Jag och allt

När jag vill allt så når jag inget.

När jag vill vakna imorgon och se att allt fallit på plats,
så är det inte för att jag inte vill fortsätta leva.

Finns det liv finns det förändring.
Finns det liv finns det kaos.
Finns det liv finns det hopp.

I det fortsatta livet blir inget nånsin klart.
I faser blir det det, men det går i cykler och kommer tillbaka.

Jag kan förvånas över texter jag skrev när jag var 13
att det är samma frågor som jag trott mig upptäckt nyss
eller som jag är på väg att upptäcka snart.

Jag tycker att det känns som att det händer saker och att jag kommer vidare,
men på många sätt står jag bara och stampar.

Tydligt blir det sedan jag började blogga.
Har jag inte skrivit om det tidigare? blir en allt vanligare tanke.
Som den där tanken att en författare egentligen alltid skriver på samma bok. Att ett liv innehåller en särskild hjärtefråga att utreda.

Och man hakar upp sig på syftet, medan allt kanske snarare är den där röriga informationssökningsfasen som föregår allt undersökningsarbete. Den där man inte vet om man gör nått nytta eller om man är på rätt väg. Utan bara kan gå på känsla. Låta sig svepas med av sin egen lust, men utan att förlora fokus.

Kanske innebär det cykliska bara att tanken återkommer ur någon ny aspekt.
Att det bearbetas och sammanfogas och blir MITT.

Eller kanske är jag bara en ältande materia
i ett ordflöde där det viktiga försöker bli sagt och skönjt,
men drunknar obemärkt.

Det är på väg att falla på plats.
Jag VILL att det skall falla på plats.
Men jag kan inte ge det tid att falla.

Jag vill se och förutse.
Jag vill känna att jag har befälet över vad som sker
och samtidigt så skräms jag av det ansvar som ett sådant befälskap medför eftersom jag nånstans vet att uppdraget är omöjligt att utföra. Jag kan inte VETA först och handla sen. Jag kan inte leva i en sådan brådska för jag missar alla ögonblick. och det är ögonblicken som är livet.

Alla försök till kontroll förgör mig.
Alla försök till flykt förgör mig.

Kommer jag våga finna en punkt mellan ensamhet och gemenskap
där jag får allt av livet. Och livet allt av mig. Utan att jag försvinner eller förtvinar.

Och att stå med båda fötterna på jorden
och uppleva hur den snurrar kräver allt jag har
och det är det som får mig att känna att jag lever
för jag kan inte vara i livet med mindre än 100%.

Går det att finna harmoni och vila i det?
Eller måste det vara en kamp där jag har något att försvara och förklara?
Stå upp för och stå för.
Eller kan jag låta allt sätta sig?
Bara vara.