Kvider lite
Ibland är jag sorgligt feg.
Önskar att det inte var så, men det är det.
Och feghet och elakhet är så snarlika i sin yttring att det skrämmer mig att jag inte förmår mer. Och inte vågar stå för mer.
Det handlar om att jag totalt kastar sten i glashus.
Det jag förkastar är min egen spegelbild.
En kompis ringde precis,
en som jag inte har så stort behov av att vara kompis med.
En som lever så som jag inte vill leva.
Och jag har svårt att bara förnöjt gilla läget av att leva så bra själv - i jämförelse. Tvärtom känner jag att det tar energi från mig med en människa som säger sig vilja det hon inte prioriterar och vilja lösa det hon inte tar fasta vid när hon ser lösningen på. Hon är som en spegelbild av min egen förnekelse. Och jag orkar inte se det.
Det drar igång all min vilja att stödja och hjälpa. Och jag biter mig i tunga och hand gång efter annan eftersom det faktum att hon håller kontakten inte verkar betyda att hon har lust att bli offer för mina hjälpar-instinkter. Vad skall hon med mig till? Jag kan inte skratta med henne åt bristerna, jag vill gå till handling. Och det är som om att hon vädjar till mig att dra henne ur hennes träsk, men samtidigt spjärnar emot avslappnat skrattande, som om det var roligt.
Och jag tillåter mig att ha känslan av att inte vilja ha henne i mitt liv. Men jag förmår inte säga till henne hur långt ner hon är på min prioriteringslista. Man säger ju inte sån't: Öh, du jag har 30 vänner som jag hellre umgås med än dej!
Det vore inte schysst. Men hur schysst är det att låta henne höra av sig gång efter annan och lämna färre och färre förtroenden och vara kortare och kortare i tonen?
Jag har alltid haft svårt för att släppa taget.
Och svårt för "rinna ut i sanden"-metoder.
Jag kanske alltid varit ett dåligt stycke vän.
För alla de andra vännerna - de som jag älskar på riktigt till 100% - hur skall de kunna veta att jag inte känner samma för dem när jag bangar?
Tja, jag tror att de vet. Jag har ett knep nämligen:
Jag brukar säga det till dem. Jag älskar er och jag vill.
Jag får bara inte till det med tiden.
Bra skrivet tycker jag.
Tack!
och tack för att du skrev det till mej. :)
Och så tillägger jag - och det behöver inte vår gode Johnny lyssna på, för det är bara som jag mumlande pratar av mig:
Lite gott att nån säger nått positivt utan att krydda med en penisenlargement-länk, tillägger jag lite bittert efter att just ha deletat ett antal sådana spam-kommentarer. Kan inte spammarna skaffa sig en egen blogg som man kan söka sig till när man t.ex. vill ha nån medicin som ingen seriös läkare tror att man har nytta av?