Kärlek är som exem

Kärlek är som exem, sa min guru-väninna i helgen,
när man väl börjat röra vid det så kan man inte sluta.

Och samtidigt är det så med exem
att man kanske vet att man borde låta bli det?
Att det kan bli riktigt RIKTIGT läskigt, varigt och sörjigt om man bara ger efter för känslan...

Eller är det så att kärlek inte bara är som exem?
Att det inte bara är "härligt härligt, men farligt farligt" att ägna sig åt det
utan att man också kan finna en tillfredsställelse i det?
en njutning, en harmoni och en lycka?

Tja...
... fråga nån som vet.

Jag har aldrig kommit förbi stadiet av att vilja ha mer.
Aldrig funnit en bra balans i lugnet.

Och på något sätt minns hela kroppen alla tårar som den lidit.

Mest är jag bara rädd just nu.
Rädd.

Och samtidigt täckt av beröringar som lämnats kvar på min hud,
som är så tunga att bära
de sträcker sig som för att bli hämtade igen,
men det finns ingen lindring
annat än på miltals avstånd.

Kanske skall prova Aloe Vera,
det skall lugna och lindra hudåkommor har jag hört.