När jag blir stor...

Igår var jag och såg Svansjön.
Namnet har man ju hört talas om och det är alltså en balett.

Handlingen är:
Prinsen måste gifta sig och hans mamma ordnar en slags bachelor-version med olika brudar han måste välja bland. Men innan det blir dags för denna begivenhet, så har han träffat en annan som bara kan vara i sin mänskliga form vid midnatt eftersom hon förtrollats till en svan av en elak trollkarl. Förtrollningen kan bara brytas om någon svär henne evig kärlek.
När det blir dags för kvällen då han skall välja sig en fru så visar det sig att trollkarlen är lite av en curlingförälder och gör så att prinsen skall tro att det är hans dotter som är svantjejen. Han friar och därmed är svantjejen kvar i sin förtrollning. Prinsen står vid sitt löfte även om jag knappast kan tro att det skulle vara vare sig juridiskt eller moraliskt bindande under dessa omständigheter och väljer istället att ta livet av sig. Men inte utan att först ha slagits med trollkarlen som är så ond så ond. När prinsen drar av honom hjälmen är liknelsen med Darth Wadar tydlig för han kan inte heller andas utan sin hjälm utan vrider sig i en blandning mellan Gollum och JIm Carreys the Mask.

Med andra ord, visuellt, dramatiskt, vackert och man hade inte förstått ett jota om man inte läst i programmet först vad det handlade om. Jag känner mig finkulturell som faan och... inte minst... jag vet nu vad jag skall bli när jag blir stor: Jag vill bli graciös!

Så nu är det bara att öva. Idag skall jag trippa runt här och klappra på den kloss jag stoppat in i tån på min sockeplast. Imorgon skall jag köpa tyll.

Allvarligt talat är det fantastiskt roligt att bege sig in i miljöer och sammanhang där man inte är hemma. Främmande, spännande och otroligt vackert. Jag vill mer!