Ett djupt andetag

Jag har inget att skriva.
och jag kan inte bara låta det vara så.
Jag vet att det finns en massa saker som jag tänkt skriva här de senaste veckorna som liksom stockat sig i hjärnvindlingarna och så nu, när jag tänker mig att ge mig tiden, så är det bara tomt.

Det som dyker upp är bara ointressant.
Och allt jag känt på
och vänt på
och förvirrats av, stressats av, pressats av,
känns som bortblåst i utandningen efter ett djupt andetag.

Vad vill jag säga?
Vad vill jag vara?
Ställer jag mig tillräckligt många frågor så skall jag nog uppnå den tunnelseende panikens hjärtklappning...

... men om jag unnar mig att le en smula, ta ett andetag till. Och liksom hitta in, hitta hem, i mig. Bli inom mig, inte utom mig, inte instängd, inte utstängd, utan bara med öppna dörrar och fria flöden HÄR och NU. Sicken grej!

De knutna musklerna sticks då de slappnar av. Den hårda muren luckras upp.
Och jag med den?

Blir jag ett med världen när jag tar in vidden av andetagets kretslopp i mig?
När jag bara känner? Bara är?

Ett andetag till.
Och sedan bakom nästa andetag - lyckan.