Dagarna rusar...

... och jag med dem.
Igår kom Mannen på besök för första gången.
Han skulle komma vid 8-9 trodde jag och stressade iväg för att storhandla med ett par grannar vid halv 6-snåret. Men när jag stod i kassan på Willys så ringde han. Då hade han hämtat nyckeln hos en annan granne och var redan hemma.

Hemmet var inte perfekt. Men jag försöker intala mig att det är något levande och trivsamt med högar som aldrig låter sig bli färdigsorterade. Men jag går inte ens på det själv. Lite skäms jag. Men jag har ändå aldrig skämts så LITE över mitt hem som nu. Efter 2 års rensande är det ändå behagligt. Och den senaste möbleringen som var nu i helgen med städningen efter stambytet känns som den sista. Allt har fallit på plats och nu är det bara det sista som skall in i systemet. Och framför allt saker som skall köras iväg till loppisvarianter. Men också ett par kassar med bös som jag snabbt stänger när jag öppnat dem, vart skall man göra av allt? Vart hör allt odefinierat jota hemma?

Nåväl, ett levande hem, en underbar man och en härlig lust att öppna sig och omsluta någon så att han helt kan känna att han ingår och att jag håller honom nära nära mitt hjärta.

Strax skall stänga av
och gå in i en koncentration här och i nuet med mina arbetsuppgifter,
för jag jobbar idag
medan han skall vara "hemma och snoka", bli försörjd, vara lyxhustru, borra upp hyllor och vara man i huset.

Gott så

Men innan jag kan gå in och verkligen arbeta,
är det är något som jag måste säga för att inte gå i tusen bitar av det jag uppfylls av:

Jag lägger mig på rygg, blottar strupen och erkänner mig besegrad.
Jag är förälskad som en alicka, pirrar som en borstbindare och spinner som en klockarkatt. Ögonen glittrar så att de tåras och mungiporna tar ingen som helst notis om tyngdlagen. Alla naturlagar upphör att gälla och jag bara svävar.

Detta blir en bra helg.
Jag bara VET det.