Kontroll, anpassning och jag

Jag trodde ett tag att min obändeliga nyfikenhet på vad folk säger om mig, när jag inte är med, tyder på ett behov av att ha kontroll över hur bilden av mig skapas i andras huvuden och/eller en osäkerhet på det som händer utan att jag vare sig kan påverka eller försvara och förklara mig.

Men när det nu i helgen hände sig på ett tydligt sätt att jag fått veta att folk pratat om mig på en fest där jag inte var med. Så insåg jag plötsligt att det inte riktigt handlar om det jag trodde. Snarare är det så att jag vill veta vad som sägs för att veta vad jag skall leva upp till. Vad jag förväntas vara, vilken roll jag skall inta. På den där festen fanns det inte många som jag träffat, men troligen kommer jag att träffa flertalet av dem. Och min omedelbara instinkt var att jag inte får göra någon besviken, inte ödelägga den som pratat positivt om mig. Duga. Räcka till.

Paradoxalt nog innebär mitt kontrollbehov om anpassning.
Viljan att få en mall, en strukturerad, upp-punktad och tydlig mall,
över vem jag kan vara. Vem jag får lov att vara.
(får lov för vem? kan man undra)

Att ha satt ord på detta gör att jag plötsligt kunde ta ett par djupa andetag.
Jag kan faktiskt vara precis som jag är.

Det innebär visserligen både kontroll och anpassning,
men det är bara jag som har makten över vem jag är.
Det är bara mig själv som jag behöver be om tillåtelse i mina beslut om
hur jag vill leva, vad jag vill visa, leva ut, inleva, uppleva, ta emot och ge.