Vardagens lov
Att ha sällskap på morgonkvisten är det bästa som finns. Dagen börjar så RÄTT. En kan plocka fram och en bort. Samarbete. Möte. Närvaro. Och lika gott som dagen började, lika gott slutade gårdagen.
Det är mums att ha riktigt goa vänner som man kan umgås med samtidigt som man har tvättstugan. Människor som det känns avslappnat och mysigt att prata med samtidigt som man pysslar.
Det är riktigt gott att ha vardagssysslor när man kan sköta dem på det sättet.
Varför gör man allt sådant där själv?
Att handla och tvätta blir trevligare när man är fler, likaså att pyssla med matlagning och bakande. Varför har vi under effektivitetens falska slöja slutat att göra sådana saker tillsammans. Visst är det gott att kunna styra sin tid själv och inte behöva invänta när det passar någon annan. Men missas inte något längs vägen?
Ensamhushållande i storstan verkar alla ha samma situation, det är ett evigt bläddrande i filofaxer för att få till det att träffas, ofta måste man boka in en månad framåt bara för att det verkligen skall bli av. Och mitt i allt det där är tvättider, städning och matköer bara trista passager som genomlids och som man önskar att man kunde slippa. Betala nån annan för att göra.
Som om det inte gick att göra vardagliga saker tillsammans, som att en träff med en annan människa måste vara fokuserad, festlig och utan varje tillstymmelse till baksida. Som om vi alla vill vara fina damer som stänger dörren om betjäningspersonalens göromål, eller fina herrar i finrummets cigarrdimmiga konjaksklirr.
Det som är mest basic i vår tillvaro, det som är det egentliga omvårdandet om oss själva. Det hastar vi förbi med irritation. Som om vi såg själva livet som något nödvändigt ont.
Se mig! Känn mig!
Handlar inte om fasaden, EGENTLIGEN.
Det är inte den rättstylade luggen jag vill ha bekräftelse i.
Inte glittersprayen som jag vill att du skall se.
Tvätta med mig! Städa med mig!
Lev med mig!
Finn en närvaro med mig!
Bygg upp ett samarbete med mig!
Låt mig öppna mig för dej, vara behövd, vara delaktig.
Älskad.
Det finns bara vardag.
Livet är överlevnad.
Och det är inte ett nödvändigt ont.
Det är vår möjlighet till gemenskap.
Det är gott.
