Melodifestival

Inte kan det ha undgått någon att det nu bara återstår en vecka till den nationella samling som schlager-EM-finalen nästa lördag innebär, med Lena Ph som stolt fanbärare och symbol för dej, mej och oss alla svenskar och med orden att det gör ont. Är det svenska folkets tillstånd sammanfattat i en enda mening som nu skall trummas ut i Europa?

I sann vilja att inte bara delta utan också vara medskapare av en schlageranda i vårt avlånga land, har SVT inför detta nu tre fredagar i rad sänt videor och haft en helt fantastiskt mysig nordisk panel som tyckt om ALLA låtar, de som redan är klara för final och de som skall kvala.

Och som grädde på moset för att ge oss en smak av seger och fornstora dar, sändes igår även hela den svenska melodifestivalen från 1974 i repris - året då ABBA vann och en otrolig internationell karriär tog sin början. Jag hoppas ingen missade detta!!

Naturligtvis var det kul att se alla kläder och alla frisyrer. Men mest av allt fascinerades jag av människorna. Av korrektheten, av allvaret hos programledaren, en förmedlad nöjesstund utan flams och glitter, utan snabba klipp, kameraåkningar och wow och yeah!

Och så var det något med artisterna. Särskilt de kvinnliga artisterna som inte finns längre. De var alla vackra, utrycksfulla och såg äkta ut i det de sjöng och kände. Och jag funderade på vad det var som var skillnaden.

Det är inte bara att årets kortkorta kjolar står i kontrast till 1974-års polotröja. Utan det var mer än så. De anspelade inte på sex. De var glada och hade glimt, flirt och attraktionskraft, men det var oförställda. Liksom omedvetna om att de var iakttagna. Inget kråmande, inget poserande, utan mer ett par glada steg där det passade och annars rakt upp och ner i det som skulle förmedlas. Och jag önskar att vi kunde vrida klockan tillbaka när det gäller detta. För det såg så skönt ut. Att kunna vara i sin känsla utan att själv se sig som ett objekt och noggrant utstuderat anpassa sitt kroppsspråk till mottagaren, till hur det uppfattas. Att se och möta någon med ögonen istället för att beslöja dem med spelad kåtdimma. Att inte behöva slänga runt med dekoltaget och bäckenbotten i alla lägen utan kort och gott vara människa. Vad jag sett av årets bidrag så kommer den önskan inte att uppfyllas lördagen den 15 maj...

Kanske nästa år? Kanske om 30?
Om vi inte objektifierat bort vartenda mänskligt möte innan dess så att hela vår ras dött ut.