Tillräckligt socialt kompetent för strid i rosa dimma?

En gudomlig helg, säger han.

Och jag som längtat efter ett sammanhang att ingå i, har fått ett sammanhang att ingå i. Som en hamn, denna famn. Och som att ha funnit ett läge som känns så gott att vara i att man aldrig vill flytta på sig utan stanna där alltid alltid. Men nu är det så att livet är en rörelse och det går inte att stanna och jag blir rastlös och vrider mig oroligt.

Jag väljer då mina stider, suckar jag, och vet att jag väl borde känna något annat. För det låter ju inte så särdeles romantiskt. Något mer av pirrande lycka och spänning inför allt som finns att upptäcka och uppleva. Något mer... något annat...

Gudomlig helg? Men varför så djävulskt plågsam då?

E jag på väg att gå vilse i mig själv?
E jag besviken på att det är mänskligt och vardagligt?
Men framför allt bara besviken på att jag inte är mer harmonisk i detta.

Det känns som att en hake är tydlig i mitt liv.
Frågan om utrymme.
Och det känns som att jag verkligen utsätter mig för den och ställer den på sin spets. Skall jag våga ta ut svängarna, avvika och markera nya gränser eller kommer jag ännu en gång att förminska mig i en relation, kväva mig för harmonin och trygghetens skull. En harmoni och trygghet som aldrig kan bli genuint min om jag inte i den känner möjlighet och frihet att vara just som jag är.

Men det där är en balansgång. Ibland är jag till exempel som en tjurig 4-åring och det är kanske inte just det som skall levas ut... Men hur skall jag veta när det är viktigt eller oviktigt? Vilka strider som bör tas och när man skall vika sig. När man skall bita sig i tungan och när man skall sjunga ut. Kommer jag någonsin känna mig själv tillräckligt för att kunna parera mitt jag i sociala sammanhang? Eller är det verkligen MER distans till mig själv jag behöver?

Det kan vara så att det är veckor av sömnbrist som talar nu.
Det kan vara så att det är all samlad rädsla i mitt liv som talar nu.
För närheten mellan min dröm och min mardröm är så stark. Drömmen om att bara vara och den ofta drömda mardrömssituationen att få förklara, argumentera och försvara allt som är jag. Kanske måste den striden tas även i den spirande kärlekens rosa dimma?

Det är inte bara trygghet i en kärleksrelation,
utan också en oändlig utsatthet.
En ständig växelverkan mellan jag, du och vi. En växelverkan som jag tror mer på ju tydligare man urskiljer dem ur varandra. Men ett sammanhang där jag bara vill sammansmälta.