Oömma kläder och svårigheten att vara rar

För ett par månader sedan hade jag en hemmadag, mös, småplockade och hade tvättstugan. Jag kände mig avslappnad.

När jag skulle hänga upp min tvätt efter första vändan så hängde det fortfarande tvätt efter personen som hade tiden före mig, trots att det gått en stund över tiden. Ibland blir man irriterad i sådana lägen, men den här dagen var en harmonisk dag. Jag hade inte jättemycket tvätt och allt var lugnt. Så jag gick bara upp till mig igen och tänkte strosa en liten stund till.

När jag kommer ner en stund senare så står en granne där och viker sin tvätt, medan min tvätt är borta. Han bad om ursäkt att han varit sen och sa att han hängt upp min tvätt. Gulligt!

Men så när jag gick ner för att hänga upp vända två och såg vad det varit för tvätt som han hanterat så kände jag mig förtvivlad. För där hängde mina oömmaste kläder, de där skabbiga trosorna som aldrig blir riktigt rena, men som just därför är perfekta för den tid i månaden när oömma benkläder kan vara en fördel. Och dessa har alltså min granne hängt upp åt mig... och sett.

Det som var menat som en ursäktande fin gest för att vinna vänskapligt hejjande i trappen och på gården har istället blivit något som gör att jag knappt kan möta hans blick längre.

Visst är det märkligt och spännande detta med mänskliga möten och de hinder och murar vi kan sätta upp mot varandra. Och tydligt att det inte alltid är så lätt att "prata ut" med varandra för att få ett öppnare klimat. Jag kommer i alla fall aldrig börja en diskussion om dessa trosor med honom. Kanske tycker han att jag är en äcklig människa. Outtalad rädsla fortsätter skava.