Älska mig inte mest...
Jag tror inte på ordspråket "Älska mig mest, när jag förtjänar det minst, för det är då som jag behöver det bäst".
Jag tror att det är i sådana stunder som man behöver känna att någon finns där. Ändå. Och kanske är det det som är kärlek?
Men samtidigt så är den stunden när man inte tycker sig förtjäna det
en stund när man inte älskar sig själv och därför inte heller kan ta emot det som man inte tycker sig förtjäna.
Man kan livnära sig på det som en parasit. Klänga sig fast vid det.
Bli beroende av det. Men ändå kan ingen nånsin älska någon tillräckligt för att kompensera den personens brist på kärlek till sig själv.
Som att älska den som slår en. Som att fortsätta slå i en flykt från det man inte klarar att stanna upp och inse om sig själv. Hjälp mig fly från mig själv. Var mig nådig, för jag blir aldrig dig värdig.
Man kan kanske inte säga vare sig att kärlek är något som man förtjänar eller som någon skall ge när man inte är värd det.
Men i mitt liv har det varit så att jag inte alltid tyckt om mig.
Att ge mig kärlek i det läget är som att hälla vatten på en gås.
En del försöker ändå och vill. Det väckt en hel del skuld.
Skuld för att jag dels är oerhört tacksam och
dels för att jag inte kan ge något tillbaka när jag inte kan känna någon tillgång till min egen kärlek. På det sättet förloras all ömsesidighet i relationen och jag blir ett föremål för relationen mer än en del i den.
Att öppna sig för kärlek innebär att se det man själv har att ge,
mer än vad man har att få. Så lyft fram det jag har att ge när jag inte kan se det, men är det verkligen att älska någon mest? För mig har det snarare varit att låta den andre älska mig mer än jag själv förmår. Låta någon älska mig ISTÄLLET för att älska mig själv.
Kanske skjuter jag mig själv i foten nu,
men jag tror inte att jag vill att nån skall älska mig mest när jag förtjänar det minst. Snarare oroar den tanken mig för det innebär att jag inte kan bli lika älskad när jag själv sträcker på mig och känner mig bra. Att förmågan att älska mig hör ihop med viljan att trösta och fylla ett behov.
Nej, älska mig inte mest när jag förtjänar det minst, för du kan aldrig veta vad jag behöver bäst. Älska mig däremot gärna litegrann hela tiden och ge mig utrymme att vara det jag är, undersöka vad jag behöver och framför allt känn dej älskad även när jag inte förmår att visa det. Lita till min kärlek och se den även då jag inte kan göra det själv.
