Prinsessa

I de sista delarna av DN's artikelserie om vårt behov av kungafamiljen som symbol är det främst mytens betydelse som avhandlas. Att vi kan identifiera oss med sagans persongalleri och det kan tala till oss och vara ett sätt att förstå och hantera sin egen verklighet. Till exempel tanken att vem som helst kan vinna prinsessan och halva kungariket och en dag själv kunna bestämma över sitt liv - och mer än så.

Men i det är det väl också rätt tydligt att det är mäns utveckling som främst går att identifiera sig med. Och den prinsess-mani som råder bland småflickor, och sedan fortsätter djupt inom en ytterligare en stund till upp i åren, är en annan verklighet:

Se mig - jag är vacker
Vinn mig - jag är go'
Låt mig vara din väg till makten och härligheten.

Och när du sett mig och vunnit mig.
Så kan jag sitta varm och förstående och god och le vid din sida.
Och även om jag har en viss makt vid din sida, till exempel att göra dig god även om du är ett odjur, så kommer jag aldrig aldrig använda den i egna syften. Eller ha en motsatt uppfattning om vad som är rätt och riktigt.

Vad skall jag GÖRA för min utveckling?
Vad skall du GÖRA med mig när du vunnit mitt hand och lagt både mig och makten under dej?

?
Men hallå? Spelar roll
Jag är vacker, så jag är värdefull
Jag är självuppoffrande, så jag är bra att ha.

Och aldrig aldrig gör en kvinna något bara för sin egen skull.
Det är bara de elaka som skulle lämna slottet för en helg på spa med sina väninnor eller för ett diplomatiskt uppdrag med grannländerna (om det inte är skönheten som behövs för att beveka) eller ve och fasa för att påbörja en fyraårig distansutbildning på bibliotekshögskolan i Borås.

Och de elaka hör egentligen inte dit, de är ju nästan alltid styvmödrar (eller möjligtvis häxor nånstans i skogen) och kanske enda tecknet på att kungen inte fixat sin ensamhet eller föräldrarollen på egen hand.

Så en vanlig person som jag...
Inte vackrast i världen och inte alltid ömmande för andra innan jag själv fått mitt. Kanske rätt kul ibland, lite att tillföra även intellektuellt ibland, men förmodligen chanslös, om jag inte visar mig vara en som bara förtrollats till brunett av ett hemskt misstag och prinsen kan komma med både hårtoning och vit springare över nejden och rädda mig från mitt öde.

Men mitt liv är bra ändå. Detta öde är OK.
Fast för någon någonstans så är det gott att få känna sig som en prinsessa. Bilden lämnar en inte så lätt.