Rädsla eller inte

Just när världen skulle kunna vara en enda stor orgasm av ljus, färg, värme, kvitter och blomningstid så har våldtäktsrubrikerna lyckats krypa in i den öppna famn som vår och kärlek lockat till sig i mitt sinne.

Det är obehagligt.
Dåden givetvis.
Empatin med offren oerhörd.
Och också att jag själv skräms.

Jag har inte varit rädd för sådana saker på väldigt länge. Men nu är det under huden på mig. Som relativt vuxen så bor inte kompisarna i samma förort längre, man träffas och skiljs åt i stan och sedan skall var och en hem till sin stadsända. På tunnelbanan hem igår bytte jag vagn för att det satt en kille med stor väska i den som jag först tänkt gå på. Jag hade hört om att det använts tillhyggen i de planerade grova överfall som skett och jag såg bara framför mig vad det var för tillhyggen som kunde rymmas i den där väskan. Det var för övrigt inget skumt med killen ifråga och alltihop kändes absurt, men ändå högst påtagligt.

Alla är inte fiender.

Och även om de vore det,
så kan man i alla fall inte leva sitt liv som att alla är det.
Allt bygger på att vi skall känna någon form av förtroende för varandra.
Att vi skall kunna anta på ett ungefär hur vi agerar och reagerar i givna sociala och samhälleliga situationer. Inte för att normen är trång, utan för att det är det samspel som vi förstår världen utifrån.

Jag vill inte leva i rädsla.
Det gör inget gott för mig.

Att leva med nån form av vapen eller försvar botar inte rädslan - det gör mig bara redo för strid. Att vara beredd är bra om man skall strida. Det kan man tjäna värdefulla hundradelar på, men det är ändå strid. Att leva i den striden i full beredskap gör att jag upplever den varje sekund och med varje por. Det är ingen lösning, det är en stressfaktor. Då är striden gjord till min. Min personliga pågående strid.

Jag vill inte strida, jag vill bara älska.
Men vad har jag för det?
Är jag fri att välja?

Man kan inte rusta sig mot sorg och smärta.
Visst härdas man av sådant man upplever, men det att bli rustad är inte detsamma som att överleva det med bibehållet själv.

Ett bibehållet själv vore att våga leva i samma skörhet och sårbarhet och naivitet som tidigare och så fungerar inte regeln om att det som inte dödar härdar. Och jag, även om jag till stor lycka förskonats från alla former av fysiska övergrepp, saknar möjlighet att leva öppet och naivt.

När försvann den möjligheten? Togs den ifrån mig? Är det en naturlig del av att bli vuxen? Av att bli vuxen när man är av kvinnligt kön? Går det att återvinna den? Eller är detta över huvud taget inget att vare sig reflektera över eller diskutera?