Om Gud är död... ...och bara Big Brother fanns.

Hittade i veckan en spännande essä om existentialismen,
som jag tror är den -ism som ligger mig närmast.

Jag ser också livet som en serie val.
Och jag frågar mig ständigt vart de för mig,
hur jag skall välja,
vad valbeslutet grundar sig på
och om det spelar någon roll vilka val jag gör.

Och om det inte spelar någon roll hur
påverkar det i så fall mina val och mitt liv.

Det finns tydligen flera grenar inom denna tankemodell,
en del är uttalat ateistiska och andra uttalat kristna.

Den ateistiska menar att vi måste leva som om Gud vore död.
Nietzsche hänger på denna gren och menar att vi eftersom Gud är död är fullt fria i våra val och att vi skall välja att leva så att våra val kan upphöjas till en generell regel.

Den kristen-katolska grenen menar att det finns ett djupare värde och att vi behöver känslan av att en högre makt vakar över oss för att känna oss trygga.

En reflektion som jag gör när jag läser om detta är att det inom den kristna tron talas mycket om den fria viljan. Det är den som gör att Gud inte riktigt rår, att vi kan välja bort "den rätta vägen". Den som gör att vi behöver ta ansvar för våra handlingar. Den som öppnar för våra svagheter och fel. Att vi kan leva med hela våra jag, och i förlängningen att vi emellanåt behöver ta oss tid att hela våra jag.

En annan reflektion är vad som händer när vi tror att Gud är död.
Att det även om Gud är död fortsätter att vara ett grundläggande mänskligt behov att bli sedd i de val vi gör och de liv vi lever.

Alla som vill bli kända, sedda, älskade. Hur skeptiskt man än kan se på detta med sekter, dogmatiska trosriktningar och tro. Så är det ett behov som vi har som tillgodoses där, annars skulle det inte finnas. Det destruktiva är väl närmast när någon säger sig kunna tillgodose ALLA behov och dessutom kunna avgöra vilka behov du har mer än vad du kan själv.

Att känna mig fri för att jag inte bekänner mig till någon kyrka och samtidigt låsa in mig i ett Big Brother-hus för att bli sedd är inte med självklarhet helgjutet sunt.

Om Big Brother-huset illustrerar våra liv och vår värld.
Och vår värld är en miniatyr av det gudomliga.
(Från tv-soffan igenkommende för att döma levande och döda.)

Så blir det tydligt för mig vilket behov det finns av att redan under spelets/livets gång se några riktlinjer över vad som skall hända sen.

Om livet efter döden är som livet efter Big Brother så förstår man lätt snacket om karma. Meningen med att leva så att man kan möta det som man behöver möta efteråt utan att sänka blicken eller mura upp en försvarsställning - kanske i ren silikon.

Men när man inte vet och inte tror så är det så lätt att hänga på i det som verkar vara kutym i det sammanhang man befinner sig i. Falla för frestelserna och leva livet utan tanke på konsekvenser.

Som om man nånsin kan få frihet utan ansvar.

... om så bara ett ansvar inför sig själv.

För om nu Gud skulle vara död...
... så är den enda bestående du har att möta och hedra i ditt liv dig själv.

Och faktum är att det räcker.
Om Gud finns eller ej spelar mindre roll.
Sättet att leva blir på många sätt det samma.

En citat jag såg på ett vykort en gång täcker in min egen tro:
"Livet är Guds gåva till dej.
Vad du gör med livet är din gåva till Gud."

Och här kan man stryka ordet/begreppet Gud om man vill
och ändå få samma innebörd:
Livet är nått som är värt att förvalta väl.

Valen har betydelse.