Vackrare utan uppföljning

Igår sa mannen i mitt liv att han tänker på mig mycket
och att jag liksom etsat mig fast i honom,
som en inre tatuering.

Så vackert.

Och varför är det så svårt att ta emot det
och vila i det och njuta av det som det är?
Min nyfikenhet och fantasi skenar iväg med den där bilden.

"För att få se hur bilden ser ut så måste man alltså vända ut och in på dig" sa jag "Kanske kan man ha tur nån gång när du är magsjuk?"

Och så bromsade jag mig.
Det där var ju inte helt romantiskt sagt...

Från vackert till räligt på 10 sekunder.
Är det nått kontrollbehov som lyser igenom och förstör?

Tur att det var ett samtal med mycket goodwill från början.
Jag bad lite om ursäkt för urspårningen, men han bara skrattade.
Jag tror han gillar mig ändå...