Tillbaka?
Första jag och jobbarkompisen mötte på Malmö central i fredags var synen av ett gäng i MFF-tröjor som skrek "jobba jobba jobba" till några som rodde i kanalen. Vi tittade på varandra med stora ögon: Vi har hamnat i hipphipp-land.
Förundrat hörde vi språket runt omkring oss och det var en som kvasiverklighet som en dubbad version av verkligheten där "alla pratar skånska".
Så badade jag på ribban och det var som om våren och sommaren och allt ljust och vackert liksom kommit mig till mötes. Och med den känslan for vi till Lund, mötte upp med mannen som jag nu börjar kunna kalla MIN egen "Edvard Persson" och efter lite mat blev det HippHipp.
Det är lätt att förledas att tro att jag är väldigt mycket NOLLÅTTA, när jag upptäcker den övriga världen med så här stora ögon. På något sätt lever vi nog alla i en EGEN (i båda ordets meningar) verklighet och är öppna och fördomsfulla allt eftersom världarna vidgas och vi kan urskilja tydligare i det vi tidigare inte kännt tillräckligt för att kunna göra annat än generalisera.
Skånelandet har varit förlovat i helgen och verkligen bjudit till. Och åkte jag UTOMLANDS, som ju inte är ett dugg märkligt för mina vänner i Skåne, men som känns ytterst exotiskt för mig. Och jag vill gärna låta det fortsätta att kännas så, även om det kanske är lätt att man vänjer sig om man nu ser det från sitt fönster varje dag.
Det skumma för mig nu är att det under varje besök dyker upp ett samtal och en tanke om huruvida jag kan tänka mig att flytta. Och att allt detta främmande och spännande skulle kunna vara MITT liv. Det är en oerhörd tanke. Mindre oerhörd efter att ha blivit avkysst vid knutpunkten och tåget börjar rulla medan jag vill vara kvar.
Vad är ett hem? Vad krävs för att man skall känna sig hemma? Vad kan jag skapa? Vad förmår jag bygga upp för mig på en ny plats? Vad behöver jag anpassa mig till? Och nånstans i allt ihop: Vem är jag? Vad vill jag?
Bara frågor och inga svar.
Och ingen aning om ifall det är hem jag åker.
För jag har så lätt att känna mig hemma i någons famn.
Som om inget annat spelar någon roll.
Men när jag kom till centralbron och såg storkyrkans torn le välkomnande mot mig, så kände jag att jag vet att detta är en plats i världen där jag har en del av mitt hjärta.
Ett hjärta kan rymma så mycket.
