Kafka och kakel

Jag tror att mitt badrum kommer att bli fint även om det inte blir som jag tänkt mig. Men av nån anledning så lyckas jag inte stanna vid det.

Istället så hänger jag upp mig på den här Kafkaliknande situationen.
Svenska Bostäder säger att jag inte kan ha sett det jag vet att jag har sett.
Vi är fyra grannar som har sett samma sak som de säger att vi omöjligt kan ha sett, eftersom det inte funnits där när vi var där.

Bara den känslan känns så märklig och obehaglig.

Tvivlar jag på mig själv om jag inte står upp för mig? Eller är jag bara smart om jag inte ödslar energi på det jag inte kan göra något åt.

Och hur gör man egentligen när man slutar tänka på ett spår som man kommit in på? Och som jag känner att det bara kan bli illa som jag kör fast på. Jag antar att det handlar om att ta ett beslut. Och att sedan hålla sig till det. Hoppas jag bottnar i det beslutet under helgen så att jag bara kan glädjas sedan.

För det kommer ju bli fint ändå och jag skall kompensera upp det rosa genom att ha mycket i blått, jag skall INTE förstärka det med blommiga handdukar och potpurri-skålar ÄVEN om det är det känslan som man får när man ser kaklet.