May 2004 Archives

Dagarna rusar...

| | Comments (1)

... och jag med dem.
Igår kom Mannen på besök för första gången.
Han skulle komma vid 8-9 trodde jag och stressade iväg för att storhandla med ett par grannar vid halv 6-snåret. Men när jag stod i kassan på Willys så ringde han. Då hade han hämtat nyckeln hos en annan granne och var redan hemma.

Hemmet var inte perfekt. Men jag försöker intala mig att det är något levande och trivsamt med högar som aldrig låter sig bli färdigsorterade. Men jag går inte ens på det själv. Lite skäms jag. Men jag har ändå aldrig skämts så LITE över mitt hem som nu. Efter 2 års rensande är det ändå behagligt. Och den senaste möbleringen som var nu i helgen med städningen efter stambytet känns som den sista. Allt har fallit på plats och nu är det bara det sista som skall in i systemet. Och framför allt saker som skall köras iväg till loppisvarianter. Men också ett par kassar med bös som jag snabbt stänger när jag öppnat dem, vart skall man göra av allt? Vart hör allt odefinierat jota hemma?

Nåväl, ett levande hem, en underbar man och en härlig lust att öppna sig och omsluta någon så att han helt kan känna att han ingår och att jag håller honom nära nära mitt hjärta.

Strax skall stänga av
och gå in i en koncentration här och i nuet med mina arbetsuppgifter,
för jag jobbar idag
medan han skall vara "hemma och snoka", bli försörjd, vara lyxhustru, borra upp hyllor och vara man i huset.

Gott så

Men innan jag kan gå in och verkligen arbeta,
är det är något som jag måste säga för att inte gå i tusen bitar av det jag uppfylls av:

Jag lägger mig på rygg, blottar strupen och erkänner mig besegrad.
Jag är förälskad som en alicka, pirrar som en borstbindare och spinner som en klockarkatt. Ögonen glittrar så att de tåras och mungiporna tar ingen som helst notis om tyngdlagen. Alla naturlagar upphör att gälla och jag bara svävar.

Detta blir en bra helg.
Jag bara VET det.

Trött med ett leende

| | Comments (1)

Ännu en kväll som blev för sen igår.
Men det var ändå en känsla av att livet leker som gjorde det.
Och det var gott.

Jag gick vägen om Body Shop på vägen från jobbet igår.
Köpte lyx.
Åt med grannen när jag kom hem.
Hon var barnfri så vi passade på att ha guldservetter.

Så gick jag in till mig
invigningsbadade i mitt nya badrum
och med ett läckert doftande nyköpt skumbad.

Gick och skrotade en stund
i nattlinne och tofflor och kände mig oändligt myshemma.
gott gott gott.

Om det bara hade varit 15 mil mellan oss så hade jag åkt dit direkt,
sa min kaereste, när han ringde upp vid 22-tiden efter att ha bevistat matchen mellan Malmö och HIF och hörde om skumbadandet.

Vi mös och småkivades och bekräftade varandra och det är tydligt att man inte behöver ses för att känna stormar och pirr, rus och lycka.

Och så fattar jag ibland inte hälften,
men ofta känns det som det räcker att förstå andemeningen.

När vi sågs första gången tyckte jag att du var snygg och kär, sa han.
Kär blev jag först senare, svarade jag retsamt, smeksamt.

Och språkförbistringen blir bara ännu en dimension av att känna varandra och gör det ännu tydligare att man måste fråga för att överbrygga skillnader och mötas.

Vi pratar mycket om våra hem för det är ju dem som är vardagen, livet.
Och i helgen är första gången han får se mitt. Det är pirrigt.

Och vi vet att vi inte skall,
men varje gång vi pratar om vad vi tycker är hemma, fint och roligt, mysigt och ja... kärt... skulle han nog sagt här, så finns den där, tanken som vi inte heller lyckas låta bli att uttala, att det kanske kanske en dag kommer att vara vi som bygger ett hem tillsammans. Och allvarligt talat, den tanken får det att vattnas i alla äventyrsceller jag har. Jag vill.

Men jag vet att det blir läskigt när det är allvar.

För min erfarenhet av att bryta upp och byta bostadsort är att det är ett helvete. Allt det som känns nytt och spännande innan känns bara främmande och skrämmande när man väl är där. När jag flyttade till Stockholm för 8 år sedan så insåg jag snabbt att jag inte alls var en stark och utåtriktad person. Att jag behöver trygghet och fast mark under fötterna.

Men en sådan visshet som jag har nu, men inte hade då,
gör väl också att framtiden inte är detsamma som dåtiden.
Att man har chans att göra om och göra bättre.
Om och om igen. Livet är så. Föränderligt.
Och underbart om man väl lyckas vila i alla panta rei som det innebär.

Och plågsamare ju mer man håller emot.
Go with the flow är det enda rimliga sättet att förhålla sig.

Polygamifundering

| | Comments (0)

Jag har också funderat över polygami de senaste dagarna. Ligger det i tiden?

Min tankebana var dock inledningsvis på ett annat spår än Chadies. Den uppstod när någon sa att mormoner mer sällan får nån typ av cancer och att det troddes bero på något som var unikt för deras kosthållning, och jag slängde ur mig att det ju inte går att veta vilken faktor som spelar in, kanske är det polygami som gör oss cancer-resistenta!

(jag vet att mormonerna inte tillåtit polygami på länge,
jag försökte bara vara rolig och vetenskapligt kristisk i samma andetag)

Tanken på polygamin förde mig vidare till hur naturligt det måste ha varit att ta tillvara en extrachans, för de barnlösa par som inte hade något vettigt pensionssystem som kunde ta hand om sig. Att männen kunde gifta sig med en kvinna till och att man som infertil kvinna kunde få en släng av sleven av den försörjning som polygamins avkomma kunde prestera. Men nackdelen är ju att det även kan vara män som inte kan få barn och då hjälper det inte hur många fertila bredbäckenade kvinnor de har, det är kraftfulla spermier som erfodras.

Kanske är det med dåligt pensionsssystem som tanken på polygami aktualiserats? Eller barnlöshet?

Sorgligt är det ju att behöva välja mellan den man VILL ha barn med och nån man KAN få barn med. Man hoppas ju att det skall kunna vara samma person.

En annan fundering, som tanken springer vidare i, är detta med den barnbegränsningspolitik som Kina behövt för sin växande befolkning under de senaste decenierna. Skulle inte den kunna avhjälpas, inte bara med dåliga barnbidrag utan också, med premierat månggifte för kvinnor. Den kvinna som kan knyta ett tjog trogna karlar till sig borde ju verkligen stiga i graderna som en god kamrat, som så solidariskt och osjälviskt drar sitt strå till stacken för ett stolt och starkt framtida samhälle i balans och harmoni. Det skulle vara intressant att veta om sådana här förslag beaktats.

Jag tvivlar. Och dessutom skulle det vara för slitigt att vara gift med så många. I alla fall klarar ju inte vi västerlänningar av att vara gifta ens med en åt gången särskilt länge. Är det verkligen någon som tror att polygami skulle kunna bättra upp den statistiken?

Min tolkning är att det snarare är att vi skulle behöva vara MER beroende av vår partner och ha FÄRRE åtaganden på andra håll för att kunna bli bättre på att hålla ihop våra äktenskap, även i stunder då vi bara dras med ett.

För ett par månader sedan hade jag en hemmadag, mös, småplockade och hade tvättstugan. Jag kände mig avslappnad.

När jag skulle hänga upp min tvätt efter första vändan så hängde det fortfarande tvätt efter personen som hade tiden före mig, trots att det gått en stund över tiden. Ibland blir man irriterad i sådana lägen, men den här dagen var en harmonisk dag. Jag hade inte jättemycket tvätt och allt var lugnt. Så jag gick bara upp till mig igen och tänkte strosa en liten stund till.

När jag kommer ner en stund senare så står en granne där och viker sin tvätt, medan min tvätt är borta. Han bad om ursäkt att han varit sen och sa att han hängt upp min tvätt. Gulligt!

Men så när jag gick ner för att hänga upp vända två och såg vad det varit för tvätt som han hanterat så kände jag mig förtvivlad. För där hängde mina oömmaste kläder, de där skabbiga trosorna som aldrig blir riktigt rena, men som just därför är perfekta för den tid i månaden när oömma benkläder kan vara en fördel. Och dessa har alltså min granne hängt upp åt mig... och sett.

Det som var menat som en ursäktande fin gest för att vinna vänskapligt hejjande i trappen och på gården har istället blivit något som gör att jag knappt kan möta hans blick längre.

Visst är det märkligt och spännande detta med mänskliga möten och de hinder och murar vi kan sätta upp mot varandra. Och tydligt att det inte alltid är så lätt att "prata ut" med varandra för att få ett öppnare klimat. Jag kommer i alla fall aldrig börja en diskussion om dessa trosor med honom. Kanske tycker han att jag är en äcklig människa. Outtalad rädsla fortsätter skava.

Vardagens lov

| | Comments (0)

Att ha sällskap på morgonkvisten är det bästa som finns. Dagen börjar så RÄTT. En kan plocka fram och en bort. Samarbete. Möte. Närvaro. Och lika gott som dagen började, lika gott slutade gårdagen.

Det är mums att ha riktigt goa vänner som man kan umgås med samtidigt som man har tvättstugan. Människor som det känns avslappnat och mysigt att prata med samtidigt som man pysslar.

Det är riktigt gott att ha vardagssysslor när man kan sköta dem på det sättet.
Varför gör man allt sådant där själv?

Att handla och tvätta blir trevligare när man är fler, likaså att pyssla med matlagning och bakande. Varför har vi under effektivitetens falska slöja slutat att göra sådana saker tillsammans. Visst är det gott att kunna styra sin tid själv och inte behöva invänta när det passar någon annan. Men missas inte något längs vägen?

Ensamhushållande i storstan verkar alla ha samma situation, det är ett evigt bläddrande i filofaxer för att få till det att träffas, ofta måste man boka in en månad framåt bara för att det verkligen skall bli av. Och mitt i allt det där är tvättider, städning och matköer bara trista passager som genomlids och som man önskar att man kunde slippa. Betala nån annan för att göra.

Som om det inte gick att göra vardagliga saker tillsammans, som att en träff med en annan människa måste vara fokuserad, festlig och utan varje tillstymmelse till baksida. Som om vi alla vill vara fina damer som stänger dörren om betjäningspersonalens göromål, eller fina herrar i finrummets cigarrdimmiga konjaksklirr.

Det som är mest basic i vår tillvaro, det som är det egentliga omvårdandet om oss själva. Det hastar vi förbi med irritation. Som om vi såg själva livet som något nödvändigt ont.

Se mig! Känn mig!
Handlar inte om fasaden, EGENTLIGEN.
Det är inte den rättstylade luggen jag vill ha bekräftelse i.
Inte glittersprayen som jag vill att du skall se.

Tvätta med mig! Städa med mig!
Lev med mig!
Finn en närvaro med mig!
Bygg upp ett samarbete med mig!
Låt mig öppna mig för dej, vara behövd, vara delaktig.
Älskad.

Det finns bara vardag.
Livet är överlevnad.
Och det är inte ett nödvändigt ont.
Det är vår möjlighet till gemenskap.
Det är gott.

Två av varandra helt oberoende ordspråk

| | Comments (1)

Jobbarkompisen:
Det är inte hur man har det
utan hur man tar det.

Pappa:
En tårtbit om dagen
håller byxorna uppe.

nina nina ninana ni nanananana...

| | Comments (0)

Veckans boktips:
Om du skall skriva uppsats, eller håller på att skriva uppsats, lägg en dag på den här boken. Den är guld!!

Med enkla knep och uppgifter får man snabbt kläm på vad sjutton man håller på med. Och med det så är ju dagen räddad för visst är det den förvirring som man känner i kunskapsprocessen som ger den största ångesten, i kombination med tidspress så är den ju gynnsam för Losecfabrikanter också, men framför allt så är det i alla fall så som uppsatsarbete har fungerat för mig, att jag haft ångest över att jag är så förvirrad för att jag inte fattat att det hör till.

Det är ett så annat slags arbete än allt annat man gör. Man kan aldrig veta om man gjort 5 eller 50 % av jobbet. Det är svårt att skapa sig en egen struktur och att ge sig uppgifter att bocka av så att man nånsin kan känna att man är lite duktig och har fått gjort något. En till synes meningslös dag idag kan vara det som avgör att en tanke faller på rätt plats i strukturen om en månad. I en tid av effektivitet före bildning är uppsatsskrivande som den värsta av mardrömmar.

Men ångest är en sällsam krydda, har man bara kokat sig i den tillräckligt så att man uppnått den där möra "nära döden"-konsistensen så är det bara befrielse, ljus och frälsning som väntar, men visst känns det som en vandring i jämmerdalen och som att den ända trösten i det tröstlösa, är livet efter detta.

Kanske kan man läsa Moseboken med en helt annan förståelse och behållning efter denna D-uppsats...

Sanningen rockar fett

| | Comments (0)

Den här veckan har varit en vecka full av tvivel och ältande.
Det blir så för mig emellanåt.

Kanske är det att jag inte litar på mina egna känslor och min egen förmåga tillräckligt för att kunna göra det där omtalade: Lyssna till ditt hjärta. Och en del tror att all den där ångesten beror på att jag är på fel spår och så blir jag osäker och funderar över om det är så. För varenda jävla aspekt måste alltid beaktas.

Så pratade jag med en väninna om detta igår.
Och hon sa bara lugnt:
- Men ditt liv är ju aldrig enkelt,
du VILL ju inte att det skall vara enkelt.

Det kändes som ett knytnävslag.
Vill jag inte? Vill inte alla att det skall vara det?

Hon fortsatte:
- Intressant och spännande: JA!
men enkelt? Linda det är helt enkelt inte din grej.

Och så känner jag mig plötsligt så där lyrisk igen,
så där fri som bara en sanning kan göra en,
även när det är en lite småbedrövlig sanning.

För många är de gånger då jag avundats människor som jag upplever har ett gott förhållningssätt till livet. Avslappnat, lätt och ledigt. Och energi över till att faktiskt GÖRA ett par vettiga saker också, så här medan livet ändå pågår och man har chansen.

Hemmet gör dej till vinnare?

| | Comments (0)

När Djurgår'n spelade på Stadion igen så gick det bättre än vad det gjort i många av lagets matcher den här säsongen. Och jag tar det som ännu ett tecken på att det är en stabil hemmasfär som ger förutsättningar för en människa, även på det individuella planet, att kunna gå ut i världen och göra den till sin.

Har ju själv känt under stambytet hur jag bara kännt mig kassare och kassare och hur himla mycket bättre jag är/känner mig nu när städningen börjar klarna och hemmet är renare, luftigare, vackrare och helt enkelt mer HEMMA för mig.

Och många är de hemlösa som inte syns i världen, som får kämpa hårdare än oss andra med överlevnadens alla förutsättningar och inte kan sitta så här och pilla sig i naveln med en kopp kaffe och känna att livet är rätt gött ändå.

Om jag skulle önska mig nått en dag som denna, eller be för nått, så är det att alla människor skulle ha en plats i världen att kalla hem. Någonting att vårda och vila i. En plattform för alla drömmar att utgå från och med det en kraftfull förvissning om att drömmar kan förverkligas.

Ler lite skamset

| | Comments (0)

Inser att poängen inte alls är att jag är rädd för deras fördomar om mig.
Saken är istället den att det är jag som blivit varse om mina egna
- om dem.

Och när jag sett det,
försöker jag le genom skammen.
Och förbereda mig för ett öppnare möte.

Och Cohens textrader tonar smeksamt fram genom min otillräcklighet:
"There'e a crack in everything, that's how the light gets in"

Att slänga... forts.

| | Comments (0)

De där kommentarerna är roligast...

På ett kompendium med titeln
"Texter för metodövningar i historia"
står det

"Jag är en lycklig kvinna och det är tack vare kärleken till..."

Och här är det en pil med en inskjuten kommentar
(innan jag skrivit namnet på offret för min heta låga)
och i den kommentaren står det:

"om nu någon mindre bemedlad skulle tro att det beror på historieforskningens metodproblem så vet ni härmed att ni hade fel."

Att slänga med gott samvete

| | Comments (1)

Går igenom vad det är för tidskriftsmappar med gamla pluggsaker jag har.
Tänkte slänga rubbet, men vill ju först se vad det är...

Svårt att slita sig, men lite motvilligt lägger jag en hel del i pappersinsamlingen. Så ser jag ett kompendium i vetenskapsteori och tänker den klassiska tanken att detta kanske kan vara bra att bläddra lite mer i...

Så ser jag min anteckning i hörnet på framsidan:
"Varför skall vi läsa denna SKIT!!?"
(fast med två understreckningar under ordet skit)

Och jag tror att jag kan slänga även detta med gott samvete,
vad tror ni...?

Lite grann skulle det vara kul att se om jag tycker att det är lika dyngigt nu, drygt 10 år senare, ämnet intresserar ju i alla fall ...
Men hellre slänga fort som ögat nu när jag inser att jag redan sparat det sjukt SJUKT länge.

När jag blir stor...

| | Comments (0)

Igår var jag och såg Svansjön.
Namnet har man ju hört talas om och det är alltså en balett.

Handlingen är:
Prinsen måste gifta sig och hans mamma ordnar en slags bachelor-version med olika brudar han måste välja bland. Men innan det blir dags för denna begivenhet, så har han träffat en annan som bara kan vara i sin mänskliga form vid midnatt eftersom hon förtrollats till en svan av en elak trollkarl. Förtrollningen kan bara brytas om någon svär henne evig kärlek.
När det blir dags för kvällen då han skall välja sig en fru så visar det sig att trollkarlen är lite av en curlingförälder och gör så att prinsen skall tro att det är hans dotter som är svantjejen. Han friar och därmed är svantjejen kvar i sin förtrollning. Prinsen står vid sitt löfte även om jag knappast kan tro att det skulle vara vare sig juridiskt eller moraliskt bindande under dessa omständigheter och väljer istället att ta livet av sig. Men inte utan att först ha slagits med trollkarlen som är så ond så ond. När prinsen drar av honom hjälmen är liknelsen med Darth Wadar tydlig för han kan inte heller andas utan sin hjälm utan vrider sig i en blandning mellan Gollum och JIm Carreys the Mask.

Med andra ord, visuellt, dramatiskt, vackert och man hade inte förstått ett jota om man inte läst i programmet först vad det handlade om. Jag känner mig finkulturell som faan och... inte minst... jag vet nu vad jag skall bli när jag blir stor: Jag vill bli graciös!

Så nu är det bara att öva. Idag skall jag trippa runt här och klappra på den kloss jag stoppat in i tån på min sockeplast. Imorgon skall jag köpa tyll.

Allvarligt talat är det fantastiskt roligt att bege sig in i miljöer och sammanhang där man inte är hemma. Främmande, spännande och otroligt vackert. Jag vill mer!

Egentligen utan att steka bacon

| | Comments (0)

Ordflöden kan vara en fröjd, information en lycka.
Men enkelhet ger tydlighet.
Ger ett lyft åt det som skall lyftas och prioriteras.
Ger bra kommunikation och givande relationer.

När jag gick på gymnasiet sa min svenskalärare att man skall låta orden svalla när man skriver uppsats, sedan skall man "steka bacon". Stryka allt det oväsentliga och få fram den smakrika essensen i det man vill förmedla och få sagt. Det som kanske bara blir hälften så omfattande som det rå(bacon)material som man inledningsvis hade skapat.

Jag tänker på ordet egentligen,
det smyger sig på hela tiden, obemärkt som en skugga.
Det finns där och provocerar och skapar en otydligare verklighet.

För det borde osas bort under närmaste köksfläkt,
i alla fall om man vill uppnå ett sant och sunt liv och leverne.

Egentligen har jag inte råd...
Egentligen skall jag inte ha en tårtbit till...
Egentligen skulle jag träna för att rensa ut stressen ur kroppen...

med det där egentligen öppnas för ordet men

... men jag vill så gärna hänga på och öla
... men det är ju så gott
... men jag vet inte om jag har tid.

Med en frånvaro av ordet EGENTLIGEN så skulle man lättare kunna uppfatta vad man EGENTLIGEN vill. Jag vill (egentligen) ta ansvar för min ekonomi, mitt liv och min hälsa. Mildrar jag den viljan genom att använda ordet egentligen? Och varför skulle jag vilja mildra viljan och förlora fokus på så grundläggande områden i tillvaron?

Min favoritfråga från vänner när man slänger ur sig nån egentligen-mening är frågan:
- Men varför gör du inte det då?
Jag lyckas aldrig riktigt finna mig tillräckligt snabbt och slagkraftigt för inte bli avslöjad i den innersta vetskapen om att det inte finns NÅGON fördel med att inte göra det man (egentligen) vet att man vill.

En knuff i rätt riktning

| | Comments (0)

Besvärande nog så måste jag ta till evinnerliga haranger för att över huvud taget förstå vad som händer, vem jag är och vad jag håller på med.

Det är som att jag hakar upp mig.
Först är det ett hjulspår som jag följer (för att det är spännande?) sedan blir de djupare och djupare och jag börjar vilja byta riktning på mina tankar och då blir det plötsligt som kvicksand i botten på hjulspåren och jag grips av panik.

En ond cirkel har uppstått
och jag försöker provocera mig ur den,
men det fungerar inte
och då börjar jag provocera andra så att de skall ge mig en sån där örfil så att man återfår sansen. Men jag känner inte så många som låter sig provoceras.

Så jag pryglar väl upp mig själv efter bästa förmåga för att kunna komma i harmoni med mig. Och det fungerar inte så där särdeles bra. Tvärtom förlorar jag all tro på min egen förmåga och kraft när jag inte tar hand om mig själv i de mest grundläggande avseenden. Utan överinseende och med stenhård blick. Utan tillåtelse och utan utrymme. Och jag vill mer och jag vill bättre, men det enda jag lyckas i revoltväg är att ÄTA jävligt fel. Och det förstärker bara straffet och självföraktet. Och minskar allt utrymme att låta livet flöda och möjlighet att göra fel och rätt med en känsla av att jag är älskad oavsett. Det är OK att vara jag.

- Då låter panikstressad, sa guru-väninnan i telefon igår.
- Jo, det är kanske så, sa jag
- Kan du inte släppa något, sa hon.
- Jag vet inte vad, svarade jag förtvivlat, jag vill så mycket och allt känns viktigt.
- Släpp den där tunga säcken du släpar på att du inte räcker till, sa hon, den behöver du inte och den tar energi från dej.

Den hade jag inte ens tänkt på att jag kunde släppa utan att först kunna tydliggöra mina prioriteringar. Men det lät så sant att rösten stockade sig i halsen.

- Skulle du kräva någon annan på det du kräver av dig själv? fortsatte väninnan.
- Nej, sa jag, det är ju orimligt att klara det.
- Då tycker jag att du skall titta dig själv i spegeln och ta ett snack om hur man får behandla en människa.

Så kan en sansförlösande örfil också se ut, men med så mycket omtanke så skulle jag nog snarare kalla det för en "knuff i rätt riktning". Och i den riktningen kan jag nu ta sikte.

Ett djupt andetag

| | Comments (0)

Jag har inget att skriva.
och jag kan inte bara låta det vara så.
Jag vet att det finns en massa saker som jag tänkt skriva här de senaste veckorna som liksom stockat sig i hjärnvindlingarna och så nu, när jag tänker mig att ge mig tiden, så är det bara tomt.

Det som dyker upp är bara ointressant.
Och allt jag känt på
och vänt på
och förvirrats av, stressats av, pressats av,
känns som bortblåst i utandningen efter ett djupt andetag.

Vad vill jag säga?
Vad vill jag vara?
Ställer jag mig tillräckligt många frågor så skall jag nog uppnå den tunnelseende panikens hjärtklappning...

... men om jag unnar mig att le en smula, ta ett andetag till. Och liksom hitta in, hitta hem, i mig. Bli inom mig, inte utom mig, inte instängd, inte utstängd, utan bara med öppna dörrar och fria flöden HÄR och NU. Sicken grej!

De knutna musklerna sticks då de slappnar av. Den hårda muren luckras upp.
Och jag med den?

Blir jag ett med världen när jag tar in vidden av andetagets kretslopp i mig?
När jag bara känner? Bara är?

Ett andetag till.
Och sedan bakom nästa andetag - lyckan.

Hem och annektera

| | Comments (0)

Strax lämnar jag jobbet för städning städning, tvätt och ytterligare städning.
Stammarna är bytta. Jag har vatten i köket, kakel i badrummet och en toalett man kan spola. Förmodligen har jag lärt mig en massa på detta och på så sätt TJÄNAT på det, men det känns som att det jag fått mest av är dåligt humör.

Det är nog egentligen inte faciliteternas frånvaro som stört mig mest. Tvärtom så tyckte jag att det kändes mycket märkligt att stänga en dörr om mig när jag invigde nya toan och att höra vad som hände i andra änden tyckte jag också var konstigt efter veckorna med torrtoa. Kanske har jag med stambytet fått uppleva den där frihetskänslan som bara en potta mitt i rummet kan ge.

Lindamednalle.jpg

Ja, det skulle man kunna leva med. Men allt damm, att inte kunna gå barfota. Att inte kunna göra vad jag vill i mitt eget hem. Nu skall jag feja varje centimeter och därigenom erövra och vinna tillbaka hemmet. Har aldrig sett så här på städning tidigare, men det är verkligen ett sätt att få kontroll, struktur och makt över sin tillvaro. Jag hoppas bara att det är lite ny makt som behövs för att återskapa ett leende på mina läppar. NÅGOT måste i alla fall hända. För den grinighet som jag känner nu den orkar jag inte med. Jag varken accepterar eller tolererar den.

Och därför skall det bli gott att åter kunna sätta upp den fina tavlan efter mormor på väggen igen, med snirklig ram och rosor i hörnen manar den i all enkelhet:
Var vid gott mod!

Och det känns som en stridslur i mina öron:
Dags att ta upp mina städredskap och gå till attack.
Jag skall få ett hem igen ... and I will call it MINE!

En gudomlig helg, säger han.

Och jag som längtat efter ett sammanhang att ingå i, har fått ett sammanhang att ingå i. Som en hamn, denna famn. Och som att ha funnit ett läge som känns så gott att vara i att man aldrig vill flytta på sig utan stanna där alltid alltid. Men nu är det så att livet är en rörelse och det går inte att stanna och jag blir rastlös och vrider mig oroligt.

Jag väljer då mina stider, suckar jag, och vet att jag väl borde känna något annat. För det låter ju inte så särdeles romantiskt. Något mer av pirrande lycka och spänning inför allt som finns att upptäcka och uppleva. Något mer... något annat...

Gudomlig helg? Men varför så djävulskt plågsam då?

E jag på väg att gå vilse i mig själv?
E jag besviken på att det är mänskligt och vardagligt?
Men framför allt bara besviken på att jag inte är mer harmonisk i detta.

Det känns som att en hake är tydlig i mitt liv.
Frågan om utrymme.
Och det känns som att jag verkligen utsätter mig för den och ställer den på sin spets. Skall jag våga ta ut svängarna, avvika och markera nya gränser eller kommer jag ännu en gång att förminska mig i en relation, kväva mig för harmonin och trygghetens skull. En harmoni och trygghet som aldrig kan bli genuint min om jag inte i den känner möjlighet och frihet att vara just som jag är.

Men det där är en balansgång. Ibland är jag till exempel som en tjurig 4-åring och det är kanske inte just det som skall levas ut... Men hur skall jag veta när det är viktigt eller oviktigt? Vilka strider som bör tas och när man skall vika sig. När man skall bita sig i tungan och när man skall sjunga ut. Kommer jag någonsin känna mig själv tillräckligt för att kunna parera mitt jag i sociala sammanhang? Eller är det verkligen MER distans till mig själv jag behöver?

Det kan vara så att det är veckor av sömnbrist som talar nu.
Det kan vara så att det är all samlad rädsla i mitt liv som talar nu.
För närheten mellan min dröm och min mardröm är så stark. Drömmen om att bara vara och den ofta drömda mardrömssituationen att få förklara, argumentera och försvara allt som är jag. Kanske måste den striden tas även i den spirande kärlekens rosa dimma?

Det är inte bara trygghet i en kärleksrelation,
utan också en oändlig utsatthet.
En ständig växelverkan mellan jag, du och vi. En växelverkan som jag tror mer på ju tydligare man urskiljer dem ur varandra. Men ett sammanhang där jag bara vill sammansmälta.

Puh!

| | Comments (0)

Efter ilska, frustration,
uppgivenhet
och snörp på munnen i behärskad innehållen svordomsteknik,
så vet jag äntligen, ÄNTLIGEN, vad problemet är!

Nu skall jag bara lösa det också.
Lätt som en plätt.
Hurra!

Älska mig inte mest...

| | Comments (0)

Jag tror inte på ordspråket "Älska mig mest, när jag förtjänar det minst, för det är då som jag behöver det bäst".

Jag tror att det är i sådana stunder som man behöver känna att någon finns där. Ändå. Och kanske är det det som är kärlek?

Men samtidigt så är den stunden när man inte tycker sig förtjäna det
en stund när man inte älskar sig själv och därför inte heller kan ta emot det som man inte tycker sig förtjäna.

Man kan livnära sig på det som en parasit. Klänga sig fast vid det.
Bli beroende av det. Men ändå kan ingen nånsin älska någon tillräckligt för att kompensera den personens brist på kärlek till sig själv.

Som att älska den som slår en. Som att fortsätta slå i en flykt från det man inte klarar att stanna upp och inse om sig själv. Hjälp mig fly från mig själv. Var mig nådig, för jag blir aldrig dig värdig.

Man kan kanske inte säga vare sig att kärlek är något som man förtjänar eller som någon skall ge när man inte är värd det.

Men i mitt liv har det varit så att jag inte alltid tyckt om mig.
Att ge mig kärlek i det läget är som att hälla vatten på en gås.
En del försöker ändå och vill. Det väckt en hel del skuld.
Skuld för att jag dels är oerhört tacksam och
dels för att jag inte kan ge något tillbaka när jag inte kan känna någon tillgång till min egen kärlek. På det sättet förloras all ömsesidighet i relationen och jag blir ett föremål för relationen mer än en del i den.

Att öppna sig för kärlek innebär att se det man själv har att ge,
mer än vad man har att få. Så lyft fram det jag har att ge när jag inte kan se det, men är det verkligen att älska någon mest? För mig har det snarare varit att låta den andre älska mig mer än jag själv förmår. Låta någon älska mig ISTÄLLET för att älska mig själv.

Kanske skjuter jag mig själv i foten nu,
men jag tror inte att jag vill att nån skall älska mig mest när jag förtjänar det minst. Snarare oroar den tanken mig för det innebär att jag inte kan bli lika älskad när jag själv sträcker på mig och känner mig bra. Att förmågan att älska mig hör ihop med viljan att trösta och fylla ett behov.

Nej, älska mig inte mest när jag förtjänar det minst, för du kan aldrig veta vad jag behöver bäst. Älska mig däremot gärna litegrann hela tiden och ge mig utrymme att vara det jag är, undersöka vad jag behöver och framför allt känn dej älskad även när jag inte förmår att visa det. Lita till min kärlek och se den även då jag inte kan göra det själv.

Kontroll, anpassning och jag

| | Comments (0)

Jag trodde ett tag att min obändeliga nyfikenhet på vad folk säger om mig, när jag inte är med, tyder på ett behov av att ha kontroll över hur bilden av mig skapas i andras huvuden och/eller en osäkerhet på det som händer utan att jag vare sig kan påverka eller försvara och förklara mig.

Men när det nu i helgen hände sig på ett tydligt sätt att jag fått veta att folk pratat om mig på en fest där jag inte var med. Så insåg jag plötsligt att det inte riktigt handlar om det jag trodde. Snarare är det så att jag vill veta vad som sägs för att veta vad jag skall leva upp till. Vad jag förväntas vara, vilken roll jag skall inta. På den där festen fanns det inte många som jag träffat, men troligen kommer jag att träffa flertalet av dem. Och min omedelbara instinkt var att jag inte får göra någon besviken, inte ödelägga den som pratat positivt om mig. Duga. Räcka till.

Paradoxalt nog innebär mitt kontrollbehov om anpassning.
Viljan att få en mall, en strukturerad, upp-punktad och tydlig mall,
över vem jag kan vara. Vem jag får lov att vara.
(får lov för vem? kan man undra)

Att ha satt ord på detta gör att jag plötsligt kunde ta ett par djupa andetag.
Jag kan faktiskt vara precis som jag är.

Det innebär visserligen både kontroll och anpassning,
men det är bara jag som har makten över vem jag är.
Det är bara mig själv som jag behöver be om tillåtelse i mina beslut om
hur jag vill leva, vad jag vill visa, leva ut, inleva, uppleva, ta emot och ge.

Melodifestival

| | Comments (2)

Inte kan det ha undgått någon att det nu bara återstår en vecka till den nationella samling som schlager-EM-finalen nästa lördag innebär, med Lena Ph som stolt fanbärare och symbol för dej, mej och oss alla svenskar och med orden att det gör ont. Är det svenska folkets tillstånd sammanfattat i en enda mening som nu skall trummas ut i Europa?

I sann vilja att inte bara delta utan också vara medskapare av en schlageranda i vårt avlånga land, har SVT inför detta nu tre fredagar i rad sänt videor och haft en helt fantastiskt mysig nordisk panel som tyckt om ALLA låtar, de som redan är klara för final och de som skall kvala.

Och som grädde på moset för att ge oss en smak av seger och fornstora dar, sändes igår även hela den svenska melodifestivalen från 1974 i repris - året då ABBA vann och en otrolig internationell karriär tog sin början. Jag hoppas ingen missade detta!!

Naturligtvis var det kul att se alla kläder och alla frisyrer. Men mest av allt fascinerades jag av människorna. Av korrektheten, av allvaret hos programledaren, en förmedlad nöjesstund utan flams och glitter, utan snabba klipp, kameraåkningar och wow och yeah!

Och så var det något med artisterna. Särskilt de kvinnliga artisterna som inte finns längre. De var alla vackra, utrycksfulla och såg äkta ut i det de sjöng och kände. Och jag funderade på vad det var som var skillnaden.

Det är inte bara att årets kortkorta kjolar står i kontrast till 1974-års polotröja. Utan det var mer än så. De anspelade inte på sex. De var glada och hade glimt, flirt och attraktionskraft, men det var oförställda. Liksom omedvetna om att de var iakttagna. Inget kråmande, inget poserande, utan mer ett par glada steg där det passade och annars rakt upp och ner i det som skulle förmedlas. Och jag önskar att vi kunde vrida klockan tillbaka när det gäller detta. För det såg så skönt ut. Att kunna vara i sin känsla utan att själv se sig som ett objekt och noggrant utstuderat anpassa sitt kroppsspråk till mottagaren, till hur det uppfattas. Att se och möta någon med ögonen istället för att beslöja dem med spelad kåtdimma. Att inte behöva slänga runt med dekoltaget och bäckenbotten i alla lägen utan kort och gott vara människa. Vad jag sett av årets bidrag så kommer den önskan inte att uppfyllas lördagen den 15 maj...

Kanske nästa år? Kanske om 30?
Om vi inte objektifierat bort vartenda mänskligt möte innan dess så att hela vår ras dött ut.

Hur lång tid tar det?

| | Comments (0)

I boken Träna för toppfysik redogör författaren för den amerikanska marinkårens träningsprogram. I boken besvaras också frågan om hur lång tid det tar att bli av med överflödigt fett. Så här lyder svaret:

"Många rekryter blir mycket slankare på så kort tid som 6 till 8 veckor. Man skall emellertid komma ihåg att en överviktig marinsoldat får så lång tid som sex månader på sig att bli av med överskottet. Lyckas han inte fullständigt på denna tid, men ändå visar en avsevärd viktminskning, får han ytterligare sex månader på sig. Orsaken till detta är att man vet att en kraftig avmagring och bantningsdiet under en längre tid kan nedsätta prestationsförmågan."

Öppnad skattkammare

|

Jag har hamnat i en skattkammare.

Kanske känner ni igen känslan, från egna livet, från film eller litteratur.
En dörr öppnas och allt gnistrande och glimmande nästan bländar och paralyserar och får en att stanna upp och tvinga sig själv att inte glömma andas och tro sin ögon. Jag ser det jag ser. Upplever det jag upplever och detta är verkligheten.

Det är en skattkammare där jag inte genast angrips av girigheten i allt jag kan tjäna, allt jag kan vinna, allt jag kan göra mitt, få eller ta. Det är en skattkammare som väcker djup vördnad. En skattkammare där den dörr som jag öppnat både vänds utåt och inåt och mitt jag blir en del av den. Det jag kan finna är också mina egna drömmars lycka. Det jag kan jag erövra är redan mitt bara speglat med nya ögon. Ett nytt ljus som belyser allt så att prismans alla färger berikar. Även det grå får ett sammanhang att vara vackert i och även det jag varit rädd för leker nu som en smekande rysning i min kropp, mer som en förväntan än som skräck att avgränsa mig från.

I den skattkammare som öppnas varje gång jag samtalar med L. finns den största trygghet jag någonsin upplevt. Och för första gången någonsin kan jag definiera den tryggheten i en relation med att känna en total frihet att leva mitt jag. Tidigare var trygghet för mig något som skulle lugna mig och skydda mig från mig själv. En motsats till frihet. Men nu, med upptäckten av den här skattkammaren, så är det snarare så att det finns allt utrymme och all jordmån i världen för att vara mitt bästa jag, fullt ut och i varje ögonblick, vilt eller långsamt, fritt eller tyglat, glatt eller ledsen, argt eller omtänksamt, med gränser eller med vilja till förening, allt eftersom i varje nytt nu kan jag skapa mig, vara mig, älska mig.

Detta är stort. Vackert. Oändligt.
Om framtiden vet man inget och det är lätt att slänga in alla förbehåll och brasklappar, men samtidigt. Detta nu är en evighet i sig. Detta andetag och detta hjärtslag. Den framtid som kan skönjas utifrån det nu där jag är, är det mest spännande äventyr jag någonsin befunnit mig i. Kanske för att jag tillåter mig steg för steg att verkligen vara del av det. Kliva in i det med hela mitt jag. Öppna mig med hela mitt jag. Och vara värdig. Och vilja ge, le och älska i samma omfattning som det skall bli oändligt spännande med alla situationer av val och förhandling, alla situationer där vi är två mer än ett och där vi är riktigt fantastiska på att mötas utan att upplösas. Skapa ett vi men fortsätta som tydliga enskilda individer.

I nuets skönhet finna också det förflutna. Allt som varit trasigt som blir helt. Alla tårar som renat och banat vägen. All misströstan och förtvivlan som nu visat ett annat ansikte. Att man är både ensam och inte har varit tydligt för mig under hela den process efter det chockartade skilsmässobeskedet för drygt två år sedan. Att öppna sina dörrar mest när driften är som starkast att stänga dem har provocerat allt det som varit jag tidigare i livet. Att inte vara glad när jag inte känner mig glad och se att andra kan ta emot det, möta det och emellanåt också tycka om att vara behövda har varit en stor stor insikt för en person som alltid trott att jag bara kan bli älskad medan jag skrattar och ger. I nuet finns alla de gamla skärvorna och uppfattningarna och i nuets ljus är de ädelstenar som skimrar och blänker och tillför.

Livet är stort, hoppet avgörande, men störst av allt är kärleken.

Sök och du skall finna...

| | Comments (0)

Jag fick just ett mejl som en kompis vidarebefodrade och det tål att vidarebefodras här också:

"Try this very soon, before someone forces Google to fix its site:

1) Go to www.google.com

2) Type in "weapons of mass destruction" (DON'T hit return)

3) Hit the "I'm feeling lucky" button, NOT the "Google search"

4) Read the "error message" carefully. The WHOLE page.

Someone at Google really has a sense of humour. And will probably be

fired soon!!!!"

Gått ner mig

| | Comments (0)

Jag undrade först över uttrycket,
för jag tycker inte alls att jag gått ner mig,
utan mest att jag bara satt mig
och blivit stillasittande
och så har det rullat över mig med dålig kosthållning och lathet.

Men nu slår det mig att jag inte alls bara satt mig
även om nått litet kilo hunnit göra det.
Jag har verkligen gått ner mig,
inte i nån fysisk kaloribrännande mening,
utan i meningen att jag själv tagit varje steg i den här riktningen och fortfarande tar samma steg runt runt i den onda cirkeln.

Ett snedsteg nu vore det bästa som kan hända! :)
För om jag gör vad jag alltid gjort, så får jag det jag alltid fått.

Jag vill mer, jag vill nytt, jag vill bättre!
Och ansvarsfrihet är inte vägen dit.

Surprice! :)

| | Comments (0)

Ibland kan man konsten att göra sig själv lycklig.

Idag fick sommarjackan komma ut ur garderoben.
Och vad finner jag när jag traskar iväg denna soliga morgon?
Jo, en 100-lapp i en ficka.

Nu får jag inte glömma att lämna presenter i vinterkläderna innan jag hänger undan dem. :)

Dagens citat

| | Comments (1)

"Skall det andliga lifvet hafva trefnad,
så måste kroppen förläna krafterna dertill"

citat från denna bok

Jag vill inte ta ditt ansvar

| | Comments (0)

Igår kom ett helt häfte från SPP. Bolaget skall eventuellt göras om 2006 för att göra det bättre för mig som pensionssparare (på vilket sätt sparar jag i SPP? ingen aning) och de kan inte bara säga: Vi tar hand om dej. Sköt du ditt jobb i lugn och ro, så sköter vi vårt!

Nej, istället så kom en röstsedel, för att jag skall vara med och besluta om den här omvandlingen. Och som sagt ett helt häfte med information och underlag för att göra det valet, ta det beslutet. Och det är väl gott att jag ges en möjlighet att förstå, att vara delaktig och engagerad. Men samtidigt så är det något som stör mig djupt.

Jag kommer inte att prioritera att lägga tid på att läsa det häftet om hur det kan bli när jag fyllt 65. Jag har fullt upp med mitt liv som snart 32, med heltidsjobb, deltidsplugg och ett socialt sammanhang att värna om eftersom det är det enda sanna skyddsnät och den enda sanna glädjen och meningen i livet. Jag kommer helt enkelt vänta med "livet efter 65" tills jag är där. Och kanske är det därför jag undrar om inte detta överläggande av beslut i mina händer, också är ett sätt att dumpa på mig ett ansvar.

Jag vill inte ha dåligt samvete för allt jag inte engagerar mig i. Jag vill inte känna mig oengagerad och värdelös för att jag inte sätter mig in i varenda komma i varenda valbart bolag som jag kan ha kontakt med under en livstid. jag vill inte vara rädd för att jag i min osmarthet förlorar en massa pengar på att inte ha rätt leverantörer av det ena eller andra. Jag vill med gott och rent samvete kunna välja att ha fritid när jag kommer hem från jobbet och att i mitt liv prioritera att engagera mig i andra saker. Jag vill inte bli ålagd val, jag vill göra dem. Annars är det inte frihet, möjligtvis ansvarsfrihet för någon annan.

Speedwaybiten

| | Comments (0)

Liksom Carina var jag på Speedway i lördags.

Första gången och mest för att tillfälle bjudits och då kan jag aldrig riktigt motstå att pröva något. Särskilt när det är nått som så uppenbart inte är "min grej" och verkar sådär riskfritt crazy att prova och utmana min självbild med.

Biljetterna fick jag från jobbet. Prisuppgiften på dem sa 650:-. Unbelieveble! Som nån sa: Det kan man ju åka till Rom för!

Det var ett kulturmöte. Särskild klädsel, särskild glädje, särskild ljudvolym. Glassigt program, glassig tävlingskalender, färger, fanor, tutor, män, öl, korv och emblem med brudar eller hojjar.

Och en fantastisk plats att sitta på där hela den stolta anrika Stadion bar både på nuet i denna ljumma folkfestliga sommarkväll och minnet av många många andra. Sveriges fana vajade stolt från klocktornet och allt var vackert vackert vackert.

Så blev det dags för heat ett. Motorljudet dånade, gruset yrde och förarna skakade men höll emot i kurvorna. Fort fort fort - det är så att kungen skulle varit avundsjuk!

Jag hade en erfaren speedway-kille vid min sida som kunde förklara det som behövdes, eller snarare ge det där extra så att jag skulle känna mig klok och insatt från läktarplats. Det behövdes inte många heat innan jag och jobbarkompisen tittade på varandra med förtjusta blickar; Det är ju kul!

Jag var seriös och fyllde i tiderna i det inköpta programmet... Ska det va så ska det va, och ju fler heat jag såg desto entydigare budskap: Det är klart att det skall va!!

I första pausen var det bara att konstatera, vi skulle nog varit beredda att lägga 650:- för att uppleva detta. Jösses vad häftigt! Spännande, härligt och farligt! Det kittlade ungefär överallt. Och jag var såld.

En variabel att räkna med

| | Comments (0)

Ett tag trodde jag att det var nått som hände när jag själv fyllde trettio.
En medvetenhet som kom om min kropps begränsning och förgänglighet.

Inte mest att tynglagen påverkar den (undersökningar som den att en kvinnas rumpa sjunker med 10 cm under en livstid), utan framförallt att man inte är människa på tre dagar efter att ha tagit sig en bläcka, när man för tio år sedan kunde gå direkt till jobbet och det faktiskt funkade. Att man kunde ligga ett par nätters sömn back utan att behöva sänka tempot, medan jag nu känner mig som en amöba när jag inte får min sömn.

I denna medvetenhets fotspår, en helt ny tanke om att jag faktiskt påverkar mitt varande i världen till 100% genom vad jag ger min kropp av det den behöver. Hälsa blev mer ett ord, det blev kärnan i livet. Utan den intet.

Och kanske är det inte att x och y är knäppa, utan snarare att jag ätit dåligt i två dagar och sovit för lite vilket gör mig mer lättretlig... Hela min verklighetsuppfattning kan förändras utifrån vilka förutsättningar jag ger min kropp/mitt verktyg att leva.

Så trodde jag att detta var på individuell nivå. Men nu har jag vid två tillfällen, genom notiser i DN, gjorts uppmärksam på att detta också är en faktor för hela samhällsutvecklingen. Och det är ju egentligen självklart för det är individer som bygger det.

För ett tag sedan läste jag att de nya bantningstrenderna i USA tros påverka valet. Folk är hungriga, det gör dem mer aggressiva och då har man större tendens att vara kritisk till sittande styre.

Idag läste jag att man i England kommer att pröva att dela ut chokladkakor till folk eftersom man vet att choklad inverkar lugnande och att det är när hungriga människor skall hem från krogen som det bråkas. Äter de choklad så stiger blodsockerhalten och humöret.

Ett opium för folket?
Tänk om alla levde i balans med sina kroppar, skulle vi då tänka klarare, orka mer, engagera oss mer, förmå mer, bli gladare och kunna få fred på jorden? Är det ekologiska kosthållet och folkhälsoupplysningen egentligen en variabel för världsfred? Låter stort så att det förslår. Men även om det krävs fler variabler än detta så hittar jag inget som säger att detta skulle vara ett falskt påstående. Det är kanske inte bara så enkelt som att demokratiskt styrda länder sällan krigar med varandra, kanske har det mer med förmåga att mätta och förnöja sitt folk att göra. Kanske finns ett samband mellan matvanor och valdeltagande i en rik del av världen där det inte är mat i mataffärerna utan mest matförklädda kortsiktiga blodsockerhöjare.