Himma

En märklig fas har inletts.
Jag var i Göteborg över helgen.
Ett oerhört vackert dop, och ett kärt återseende av vänner.
Hann med en sväng om Lysekilstrakten också.

Ännu en gång inom loppet av en vecka sitter jag på tåget mot Stockholm och undrar om det är hem jag åker.

Jag beslöt mig för att kalla det lägenheten.

Hemma-känslan underlättas inte av att hallen är anekterad och diverse verktyg, rör och mojjänger. Att det är byggdamm överallt och att jag måste gå utanför mina väggar både för att tvätta händer och spotta ut tandkräm.

Hemmatrivseln underlättas inte heller av att hallen hyser ett gäng lådor med ett kakel som jag inte valt. (att låtsas att jag skall kunna komma över det när jag inte ens har påtalat det är ingen bra modell för att spara energi har jag märkt. Jag kan inte smita. MÅSTE ta i det. FAN jag orkar inte. EGENTLIGEN. Men det är viktigt för mig)

Jag har försökt att inte bry mig om detta med kaklet
och känns det ändå inte hemma så får jag ännu svårare att bry mig.
Men jag vill att det skall vara fint. Jag vill ju kunna byta lägenheten.

Eller kanske bara flytta.

Jag uttalar det hämma och det känns liksom inte lika gott som när jag är hos den person som uttalar det himma. Himma är liksom närmre himmelen.

Och mentalt är jag i nr 7 om jag inte hade varit så trött och så snurrig av allt som pågår på alla plan i mitt liv. Nu är det verkligen tilt och kaos. Och nånstans mitt i det så är det skönt att känna att riktigt vilse är jag inte. För även om det är red alert på rädsle-skalan och det är en konstant stressnivå i kroppen pga det, så jag känner att jag bottnar i mig själv. Så har det aldrig tidigare varit, så här har jag aldrig tidigare känt.