen,
för varför anstränga sig så för att hejda mig.
Kanske är det fler skumpabjudande famnar som behövs i världen och jag missade en chans att vara en av dem.

Medmänsklighet? Känsligt och blödigt?
Det är kanske bara nått hormonellt.

Otränad

| | Comments (3)

Idag prövade jag att snyta mig och skölja flour samtidigt.

Det kräver mer övning.

Glass är inte gott

|

Man lär så länge man lever.

Att äta glass kom som ett sug när jag och jobbarkompisen storknade och kroknade av värmen nu på eftermiddagen. Köpte Cornetto, men det kändes inte bra. Och hon köpte Magnum och det kändes inte heller bra.

Det är inte GLASS och det är inte heller godis.
Det blev bara som ett enda flötigt söt-klet i hals och innandöme.
Det hjälpte inte.

Nu vet vi vad vi EGENTLIGEN vill ha nästa gång vi tror att det är glass...
Ett par vindruvor och en välkyld mineralvatten.

Friskt, svalkande, sött, somrigt och gudagott!
Filibabba för själ, kropp och arbetslust!

Ellen - ett opium för folket

| | Comments (0)

Hörde radioreklam för tampongen Ellen idag på morgonen.
Det verkar som att man med denna tampong blir oförmögen till ilska, frustration, upprördhet och att sätta gränser mot andra när så är påkallat.

Det vore något för den idealbild av väna kvinns som Knutbyförsamlingen representerar. Där kan tampongen vara det som skiljer mellan liv och död.

För oss andra så tycker jag att det verkar vara ett opium för folket. Är det verkligen mindre förmåga att se saker i sitt rätta ljus och att stå för sina egna åsikter och känslor även när de inte är trevliga??

Nej, mer PMS åt folket!
Bakom varje vass tunga finns en sanning som behöver sägas. Balans i livet får man först när man kan ta ut svängarna, inte genom att plugga igen dem.

Go with the flow! (låter rätt kul i det här sammanhanget)

En besk klunk ångest

| | Comments (0)

Jag vet att det är OK.
Jag VET att det är bestämt.
Jag VET att det till och med är önskat.

Jag skall bo i Skåne i 6 veckor i sommar,
skriva uppsats, vara nära den jag kommit att bry mig så mycket om,
ha en vardag, hinna få friktion och gräla,
kanske fatta något av det som hänt under våren,
på allvar pröva tanken och realismen i att lägga en grund för ett nytt liv.

Ändå känns det som att det var rätt kaxigt att bara anmäla en eftersändning av posten utan att först ha pratat om det. Men nu är det gjort. Sista klickningen är avklarad och studentrabatten dragen.

Och det som kändes som vind i seglen när jag kom på idén,
smakar nu lite beskt.

Det är inte allvarlig ångest, så jag undrar var den kommer ifrån.
Det är bara lite magknip kring att jag nu skall säga att jag klivit in,
och helt självsvådligt tagit för givet att han skall finnas kvar sedan jag sist hörde från honom (vid ett-tiden i natt då det kom ett sms att det är tungt att jag inte finns i hans vardag).

Hur många frågor skall man ställa.
Hur mycket bekräftelse skall man behöva?
Hur kvävande kan man vara, hur rädd och hur ängslig?

Just nu är det solsken i mitt liv och medvind som smeker mitt medvetande
och trots det kan jag inte blunda på min skvalpande luftmadrass.

Behöver jag striden på kniven för att finna närvaro och mening?
Det här liksom löjliga smånojjandet känns så föraktligt.
Jag behöver MER ångest i mitt liv,
det är motståndet som kan mobilsera min kraft
lyckan verkar inte kunna få mig att känna att jag lever.

Tvärtom.
Vart tar skrivandet vägen när jag mår bra?
Vem är jag över huvud taget om jag inte smärtar?
Det finns liksom ingen signal inom mig om smärtan tystnar.
Det är bara tomt.
Det extatiska sveper i vågor över mig,
men om allt redan är bra kan jag då göra nått bra?

Dessemellan strider tomheten och självföraktet om utrymmet.
Och med denna svärtade bloggning så mår jag genast bättre! :)

Stackars stackars

| | Comments (0)

När jag borstade tänderna i morses
drog jag mig till minnes Göran Perssons svar på frågan om hur det kom sig att han inte har några beskattningsbara tillgångar med tanke på hur mycket han jobbar och hur lite tid som finns kvar för att bränna pengar.

Hans svar var att det är så där som det blir när man startar om i livet. Och att han brutit upp och börjat om ett par gånger i livet vilket gjort att han har NOLL kronor i förmögenhet.

Det känns så märkligt. För jag tjänar rejält mycket mindre än Göran och jag har inte noll kronor kvar trots en skillsmässa innan vilken jag just gått ner till att jobba halvtid. Jag undrar om inte Göran blivit lurad på något sätt.

Och jag hann tänka tanken att jag tyckte synd om honom,
innan jag spottade ut tandkrämen
och undrade om jag verkligen har helt klart för mig vem som lurar vem.

Lyssnar på Människor och tro om djävulen. Om vad det onda är.

Någon nämnde att det inom teologin saknas en förklaring på det onda. Man ser så mycket runt om i världen och hur skall man få in det i det teologiska systemet. Jag uppfattade det som en bekräftelse på min egen uppfattning om att det är svårt att förhålla sig till livets och världens alla orättvisor. Jag måste leva med mina förutsättningar, men det är en komplikation att hantera det när jag vet att inte alla har likadana. Och det är detta som är en riktig kärnfråga i hur man lever sitt liv. Skall jag agera skärmsläckare inför tiggarna på t-banan? Är det OK? Är det de som är onda som försöker lura mig eller jag som inte räcker ut min hand till min nästa? Det finns så många situationer där olikheterna kommer i dagen, där olikheterna känns som murar mellan olika världar. Och ändå i slutändan så lever väl de flesta av oss i uppfattningen att det finns EN värld? Ett system om än fylld av många bottnar, dimensioner, subkulturer, avstånd, världar. Den helheten som jag vill förstå, men som känns tvunget att överlämna åt högre makter att förstå om jag skall kunna få gjort någonting över huvud taget i mitt liv.

I radioprogramet diskuterades också vad det onda är. Om det är en avsaknad av godhet, ett bristtillstånd som går att bota eller om det är en annan makt, en personlig ondska som kan ta överhanden i en ständig kamp.

Att se det som en makt gör att man inte behöver ta något ansvar. Då är man besatt. Då har man inte kunnat agera själv.

Medan jag tilltalas av tanken på det onda som ett bristtillstånd. Ett tillstånd som kräver ett ansvar av oss. Att vi tar ett ansvar för varandra. Att våra barn inte utsätts för de brister som blir jordmån för ondska. Att vi har ett ansvar inte bara att ge näring, teletubbies och eget rum, utan framför allt att ge dem den kärlek som gör att de kan möta världen på ett sätt som motverkar allt dumt och smärtsamt och gynnar allt gott.

Jag tror inte att folk blir tex självmordsbombare/terrorist för att de är onda.
Jag tror att de har ett behov av att kunna se en positiv framtid och att själva vara sedda, älskade och fylla en funktion. Ett behov som du och jag också har och att självmordsbomberiet/terroriserandet är ett desperat sätt att tillfredsställa det behovet, när inga andra möjligheter till behovstillfredställan finns.

Jag är övertygad om att ondskan är en brist eller uppstår ur en brist.
Och på så sätt räddas varken själar eller liv genom förkastelse. Jag låter förmodligen flummig om jag säger att kärlek är svaret på allt.

Men med kärlek menar jag inte villkorslös kärlek. Jag tror att villkorslös kärlek är bullshit för jag VILL att det skall betyda något vad jag gör. Att leva i kärlek med varandra och ge varandra jordmån att utvecklas och blomma kräver att vi möts och i ett möte har vi ett ansvar och därmed även krav på varandra. Det är först i det som vi visar oss för varandra, kan bli sedda och behövda av varandra och det är först i det som kärleken blir en aktiv tydlig kraft att andas och vara del av.

Jag väljer att inte se det som en strid, för en strid förutsätter att murarna hunnit växa sig så höga och försvarsmekanismerna hunnit förfina sina vapen. Jag väljer att se det som ett möte och ett val. Och att vi kan votera om och om igen i våra liv tills vi känner att vi kan stå för det vi gör. Att vi kan se på oss själva med stolthet och värme, kärlek. Se att det är gott. När vi kan vända oss bort när det onda slår oss och inte själva fatta våra vapen utan eftertanke och när vi kan finna ett lugn tillräckligt för att inte vända oss bort när någon behöver bli sedd.

Terapeuten sa

| | Comments (0)

En kompis till mig har en terapeut...
... och den terapeuten hade i veckan sagt att:

Det finns en rädsla som är större än den man känner för att bli lämnad.
Och det är rädslan för närhet.

Det är en intressant karamell att smaka på, tycker jag.

Jag och Jesus

| | Comments (0)

Kom att prata om smeknamn i helgen.
Många smeksamma namn har använts,
för helgen blev precis så bra som jag vågat hoppas.

Linda är inte ett namn som gynnar smeknamn, det faller sig inte naturligt att förkorta eller stunsa till på nått sätt. Trots att det är ett namn som är så vanligt i årskullarna från 70-talets början så har aldrig efternamnet kommit till användning eftersom jag nästan varit ensam Linda i klassen under hela skolgången. Jag har heller aldrig gjort nått tillräckligt roligt för att bli omnämnd efter det. Så de flesta säger helt enkelt Linda.

Mannen i mitt liv sa att han kallas Jesus på jobbet. Han är en god människa och en person som man känner sig trygg med, som finns och ställer upp för andra, så det kändes inte som ett konstigt smeknamn. Men jag kunde ändå inte låta bli att fråga om hur smeknamnet kom sig.

"Alla vet att han finns, men ingen vet var"

Jag tyckte det var lite roligt. För att det var en lite oväntad förklaring och för att jag vet hur mycket han har att stå med på jobb(et) så jag förstår att det verkligen stämmer.

Everyone is Jesus är väl en benämning som skulle kunna användas på många av oss moderna människor. Vi vet att vi finns, vi har speglar och foton och ringande mobiler och fulla mejlboxar som bevis och vi skyndar och hastar och hinner ibland och vill ännu mer (jag interagerar alltså finns jag till), men vi är sällan helt närvarande i nuet och därför kan vi inte ens lugnt lita till vår egen existens.

HÄR och NU
ett andetag i harmoni med själva livet.
Nu vet jag med visshet att jag fått in en Jesus i mitt liv. Äntligen!

Tvivlar ju alltid, annars skulle jag inte vara jag,
men känner mig allt bra frälst.

Människosjälen

| | Comments (1)

"Människosjälen har två krafter,
en aktiv och en kontemplativ.
Med den förra går man framåt.
Med den senare kommer man fram."

Augustinus

(citatet hämtat här)