Speedwaybiten

Liksom Carina var jag på Speedway i lördags.

Första gången och mest för att tillfälle bjudits och då kan jag aldrig riktigt motstå att pröva något. Särskilt när det är nått som så uppenbart inte är "min grej" och verkar sådär riskfritt crazy att prova och utmana min självbild med.

Biljetterna fick jag från jobbet. Prisuppgiften på dem sa 650:-. Unbelieveble! Som nån sa: Det kan man ju åka till Rom för!

Det var ett kulturmöte. Särskild klädsel, särskild glädje, särskild ljudvolym. Glassigt program, glassig tävlingskalender, färger, fanor, tutor, män, öl, korv och emblem med brudar eller hojjar.

Och en fantastisk plats att sitta på där hela den stolta anrika Stadion bar både på nuet i denna ljumma folkfestliga sommarkväll och minnet av många många andra. Sveriges fana vajade stolt från klocktornet och allt var vackert vackert vackert.

Så blev det dags för heat ett. Motorljudet dånade, gruset yrde och förarna skakade men höll emot i kurvorna. Fort fort fort - det är så att kungen skulle varit avundsjuk!

Jag hade en erfaren speedway-kille vid min sida som kunde förklara det som behövdes, eller snarare ge det där extra så att jag skulle känna mig klok och insatt från läktarplats. Det behövdes inte många heat innan jag och jobbarkompisen tittade på varandra med förtjusta blickar; Det är ju kul!

Jag var seriös och fyllde i tiderna i det inköpta programmet... Ska det va så ska det va, och ju fler heat jag såg desto entydigare budskap: Det är klart att det skall va!!

I första pausen var det bara att konstatera, vi skulle nog varit beredda att lägga 650:- för att uppleva detta. Jösses vad häftigt! Spännande, härligt och farligt! Det kittlade ungefär överallt. Och jag var såld.