Trött med ett leende

Ännu en kväll som blev för sen igår.
Men det var ändå en känsla av att livet leker som gjorde det.
Och det var gott.

Jag gick vägen om Body Shop på vägen från jobbet igår.
Köpte lyx.
Åt med grannen när jag kom hem.
Hon var barnfri så vi passade på att ha guldservetter.

Så gick jag in till mig
invigningsbadade i mitt nya badrum
och med ett läckert doftande nyköpt skumbad.

Gick och skrotade en stund
i nattlinne och tofflor och kände mig oändligt myshemma.
gott gott gott.

Om det bara hade varit 15 mil mellan oss så hade jag åkt dit direkt,
sa min kaereste, när han ringde upp vid 22-tiden efter att ha bevistat matchen mellan Malmö och HIF och hörde om skumbadandet.

Vi mös och småkivades och bekräftade varandra och det är tydligt att man inte behöver ses för att känna stormar och pirr, rus och lycka.

Och så fattar jag ibland inte hälften,
men ofta känns det som det räcker att förstå andemeningen.

När vi sågs första gången tyckte jag att du var snygg och kär, sa han.
Kär blev jag först senare, svarade jag retsamt, smeksamt.

Och språkförbistringen blir bara ännu en dimension av att känna varandra och gör det ännu tydligare att man måste fråga för att överbrygga skillnader och mötas.

Vi pratar mycket om våra hem för det är ju dem som är vardagen, livet.
Och i helgen är första gången han får se mitt. Det är pirrigt.

Och vi vet att vi inte skall,
men varje gång vi pratar om vad vi tycker är hemma, fint och roligt, mysigt och ja... kärt... skulle han nog sagt här, så finns den där, tanken som vi inte heller lyckas låta bli att uttala, att det kanske kanske en dag kommer att vara vi som bygger ett hem tillsammans. Och allvarligt talat, den tanken får det att vattnas i alla äventyrsceller jag har. Jag vill.

Men jag vet att det blir läskigt när det är allvar.

För min erfarenhet av att bryta upp och byta bostadsort är att det är ett helvete. Allt det som känns nytt och spännande innan känns bara främmande och skrämmande när man väl är där. När jag flyttade till Stockholm för 8 år sedan så insåg jag snabbt att jag inte alls var en stark och utåtriktad person. Att jag behöver trygghet och fast mark under fötterna.

Men en sådan visshet som jag har nu, men inte hade då,
gör väl också att framtiden inte är detsamma som dåtiden.
Att man har chans att göra om och göra bättre.
Om och om igen. Livet är så. Föränderligt.
Och underbart om man väl lyckas vila i alla panta rei som det innebär.

Och plågsamare ju mer man håller emot.
Go with the flow är det enda rimliga sättet att förhålla sig.