En knuff i rätt riktning

Besvärande nog så måste jag ta till evinnerliga haranger för att över huvud taget förstå vad som händer, vem jag är och vad jag håller på med.

Det är som att jag hakar upp mig.
Först är det ett hjulspår som jag följer (för att det är spännande?) sedan blir de djupare och djupare och jag börjar vilja byta riktning på mina tankar och då blir det plötsligt som kvicksand i botten på hjulspåren och jag grips av panik.

En ond cirkel har uppstått
och jag försöker provocera mig ur den,
men det fungerar inte
och då börjar jag provocera andra så att de skall ge mig en sån där örfil så att man återfår sansen. Men jag känner inte så många som låter sig provoceras.

Så jag pryglar väl upp mig själv efter bästa förmåga för att kunna komma i harmoni med mig. Och det fungerar inte så där särdeles bra. Tvärtom förlorar jag all tro på min egen förmåga och kraft när jag inte tar hand om mig själv i de mest grundläggande avseenden. Utan överinseende och med stenhård blick. Utan tillåtelse och utan utrymme. Och jag vill mer och jag vill bättre, men det enda jag lyckas i revoltväg är att ÄTA jävligt fel. Och det förstärker bara straffet och självföraktet. Och minskar allt utrymme att låta livet flöda och möjlighet att göra fel och rätt med en känsla av att jag är älskad oavsett. Det är OK att vara jag.

- Då låter panikstressad, sa guru-väninnan i telefon igår.
- Jo, det är kanske så, sa jag
- Kan du inte släppa något, sa hon.
- Jag vet inte vad, svarade jag förtvivlat, jag vill så mycket och allt känns viktigt.
- Släpp den där tunga säcken du släpar på att du inte räcker till, sa hon, den behöver du inte och den tar energi från dej.

Den hade jag inte ens tänkt på att jag kunde släppa utan att först kunna tydliggöra mina prioriteringar. Men det lät så sant att rösten stockade sig i halsen.

- Skulle du kräva någon annan på det du kräver av dig själv? fortsatte väninnan.
- Nej, sa jag, det är ju orimligt att klara det.
- Då tycker jag att du skall titta dig själv i spegeln och ta ett snack om hur man får behandla en människa.

Så kan en sansförlösande örfil också se ut, men med så mycket omtanke så skulle jag nog snarare kalla det för en "knuff i rätt riktning". Och i den riktningen kan jag nu ta sikte.