Öppnad skattkammare

Jag har hamnat i en skattkammare.

Kanske känner ni igen känslan, från egna livet, från film eller litteratur.
En dörr öppnas och allt gnistrande och glimmande nästan bländar och paralyserar och får en att stanna upp och tvinga sig själv att inte glömma andas och tro sin ögon. Jag ser det jag ser. Upplever det jag upplever och detta är verkligheten.

Det är en skattkammare där jag inte genast angrips av girigheten i allt jag kan tjäna, allt jag kan vinna, allt jag kan göra mitt, få eller ta. Det är en skattkammare som väcker djup vördnad. En skattkammare där den dörr som jag öppnat både vänds utåt och inåt och mitt jag blir en del av den. Det jag kan finna är också mina egna drömmars lycka. Det jag kan jag erövra är redan mitt bara speglat med nya ögon. Ett nytt ljus som belyser allt så att prismans alla färger berikar. Även det grå får ett sammanhang att vara vackert i och även det jag varit rädd för leker nu som en smekande rysning i min kropp, mer som en förväntan än som skräck att avgränsa mig från.

I den skattkammare som öppnas varje gång jag samtalar med L. finns den största trygghet jag någonsin upplevt. Och för första gången någonsin kan jag definiera den tryggheten i en relation med att känna en total frihet att leva mitt jag. Tidigare var trygghet för mig något som skulle lugna mig och skydda mig från mig själv. En motsats till frihet. Men nu, med upptäckten av den här skattkammaren, så är det snarare så att det finns allt utrymme och all jordmån i världen för att vara mitt bästa jag, fullt ut och i varje ögonblick, vilt eller långsamt, fritt eller tyglat, glatt eller ledsen, argt eller omtänksamt, med gränser eller med vilja till förening, allt eftersom i varje nytt nu kan jag skapa mig, vara mig, älska mig.

Detta är stort. Vackert. Oändligt.
Om framtiden vet man inget och det är lätt att slänga in alla förbehåll och brasklappar, men samtidigt. Detta nu är en evighet i sig. Detta andetag och detta hjärtslag. Den framtid som kan skönjas utifrån det nu där jag är, är det mest spännande äventyr jag någonsin befunnit mig i. Kanske för att jag tillåter mig steg för steg att verkligen vara del av det. Kliva in i det med hela mitt jag. Öppna mig med hela mitt jag. Och vara värdig. Och vilja ge, le och älska i samma omfattning som det skall bli oändligt spännande med alla situationer av val och förhandling, alla situationer där vi är två mer än ett och där vi är riktigt fantastiska på att mötas utan att upplösas. Skapa ett vi men fortsätta som tydliga enskilda individer.

I nuets skönhet finna också det förflutna. Allt som varit trasigt som blir helt. Alla tårar som renat och banat vägen. All misströstan och förtvivlan som nu visat ett annat ansikte. Att man är både ensam och inte har varit tydligt för mig under hela den process efter det chockartade skilsmässobeskedet för drygt två år sedan. Att öppna sina dörrar mest när driften är som starkast att stänga dem har provocerat allt det som varit jag tidigare i livet. Att inte vara glad när jag inte känner mig glad och se att andra kan ta emot det, möta det och emellanåt också tycka om att vara behövda har varit en stor stor insikt för en person som alltid trott att jag bara kan bli älskad medan jag skrattar och ger. I nuet finns alla de gamla skärvorna och uppfattningarna och i nuets ljus är de ädelstenar som skimrar och blänker och tillför.

Livet är stort, hoppet avgörande, men störst av allt är kärleken.