Jag finns

Träffade en kollegas son lite snabbt idag, sa bara hej.

Har varit hemma hos dem 2 gånger och lekt,
men det var ett bra tag sedan nu och han är inte så stor, två och ett halvt år så där.

Så berättade hon att sonen nån timme senare hade suttit på trappan, tittat upp på henne och sagt "Linda jobbet". Så där brukar han uttrycka sig om dem han kommer att tänka på när de inte är i närheten. Nu tänkte han alltså på mig. Och jag kände mig så glad när jag hörde berättas om det.

Det kändes som att JAG FINNS.

Ofta har jag fascinerats och skrämts av den där tanken på vem jag är i andras ögon. Att nån kan tänka på mig och tala om mig så att jag finns även när jag inte är med. Att jag vill veta hur jag är då. Och att just detta är något som är skrämmande med att dö - att aldrig kunna korrigera det avtryck som gjorts i livet. Att inte ha någon kontroll över det - och att i det bli någons egendom. Så där som kändisar har det i storbildsformat och som vi alla har det i någon mån eftersom inget liv går obemärkt förbi, nånsin. Visst är det en stor tanke. Och ändå en självklar vardaglighet på samma gång.

Jag är väl lite blödig just nu. Men för mig svindlar det så att ögonen tåras och andhämtningen står still när jag märker att jag finns. Att jag lever. Att jag ÄR. wow!