En hjärtesak

Jag vet inte vad andra gör när de träffar sina föräldrar,
men i min familj så blir det en del blodtryckstagande.

Jag vill passa på när jag har en syrra i min mamma.
Och pappa hänger alltid också på.
Så vi ligger på varsin sida i dubbelsängen och vilar medan mamma får jobba.

Så blev vi liggandes kvar en stund i lördags morses.
Jag tog stetoskopet och låg och lyssnade på mitt eget hjärta.
Det är faschinerande, tryggt och avslappnande.

Så flyttade jag över stetoskopet till pappas hjärta och blev chockad.
Det var så långsamma trötta slag.

Det kändes så påtagligt. Att höra det själv och höra skillnaden.

Det är pacemakern som jobbar, sa pappa, den slår in när jag har under 50 i puls och det har jag nu. Utan pacemakern skulle det inte orka.

Och jag hörde att det inte orkade. Att det fick tvingas till varje slag.

Min pappa.
Min älskade pappa.

Att det är kroppen som är vårt VARANDE på jorden är ibland så påtagligt.
Och så påtagligt sårbart.

Jag vill aldrig tvinga min pappa till något,
men jag vill heller aldrig förlora honom.
Nånsin.