April 2004 Archives

Rädsla eller inte

| | Comments (0)

Just när världen skulle kunna vara en enda stor orgasm av ljus, färg, värme, kvitter och blomningstid så har våldtäktsrubrikerna lyckats krypa in i den öppna famn som vår och kärlek lockat till sig i mitt sinne.

Det är obehagligt.
Dåden givetvis.
Empatin med offren oerhörd.
Och också att jag själv skräms.

Jag har inte varit rädd för sådana saker på väldigt länge. Men nu är det under huden på mig. Som relativt vuxen så bor inte kompisarna i samma förort längre, man träffas och skiljs åt i stan och sedan skall var och en hem till sin stadsända. På tunnelbanan hem igår bytte jag vagn för att det satt en kille med stor väska i den som jag först tänkt gå på. Jag hade hört om att det använts tillhyggen i de planerade grova överfall som skett och jag såg bara framför mig vad det var för tillhyggen som kunde rymmas i den där väskan. Det var för övrigt inget skumt med killen ifråga och alltihop kändes absurt, men ändå högst påtagligt.

Alla är inte fiender.

Och även om de vore det,
så kan man i alla fall inte leva sitt liv som att alla är det.
Allt bygger på att vi skall känna någon form av förtroende för varandra.
Att vi skall kunna anta på ett ungefär hur vi agerar och reagerar i givna sociala och samhälleliga situationer. Inte för att normen är trång, utan för att det är det samspel som vi förstår världen utifrån.

Jag vill inte leva i rädsla.
Det gör inget gott för mig.

Att leva med nån form av vapen eller försvar botar inte rädslan - det gör mig bara redo för strid. Att vara beredd är bra om man skall strida. Det kan man tjäna värdefulla hundradelar på, men det är ändå strid. Att leva i den striden i full beredskap gör att jag upplever den varje sekund och med varje por. Det är ingen lösning, det är en stressfaktor. Då är striden gjord till min. Min personliga pågående strid.

Jag vill inte strida, jag vill bara älska.
Men vad har jag för det?
Är jag fri att välja?

Man kan inte rusta sig mot sorg och smärta.
Visst härdas man av sådant man upplever, men det att bli rustad är inte detsamma som att överleva det med bibehållet själv.

Ett bibehållet själv vore att våga leva i samma skörhet och sårbarhet och naivitet som tidigare och så fungerar inte regeln om att det som inte dödar härdar. Och jag, även om jag till stor lycka förskonats från alla former av fysiska övergrepp, saknar möjlighet att leva öppet och naivt.

När försvann den möjligheten? Togs den ifrån mig? Är det en naturlig del av att bli vuxen? Av att bli vuxen när man är av kvinnligt kön? Går det att återvinna den? Eller är detta över huvud taget inget att vare sig reflektera över eller diskutera?

Prenumerera på lycka och visdom

| | Comments (0)

Ni vet väl att man kan prenumerera på kärlekshälsningar.

Jag satt och klickade på tombolan en bra stund under gårdagen och fann mig plötsligt oerhört upprymd och lätt till sinnes.

Det är definitivt dags att damma av mina DiLeva-plattor
och slå till på den nya som kommer den 12 maj.

Djurvänner

| | Comments (0)

En härlig bild av mötet mellan Sverige- och Danmark. Lars Von Trier gör det där lilla extra som påvisar de karikatyrer vi kan bli för varandra.

Skratt gör dig intelligent

| | Comments (0)

"De elektrokemiska effekterna i hjärnan förhöjs vid skratt och därmed även förmågan att tänka klart. Den mentala aktiviteten och blodflödet i hjärnan ökar när vi skrattar. Många har vittnat om att de har löst de stora frågeställningarna och hittat de geniala lösningarna på problem just i samband med skratt."

Citat från sidan 27

Det står också om skrattens läkande och lindrande kraft mot stress och smärta. Men jag ser inget svar på frågan varför man kan vakna mitt i natten av att man skrattar...

Jag och allt

| | Comments (0)

När jag vill allt så når jag inget.

När jag vill vakna imorgon och se att allt fallit på plats,
så är det inte för att jag inte vill fortsätta leva.

Finns det liv finns det förändring.
Finns det liv finns det kaos.
Finns det liv finns det hopp.

I det fortsatta livet blir inget nånsin klart.
I faser blir det det, men det går i cykler och kommer tillbaka.

Jag kan förvånas över texter jag skrev när jag var 13
att det är samma frågor som jag trott mig upptäckt nyss
eller som jag är på väg att upptäcka snart.

Jag tycker att det känns som att det händer saker och att jag kommer vidare,
men på många sätt står jag bara och stampar.

Tydligt blir det sedan jag började blogga.
Har jag inte skrivit om det tidigare? blir en allt vanligare tanke.
Som den där tanken att en författare egentligen alltid skriver på samma bok. Att ett liv innehåller en särskild hjärtefråga att utreda.

Och man hakar upp sig på syftet, medan allt kanske snarare är den där röriga informationssökningsfasen som föregår allt undersökningsarbete. Den där man inte vet om man gör nått nytta eller om man är på rätt väg. Utan bara kan gå på känsla. Låta sig svepas med av sin egen lust, men utan att förlora fokus.

Kanske innebär det cykliska bara att tanken återkommer ur någon ny aspekt.
Att det bearbetas och sammanfogas och blir MITT.

Eller kanske är jag bara en ältande materia
i ett ordflöde där det viktiga försöker bli sagt och skönjt,
men drunknar obemärkt.

Det är på väg att falla på plats.
Jag VILL att det skall falla på plats.
Men jag kan inte ge det tid att falla.

Jag vill se och förutse.
Jag vill känna att jag har befälet över vad som sker
och samtidigt så skräms jag av det ansvar som ett sådant befälskap medför eftersom jag nånstans vet att uppdraget är omöjligt att utföra. Jag kan inte VETA först och handla sen. Jag kan inte leva i en sådan brådska för jag missar alla ögonblick. och det är ögonblicken som är livet.

Alla försök till kontroll förgör mig.
Alla försök till flykt förgör mig.

Kommer jag våga finna en punkt mellan ensamhet och gemenskap
där jag får allt av livet. Och livet allt av mig. Utan att jag försvinner eller förtvinar.

Och att stå med båda fötterna på jorden
och uppleva hur den snurrar kräver allt jag har
och det är det som får mig att känna att jag lever
för jag kan inte vara i livet med mindre än 100%.

Går det att finna harmoni och vila i det?
Eller måste det vara en kamp där jag har något att försvara och förklara?
Stå upp för och stå för.
Eller kan jag låta allt sätta sig?
Bara vara.

Problem

| | Comments (0)

Den glada layouten jag ville ha på den här sidan medförde för många textkonstigheter. Och eftersom jag började irritera mig, men inte har tid att lära mig tillräckligt för att bota det hela så byter jag tillbaka till det gamla så länge. *snyft*

Prinsessa

| | Comments (0)

I de sista delarna av DN's artikelserie om vårt behov av kungafamiljen som symbol är det främst mytens betydelse som avhandlas. Att vi kan identifiera oss med sagans persongalleri och det kan tala till oss och vara ett sätt att förstå och hantera sin egen verklighet. Till exempel tanken att vem som helst kan vinna prinsessan och halva kungariket och en dag själv kunna bestämma över sitt liv - och mer än så.

Men i det är det väl också rätt tydligt att det är mäns utveckling som främst går att identifiera sig med. Och den prinsess-mani som råder bland småflickor, och sedan fortsätter djupt inom en ytterligare en stund till upp i åren, är en annan verklighet:

Se mig - jag är vacker
Vinn mig - jag är go'
Låt mig vara din väg till makten och härligheten.

Och när du sett mig och vunnit mig.
Så kan jag sitta varm och förstående och god och le vid din sida.
Och även om jag har en viss makt vid din sida, till exempel att göra dig god även om du är ett odjur, så kommer jag aldrig aldrig använda den i egna syften. Eller ha en motsatt uppfattning om vad som är rätt och riktigt.

Vad skall jag GÖRA för min utveckling?
Vad skall du GÖRA med mig när du vunnit mitt hand och lagt både mig och makten under dej?

?
Men hallå? Spelar roll
Jag är vacker, så jag är värdefull
Jag är självuppoffrande, så jag är bra att ha.

Och aldrig aldrig gör en kvinna något bara för sin egen skull.
Det är bara de elaka som skulle lämna slottet för en helg på spa med sina väninnor eller för ett diplomatiskt uppdrag med grannländerna (om det inte är skönheten som behövs för att beveka) eller ve och fasa för att påbörja en fyraårig distansutbildning på bibliotekshögskolan i Borås.

Och de elaka hör egentligen inte dit, de är ju nästan alltid styvmödrar (eller möjligtvis häxor nånstans i skogen) och kanske enda tecknet på att kungen inte fixat sin ensamhet eller föräldrarollen på egen hand.

Så en vanlig person som jag...
Inte vackrast i världen och inte alltid ömmande för andra innan jag själv fått mitt. Kanske rätt kul ibland, lite att tillföra även intellektuellt ibland, men förmodligen chanslös, om jag inte visar mig vara en som bara förtrollats till brunett av ett hemskt misstag och prinsen kan komma med både hårtoning och vit springare över nejden och rädda mig från mitt öde.

Men mitt liv är bra ändå. Detta öde är OK.
Fast för någon någonstans så är det gott att få känna sig som en prinsessa. Bilden lämnar en inte så lätt.

Dags att deklarera!

| | Comments (3)

Hemma efter touren med 11-årige kusinen, som numera är lycklig ägare till en MFF-halsduk som han aldrig kommer våga använda eftersom hans föräldrar tror att han skall åka på däng om han bär den på Stockholms gator.

Härligt och gott har det varit, även om det också var en rivstart efter 2 dagars sängliggande. Men jag måste säga att detta med sportevenemang är en fröjd. Här kan man få vara del av en masshysteri och förlora sitt personliga ansvar och dela en gemensam sak, utan att bli bedömd som hjärntvättad, okritisk och själlös. Få tillfällen i den moderna människans liv skapar så mycket samhörighet, gemenskap, högtidlighet och euforisk glädje, som när man som en i en stor massa lägger sitt hjärta, sin kropp och sin röst som insats för det egna lagets väl och ve. MFF-hymnen som gick att sjunga med i, även som total nybörjare, tack vare en stor Karaoke-skärm. Det var ett sådant där stort ögonblick. Som ett enda bröllopsintro, nu visar vi att vi vigt våra liv, nu sjunger vi vår trosbekännelse. Drygt 26000 människor med stolt höjda fanor sjöng med. Och jag fick torka en högtidsrörd tår ur ögonvrån. JAG ÄR för blödig för idrott, det är bara så!! Det får inte bli för ofta, men uj uj vad jag tycker att det är stort och fantastiskt att få vara med om!!

Och efter denna upplevelse i Malmö... en natt i de ljuvligaste av armar.
Och så hem. Till verkligheten. Och dags att deklarera!

Önskar jag kunde ta det som mammas senila moster som föräldrarna besökte idag för att få hennes underskrift. Det tog 20 minuter eftersom den förnöjda damen var så nyfiken och intresserad och tyckte att det var SÅ TREVLIGT att det står siffran 15 i den ruta man skall fylla i. Visst är det väl trevligt!?!

Vi har alla olika sätt att ta befälet över våra liv och likt DrPhil låta vår upplevelse vara vår verklighet och göra den till något positivt även i de mest förvirrande av tider.

Jag skall inte längre skjuta upp min chans till tillfredsställelse över det egna ansvarstagandet. So ladies and gentlemen: Dags att deklarera!

Sjuk?

| | Comments (1)

Jag tycker inte om att vara sjuk.
Det är det väl ingen som gör i och för sig.

Det jobbiga är att man skall veta hur det känns.
Vad jag klarar och vad jag orkar.
Jag har ingen koll på de förmågorna när jag är frisk så hur skulle jag kunna ha det nu?

Det är nått som går. Så jag har ett förlopp beskrivet för mig:
Dag 1: ont i halsen - för övrigt inte allmänpåverkad
Dag 2: nysningar och rinnande snuva
Dag 3: på kvällen feber på 39 grader
Dag 4: rejält risig
Dag 5: bättre, men kan fortsätta att vara allmänpåverkad ett par dagar.

Jag käkar coldizin som man köper i hälsokosten och skall ta när nått är på väg att bryta ut. Det började jag ta i tisdags som var min dag ett. Varken snuva, nysningar eller feber har varit särskilt uttalat. Däremot så är jag trött och tung i huvudet. Har sovit i ett och halvt dygn och hinner ett dygn till innan jag skall ut och resa i helgen. Jag äter ingefära och snuttar på den ena flaskan c-vitaminbrusproppat vatten efter den andra.

Jag hoppas att det räcker.
Att jag lyckats mota Olle i grind med denna strategi.
Nu skall jag gå och lägga mig igen.

Håll alla tummar!

Otryggt

| | Comments (1)

Jag har fått veta mer om vad som händer i mitt hus än jag vill veta riktigt.

En man i huset sitter i fängelse/häktet efter att ha hotat både fru, son och ett par grannar, han har haft ett avsågat hagelgevär hemma och han har för ett tag sen fått ett spel och hällt bensin runt hela huset och sagt att han hade en sprängladdning hemma. Polisen kom, en SL-buss hyrdes in för att evakuera och brandkår hade varit på plats.

Hur länge får man fängelse för en sån grej? Rättegången pågår.
När kommer han ut? Vad gör han då?
Vad får hans familj leva med? Och så det som egentligen är fjuttigt i sammanhanget, men stort för mig: Vad kan jag bli indragen i?

Jag vill leva i min trygga värld. Lalla runt och tycka att detta är en go värld och förespråka vänlighet och ärlighet och låta dem som säger att man inte kommer långt på det, leva i sina otryggare synsätt. Jag vet i alla fall vad JAG behöver för att må bra, men i detta finns det inget jag kan göra för att ge mig det. Min upplevelse skapar min egen verklighet, skulle väl Dr Phil säga, men man får väl ändå inskjuta att en alkoholiserad granne har ett ord med i laget även om man kan tralla nog så högt för att slippa höra det.

Vackrare utan uppföljning

| | Comments (0)

Igår sa mannen i mitt liv att han tänker på mig mycket
och att jag liksom etsat mig fast i honom,
som en inre tatuering.

Så vackert.

Och varför är det så svårt att ta emot det
och vila i det och njuta av det som det är?
Min nyfikenhet och fantasi skenar iväg med den där bilden.

"För att få se hur bilden ser ut så måste man alltså vända ut och in på dig" sa jag "Kanske kan man ha tur nån gång när du är magsjuk?"

Och så bromsade jag mig.
Det där var ju inte helt romantiskt sagt...

Från vackert till räligt på 10 sekunder.
Är det nått kontrollbehov som lyser igenom och förstör?

Tur att det var ett samtal med mycket goodwill från början.
Jag bad lite om ursäkt för urspårningen, men han bara skrattade.
Jag tror han gillar mig ändå...

Väntar på mirakel

| | Comments (1)

Lite mycket har jag känt att det är.

Slutkörd i kroppen. Rädsla, oro, längtan, nyupptäcktäckta sår som behöver luftas och läka. Telefonsamtal som balsam för kropp och själ. För lite sömn - telefonsamtalen har prioriterats. Plugg som inte hinns med, FAST jag riktigt brinner för min uppsats nu så hinner jag inte, orkar inte på vardagskvällarna och helgerna har jag varit bortrest.

Min hälso-bagwa (enligt feng shui finns ett område i hemmet som representerar hälsan) belamrat av stambytarna. Förvirring och oordning. Mycket nytt att landa i men ingen harmonisk vrå i världen att ta djupa andetag i.

Och nu. Matt. Matt och missnöjd. Får ingen fart att jobba. Är inte tillräckligt BRA känner jag. Har jag rätt växel i? Väligt stort motstånd - inget flyt i vardagssysslorna.

Och ont i halsen.
Och ångest för det. OCKSÅ.
För det går inte.
Denna helg MÅSTE jag vara frisk.

Ser för mycket fram emot både
matchen,
träffa min bror som möter upp
eventuellt träffa min guru-väninna med dotter
och efter match och middag: kärlek,
men framför allt:
Jag kan inte svika min 11-årige kusin som ju hela resan är till för.
Han gillar MFF och jag honom och det är därför vi skall göra den här turen för att se dem på hemmaplan. Och det är en himla massa biljetter både till tåg och fotboll som inte går att lösa in om jag blir sjuk.

Verkar vara samma förkylning, som min granne varit hemsökt av. Hon var riktigt vissen även om det inte var så många dagar. Men jag kan inte att lita på att jag hinner BÅDE bli riktigt sjuk OCH riktigt frisk på bara några dagar.

Har tipsats om Coldizin som skall vara undergörande, så det införskaffades under lunchen och nu sitter jag här med en sugtablett i mun och hoppas på mirakel.

Men hur många mirakel kan man få uppleva på en månad?

Jag kan ju bli alldeles fördärvat bortskämd.
Helt OK för mig... ;)

Bara lite till
Ännu en gång lovar jag
att sluta trampa på de signaler jag får om hur jag kan leva mitt liv bättre
BARA jag kan få just detta...
Snääääääääääääääääääääääälla

Vara riktigt klok

| | Comments (0)

Här finns lite hjälp på traven...

Såpa

| | Comments (0)

Här finns ännu en såpa att fastna i för alla glada engagerade medborgare som ännu inte fallit i såpaträsk-koma och förstås oss andra som fortsätter att söka efter den ultimata såpan, den som skall fylla ut tomheten och avsaknaden av upplevd mening och fylla våra liv med innehåll och framtidstro i stunder då vi inte förmår att göra det själva.

Eufori pour favor

| | Comments (0)

Googlade på "kärlek" för att se om jag kunde finna nått/nån som är i samma sinnesstämning som mig. Sökte på bilder och högst/först bland träffarna var den här bilden.

Chockad? Njä, men leendet blev ju inte mindre brett direkt. Och ännu en gång undrar jag hur rankningen som sökmotorerna gör EGENTLIGEN går till.

Bilden skulle nog i mina ögon passa bättre som illustration av "opåkallat könsumgänge" än som skildrande av kärlek. Men kärlek är svårdefinierat och jag skall inte besserwissra över googles prioriteringar.

Jag finns

| | Comments (0)

Träffade en kollegas son lite snabbt idag, sa bara hej.

Har varit hemma hos dem 2 gånger och lekt,
men det var ett bra tag sedan nu och han är inte så stor, två och ett halvt år så där.

Så berättade hon att sonen nån timme senare hade suttit på trappan, tittat upp på henne och sagt "Linda jobbet". Så där brukar han uttrycka sig om dem han kommer att tänka på när de inte är i närheten. Nu tänkte han alltså på mig. Och jag kände mig så glad när jag hörde berättas om det.

Det kändes som att JAG FINNS.

Ofta har jag fascinerats och skrämts av den där tanken på vem jag är i andras ögon. Att nån kan tänka på mig och tala om mig så att jag finns även när jag inte är med. Att jag vill veta hur jag är då. Och att just detta är något som är skrämmande med att dö - att aldrig kunna korrigera det avtryck som gjorts i livet. Att inte ha någon kontroll över det - och att i det bli någons egendom. Så där som kändisar har det i storbildsformat och som vi alla har det i någon mån eftersom inget liv går obemärkt förbi, nånsin. Visst är det en stor tanke. Och ändå en självklar vardaglighet på samma gång.

Jag är väl lite blödig just nu. Men för mig svindlar det så att ögonen tåras och andhämtningen står still när jag märker att jag finns. Att jag lever. Att jag ÄR. wow!

dagens citat

| | Comments (0)

"Still confused, but on a higher level"
P-O Åstrand, professor emeritus

En hjärtesak

| | Comments (0)

Jag vet inte vad andra gör när de träffar sina föräldrar,
men i min familj så blir det en del blodtryckstagande.

Jag vill passa på när jag har en syrra i min mamma.
Och pappa hänger alltid också på.
Så vi ligger på varsin sida i dubbelsängen och vilar medan mamma får jobba.

Så blev vi liggandes kvar en stund i lördags morses.
Jag tog stetoskopet och låg och lyssnade på mitt eget hjärta.
Det är faschinerande, tryggt och avslappnande.

Så flyttade jag över stetoskopet till pappas hjärta och blev chockad.
Det var så långsamma trötta slag.

Det kändes så påtagligt. Att höra det själv och höra skillnaden.

Det är pacemakern som jobbar, sa pappa, den slår in när jag har under 50 i puls och det har jag nu. Utan pacemakern skulle det inte orka.

Och jag hörde att det inte orkade. Att det fick tvingas till varje slag.

Min pappa.
Min älskade pappa.

Att det är kroppen som är vårt VARANDE på jorden är ibland så påtagligt.
Och så påtagligt sårbart.

Jag vill aldrig tvinga min pappa till något,
men jag vill heller aldrig förlora honom.
Nånsin.

Himma

| | Comments (0)

En märklig fas har inletts.
Jag var i Göteborg över helgen.
Ett oerhört vackert dop, och ett kärt återseende av vänner.
Hann med en sväng om Lysekilstrakten också.

Ännu en gång inom loppet av en vecka sitter jag på tåget mot Stockholm och undrar om det är hem jag åker.

Jag beslöt mig för att kalla det lägenheten.

Hemma-känslan underlättas inte av att hallen är anekterad och diverse verktyg, rör och mojjänger. Att det är byggdamm överallt och att jag måste gå utanför mina väggar både för att tvätta händer och spotta ut tandkräm.

Hemmatrivseln underlättas inte heller av att hallen hyser ett gäng lådor med ett kakel som jag inte valt. (att låtsas att jag skall kunna komma över det när jag inte ens har påtalat det är ingen bra modell för att spara energi har jag märkt. Jag kan inte smita. MÅSTE ta i det. FAN jag orkar inte. EGENTLIGEN. Men det är viktigt för mig)

Jag har försökt att inte bry mig om detta med kaklet
och känns det ändå inte hemma så får jag ännu svårare att bry mig.
Men jag vill att det skall vara fint. Jag vill ju kunna byta lägenheten.

Eller kanske bara flytta.

Jag uttalar det hämma och det känns liksom inte lika gott som när jag är hos den person som uttalar det himma. Himma är liksom närmre himmelen.

Och mentalt är jag i nr 7 om jag inte hade varit så trött och så snurrig av allt som pågår på alla plan i mitt liv. Nu är det verkligen tilt och kaos. Och nånstans mitt i det så är det skönt att känna att riktigt vilse är jag inte. För även om det är red alert på rädsle-skalan och det är en konstant stressnivå i kroppen pga det, så jag känner att jag bottnar i mig själv. Så har det aldrig tidigare varit, så här har jag aldrig tidigare känt.

Ett hälsocitat

| | Comments (1)

"En mängd 'oskyldiga vanor' hvilka visst icke alltid äro så oskyldiga, ha vi människor en förunderlig benägenhet att lägga oss till med. Sådana äro som bekant i första rummet rökning, supning, kaffedrickning m.m. Men äfven andra äro också mycket påtagliga: för mycket mat, bekvämlighet, rörelselättja, opåkallat könsumgänge, nattvak, vana att gnata, gräla och vara arg - annat att förtiga. Gifva vi nu aldrig så litet akt på oss själva, så uteblir ej en varning förr eller senare: hjärtklappning, oordningar i matsmältningsorganen, fetma, andfåtthet, slapphet eller en inre, besvärande liderlighet, sömnlöshet, ständig missbelåtenhet eller andra olika nyanseringar af svaghet och sjukdom."

Detta var hämtat ur:
Hugo Toll "Den personliga hälsovårdens principer: en bok för friska", 1913, s. 5

forts. följer...

Semesterläsning

| | Comments (0)

Får lägga in en länk till en bok att läsa i sommar här så att jag inte glömmer av den och kommer på mig själv med att läsa något helt annat.

Kafka och kakel

| | Comments (1)

Jag tror att mitt badrum kommer att bli fint även om det inte blir som jag tänkt mig. Men av nån anledning så lyckas jag inte stanna vid det.

Istället så hänger jag upp mig på den här Kafkaliknande situationen.
Svenska Bostäder säger att jag inte kan ha sett det jag vet att jag har sett.
Vi är fyra grannar som har sett samma sak som de säger att vi omöjligt kan ha sett, eftersom det inte funnits där när vi var där.

Bara den känslan känns så märklig och obehaglig.

Tvivlar jag på mig själv om jag inte står upp för mig? Eller är jag bara smart om jag inte ödslar energi på det jag inte kan göra något åt.

Och hur gör man egentligen när man slutar tänka på ett spår som man kommit in på? Och som jag känner att det bara kan bli illa som jag kör fast på. Jag antar att det handlar om att ta ett beslut. Och att sedan hålla sig till det. Hoppas jag bottnar i det beslutet under helgen så att jag bara kan glädjas sedan.

För det kommer ju bli fint ändå och jag skall kompensera upp det rosa genom att ha mycket i blått, jag skall INTE förstärka det med blommiga handdukar och potpurri-skålar ÄVEN om det är det känslan som man får när man ser kaklet.

En bra och en dålig - om stambytet

|

När jag skulle välja kakelfärg så fanns det en färg som var lite svår att beskriva. Den var typ rosa, men ändå lite terrakotta-tegel-brun-aktig. Jag var rädd att det skulle bli för rosa och tjejigt för jag vill ha ett mer neutralt badrum, dels för att jag vill kunna byta min lägenhet lättare och dels för att jag tycker att det skall vara neutralare färger på kakel för det håller ju ungefär ALLTID sedan.

Nu visar det sig att Svenska Bostäder säger att det kaklet som jag valde inte var med på den karta/utställning som jag fick välja på. Det kaklet som står i min hall nu är TYDLIGT ROSA. Riktigt ljust flickrosa. Och det är ju en färg jag haft en rejäl period med det senaste året, men inte f-n är det en neutral färg inte.

Men men det får bli så här nu, jag orkar helt enkelt inte gå igång på det, tvärtom tror jag nog innerst inne att jag kommer att trivas gott med det - den korta tid jag har råd att bo kvar!!

:) eller :(

En riktigt RIKTIGT lycklig sak idag var annars att vi fick höra av en byggkille att det i slutet av nästa vecka kommer att finnas både avlopp och rinnande kallvatten i köket. Jag blev så lycklig så att det nästan snurrade till i skallen på mig och jag höll på att gå i taket av sprudel. VILKEN OBESKRIVLIGT NJUTBAR LYX det skall bli. WOW!!

Det händer grejer!!!

Kärlek är som exem

| | Comments (0)

Kärlek är som exem, sa min guru-väninna i helgen,
när man väl börjat röra vid det så kan man inte sluta.

Och samtidigt är det så med exem
att man kanske vet att man borde låta bli det?
Att det kan bli riktigt RIKTIGT läskigt, varigt och sörjigt om man bara ger efter för känslan...

Eller är det så att kärlek inte bara är som exem?
Att det inte bara är "härligt härligt, men farligt farligt" att ägna sig åt det
utan att man också kan finna en tillfredsställelse i det?
en njutning, en harmoni och en lycka?

Tja...
... fråga nån som vet.

Jag har aldrig kommit förbi stadiet av att vilja ha mer.
Aldrig funnit en bra balans i lugnet.

Och på något sätt minns hela kroppen alla tårar som den lidit.

Mest är jag bara rädd just nu.
Rädd.

Och samtidigt täckt av beröringar som lämnats kvar på min hud,
som är så tunga att bära
de sträcker sig som för att bli hämtade igen,
men det finns ingen lindring
annat än på miltals avstånd.

Kanske skall prova Aloe Vera,
det skall lugna och lindra hudåkommor har jag hört.

Tillbaka?

| | Comments (0)

Första jag och jobbarkompisen mötte på Malmö central i fredags var synen av ett gäng i MFF-tröjor som skrek "jobba jobba jobba" till några som rodde i kanalen. Vi tittade på varandra med stora ögon: Vi har hamnat i hipphipp-land.

Förundrat hörde vi språket runt omkring oss och det var en som kvasiverklighet som en dubbad version av verkligheten där "alla pratar skånska".

Så badade jag på ribban och det var som om våren och sommaren och allt ljust och vackert liksom kommit mig till mötes. Och med den känslan for vi till Lund, mötte upp med mannen som jag nu börjar kunna kalla MIN egen "Edvard Persson" och efter lite mat blev det HippHipp.

Det är lätt att förledas att tro att jag är väldigt mycket NOLLÅTTA, när jag upptäcker den övriga världen med så här stora ögon. På något sätt lever vi nog alla i en EGEN (i båda ordets meningar) verklighet och är öppna och fördomsfulla allt eftersom världarna vidgas och vi kan urskilja tydligare i det vi tidigare inte kännt tillräckligt för att kunna göra annat än generalisera.

Skånelandet har varit förlovat i helgen och verkligen bjudit till. Och åkte jag UTOMLANDS, som ju inte är ett dugg märkligt för mina vänner i Skåne, men som känns ytterst exotiskt för mig. Och jag vill gärna låta det fortsätta att kännas så, även om det kanske är lätt att man vänjer sig om man nu ser det från sitt fönster varje dag.

Det skumma för mig nu är att det under varje besök dyker upp ett samtal och en tanke om huruvida jag kan tänka mig att flytta. Och att allt detta främmande och spännande skulle kunna vara MITT liv. Det är en oerhörd tanke. Mindre oerhörd efter att ha blivit avkysst vid knutpunkten och tåget börjar rulla medan jag vill vara kvar.

Vad är ett hem? Vad krävs för att man skall känna sig hemma? Vad kan jag skapa? Vad förmår jag bygga upp för mig på en ny plats? Vad behöver jag anpassa mig till? Och nånstans i allt ihop: Vem är jag? Vad vill jag?

Bara frågor och inga svar.

Och ingen aning om ifall det är hem jag åker.
För jag har så lätt att känna mig hemma i någons famn.
Som om inget annat spelar någon roll.

Men när jag kom till centralbron och såg storkyrkans torn le välkomnande mot mig, så kände jag att jag vet att detta är en plats i världen där jag har en del av mitt hjärta.

Ett hjärta kan rymma så mycket.

Citat

| | Comments (0)

"Personligen är jag alltid beredd att lära mig,
men jag tycker inte alltid om att bli undervisad
"
Winston Churchill

Nej tack till torrlagd svamp

| | Comments (0)

Jag skall försöka sluta tro att jag måste ha något att säga om allting.

Den bästa övningen jag gjort var på en kurs av Peacequest där man fick stå två och två och hålla i något, t ex en penna, och så lämna över den till den andra och säga "Det här är en kyckling" och den andre skulle säga "OK" och sedan ge pennan tillbaka och säga "Det här är ett par glasögon" och så skulle man säga "OK" och så höll vi på en bra stund och hittade på en massa saker.

Det kan låta rätt sjukt när man beskriver det så här. Men det var faktiskt en konst att inte inskjuta, "hehe, men du ser väl att det är..." för nånstans är det det som är så lätt att alltid göra. Att inte godta en medmänniskas uppfattning av verkligheten utan bulldosa på med sin egen.

Det där OK:et känns som den största bekräftelsen och den största nyckeln i ett samtal med en annan människa. Det erkännandet som man vill ha för att inte känna sig bort-besserwissrad eller förbisedd. Och det man kan ge för att inte heller ta ifrån den andra sin upplevelse.

Ok:et är så litet, men betyder så mycket. Och i min familj har det inte alltid funnits. Så det blir svårt att veta om den andre försöker lösa något åt mig eller åt sig själv. Det verkar som varje intryck hela tiden måste ge ett uttryck.

Som om jag själv vore teflon som vill skölja av mig det jag fått höra. Men så är det inte. Är alltid rädd att det skall uppfattas så eftersom de associationer som jag gör kan ta ungefär hur mycket utrymme som helst.

Snarare är jag en svamp. Jag suger in allt. Har ingen koll på vart det hamnar och måste liksom trycka ut lite igen för att överhuvud taget ha utrymme för egna tankar. Och varje gång jag tryckt ut så blir jag rädd att inte få mer. Och när jag fått mycket så behöver jag trycka ut mycket.

Du som är min medmänniska - du genomsyrar mig och är en del av mig.

Jag vill nog panikartat gärna vara en blöt kvinna i mina bästa år och med alla medel undvika att bli en torrlagd svamp. Men det är svårt att finna en balans och ett avgränsat jag och du, då det är så himla mycket spännade "out there" att ta del av, vara del av och intryckas av.

Kliva in om man vill vara inne

| | Comments (0)

Skönhet kan öppna dörrar.
Jag tror att den kan det. Att utseende har betydelse.

Jag märker själv att jag kan vara serviceminded på ett "extrasätt" när jag känner nån form av attraktion (inte nödvändigtvis sexuell sådan) och att jag är människa även i en yrkesroll, även om jag inte i egentlig mening har olika regler för olika människor, så finns detta fenomen.

Jag har aldrig tillhört "det vackra folket". Istället är jag den som förhäxats av de mysiga collegefilmerna med fula ankungen-tema. Den mesigt tristgrå blir vacker då hon älskas av rätt man (med fel man dömer man sig själv till ett looser-liv), men egentligen är det KÄNSLAN av att vara vacker som hon förmår känna först då hon blir sedd av "mannen av börd". Den känslan måste man nog egentligen finna i sig själv först - om det nu är viktigt för en med skönhet.

En som blivit insläppt genom de där dörrarna, som jag bara förnedrat kan stå utanför, tycker att det är bättre att stå utanför. Att bli insläppt pga en yttre egenskap gör att allt annat hos en själv blir ointressant. Väl inne, så är man förvandlad till en attiralj. Och i det är det lätt att tappa bort sig själv. Samma med kändisskap. Att alla tror sig VETA något om en och har EN bild av en gör det svårare att leva i hela sitt jag. En sida förstärks och det är svårt att se något annat än den. Och med den ensidigheten är det också svårt att riktigt bry sig och kändisen blir ännu ensammare. Sedd men också utelämnad. Given en färdig kostym av förväntningar och borttappat blå istället för fötter på jorden och ett fristående rakryggat jag.

Nä, konstaterades det under samtalets gång. Skall man ta sig in så skall man göra det av egen kraft. Att vara fotomodell är vackert, men vill man vara en person och röna någon form av respektfullt bemötande så skall man hellre vara fotograf. VARA DEN SOM GÖR, inte den som är utelämnad av vad andra vill göra en till eller göra med en. Att vara den som gör är en känsla av kraft och subjekt, av styrka i sin egen kunskap och förmåga. Detta kan ingen ta ifrån en.

Medan den identititet som läggs i andras händer blir skör och inte särskilt livskraftig.

Jag vill dementera den slitna klychan:
Kunskap är makt.
Och säga att det är KÄNSLAN av att kunna som ger makt.

För makt tillkommer en först när man kliver in och tar den. Både när man tar befälet över sitt eget liv och när man kliver in och påverkar andras.

Och om man inte tror på sig och sin kompetens/förmåga,
så kan man inte ge sig den rätten. "Vinnarskalle"-tänkandet ni vet.

Om det sedan är sant att man verkligen kan något verkar spela mindre roll här i världen.

Dagens citat

| | Comments (0)

Människan vs maskinen

| | Comments (0)

"Kännetecknande för kvalificerad mänsklig problemlösning är överskridandet av givna tolkningar, metoder och synsätt, dvs en förmåga att gå bortom det givna programmet och skapa ett nytt. Det är just detta överskridande som en maskin inte klarar. Det viktigaste skälet är att den skapande handlingen/akten är regellös men inte slumpmässig och att den i och med att den utförs etablerar nya regler.
Den reflexiva kompetensen kan utvecklas, och några av metoderna har jag antytt. Men det finns ingen färdig modell för hur individer och grupper blir reflexivt kompetenta. För att lära sig att tänka måste man dels vilja tänka, dels få möjlighet att göra det. Viljan kan man stimulera och möjligheterna kan man skapa. Men sedan får var och en själv göra resten."

Lorentz Lyttkens

Det som inte dödar härdar...

| | Comments (0)

"Den mest påtagliga skillnaden mellan levande väsen och döda ting är att de förra fortlever genom förnyelse. En sten håller även om man slår på den. Om dess hållbarhet överträffar slagets styrka blir den oförändrad. Annars splittras den i mindre stycken. Stenen försöker aldrig värja sig mot slagen och den försöker ännu mindre att göra slagen till något som gagnar dess egen fortsatta funktion. (...)
Under hela sin levnad försöker det levande väsendet utnyttja den omgivande energin till sin egen fördel. Det använder ljus, luft, fuktighet och jord. Det vill säga, det förvandlar dem till medel för sin egen fortlevnad.(...)När man använder ordet kontroll i detta sammanhang kan man säga att ett levande väsen för sin egen skull kuvar och styr de krafter som annars skulle förtära det. Livet är en process som förnyar sig själv genom inverkan på den omgivande miljön."

John Dewey, 1916 s. 35

Människan i vår tid

| | Comments (1)

Öppnade just en bok och blev i vanlig ordning sjukt inspirerad.
Den här går inte HELLER bara att skumma. Det första som fångar mitt öga är följande:

Marschall McLuhan ställde på 60-taket upp en lista för att illustrera den nya tidens människa. Listan består av ordpar, som inte nödvändigtvis är motsatser, där det senare visar på den "mentala attityd" som råder i dag i jämförelse med tidigare:

Resultat - Celebritet
Auktoritet - Makt
Historia - Legend
Lycka - Njutning
Politik - Profetsia
Konst - Dröm
Bygga - Vandra
Vetenskap - Magi
Vilja - Önskning
Erfarenhet - Oskuldsfullhet
Sanningen som passion - Passion som sanning

Stängda dörrar

| | Comments (0)

Igår var min första hemmakväll i stambytsträsket.
Märkligt med plast för alla dörrar och varje rum som en liten koja att krypa in i.

Jag som aldrig stänger mina dörrar (med undantag för ytterdörren) och till och med fick hämta upp en dörr från källaren som jag hakat av och burit ner tycker att detta känns mycket spännande. Eller som jag brukade säga om vistelser i kojor när jag var liten: "Härlit och musit"

En stor skillnad som jag noterat är hur lätt det är att slå på tv'n när man ändå liksom mentalt är fast i ett rum. Och vips så fastnade jag i Farmen. Nu MÅSTE jag ju se nästa avsnitt. Men jag kommer aldrig att erkänna att anledningen är något annat än att ge näring åt en intellektuell reflektion över det sociala samspelet människor emellan...

Men om jag viskar så kan jag uppsluppet försäga mig och säga,
" HERREJÄVLAR! Det är grymt häftig känsloporr som kittlar precis där det skall."

Den där tjejen som hela tiden försökte intala sig själv och de andra att hon inte var svartsjuk. Jösses hon var så lik mig för 10 år sen - ja kanske för 5 år sen också för den delen. Och istället för att inse, formulera och känna sin känsla så höll hon den inom sig på ett pinsamt genomskinligt sätt och det bara vattnas i munnen på mig så att det gurglar om det när jag tänker på att det kommer att kapsejsa i nästa avsnitt...

... Tja, så har jag OUTAT exakt varför jag inte skall ha tillgång till alla kanaler med alla såpor och dokusåpor.

38 dagar kvar av stambytet.

Oemotståndligt

| | Comments (1)

Jag vet inte vart man skall skriva sina tack och bock nånstans.
Så att rätt personer äras. Men jag gör ett inlägg så här och länkar till färgglädjens upphov.

Dagens citat

| | Comments (0)

"Att inte veta är dåligt,
att inte önska veta är värre
."
Afrikanskt ordspråk

"Folkbiblioteken är den farligaste platsen i stan."
John Ciardi, Amerikansk författare.

Även idag är citaten hämtade ur denna bok.

Lukt

| | Comments (4) | TrackBacks (2)

När jag kom hem igår var halva lägenheten skyddspappad och inplastad. Handfat och toalettstol var borta och badkaret stod på trekvart eftersom alla fronter och rör var borttagna. En del kakel var borta. Kranen var borta i köket och en torrtoa-modell stod och väntade med kompletterande pelletts (hur det nu stavas). Men inget av det där spelade så stor roll.

Det enda som riktigt stör mig är att det inte luktade hemma längre.

Jag kan inte heller riktigt identifiera doften, borde länka till den här för att få tips. Men betongdamm är väl det närmaste jag kan komma en beskrivning av vad det luktar. Och det har satt sig i näsborrar och kläder känns det som.

Men men - bara 39 dagar kvar nu innan stambytet skall vara klart! :)

Dagens citat

| | Comments (0)

"Om kunskap kan skapa problem,
är det inte genom okunskap vi kan lösa dem."

Isaac Asimov
Rysk-amerikansk biokemist och författare

Faktiskt träningsvärk

| | Comments (0)

Igår var stora skruvardagen. Jag har en soffa som hade ett rum kvar att stå i så den fick byta plats och så skulle allt i badrummet bort.

Idag börjar stambytet. Så när jag lämnade mitt hem i morses, så var det för att låta främlingar få röra till i det under de närmaste 5-6veckorna.

Sedan efter denna "extreme make-over" kan hemmet åter bli mitt
- enbart mitt.
My precious!

Det otroliga är att jag har träningsvärk idag. Rätt kul!
Inser hur länge sedan det var.
Och hur skönt det är.
Suget efter träning bara ökar...
en vacker dag kanske jag faller för frestelsen.

Hittade i veckan en spännande essä om existentialismen,
som jag tror är den -ism som ligger mig närmast.

Jag ser också livet som en serie val.
Och jag frågar mig ständigt vart de för mig,
hur jag skall välja,
vad valbeslutet grundar sig på
och om det spelar någon roll vilka val jag gör.

Och om det inte spelar någon roll hur
påverkar det i så fall mina val och mitt liv.

Det finns tydligen flera grenar inom denna tankemodell,
en del är uttalat ateistiska och andra uttalat kristna.

Den ateistiska menar att vi måste leva som om Gud vore död.
Nietzsche hänger på denna gren och menar att vi eftersom Gud är död är fullt fria i våra val och att vi skall välja att leva så att våra val kan upphöjas till en generell regel.

Den kristen-katolska grenen menar att det finns ett djupare värde och att vi behöver känslan av att en högre makt vakar över oss för att känna oss trygga.

En reflektion som jag gör när jag läser om detta är att det inom den kristna tron talas mycket om den fria viljan. Det är den som gör att Gud inte riktigt rår, att vi kan välja bort "den rätta vägen". Den som gör att vi behöver ta ansvar för våra handlingar. Den som öppnar för våra svagheter och fel. Att vi kan leva med hela våra jag, och i förlängningen att vi emellanåt behöver ta oss tid att hela våra jag.

En annan reflektion är vad som händer när vi tror att Gud är död.
Att det även om Gud är död fortsätter att vara ett grundläggande mänskligt behov att bli sedd i de val vi gör och de liv vi lever.

Alla som vill bli kända, sedda, älskade. Hur skeptiskt man än kan se på detta med sekter, dogmatiska trosriktningar och tro. Så är det ett behov som vi har som tillgodoses där, annars skulle det inte finnas. Det destruktiva är väl närmast när någon säger sig kunna tillgodose ALLA behov och dessutom kunna avgöra vilka behov du har mer än vad du kan själv.

Att känna mig fri för att jag inte bekänner mig till någon kyrka och samtidigt låsa in mig i ett Big Brother-hus för att bli sedd är inte med självklarhet helgjutet sunt.

Om Big Brother-huset illustrerar våra liv och vår värld.
Och vår värld är en miniatyr av det gudomliga.
(Från tv-soffan igenkommende för att döma levande och döda.)

Så blir det tydligt för mig vilket behov det finns av att redan under spelets/livets gång se några riktlinjer över vad som skall hända sen.

Om livet efter döden är som livet efter Big Brother så förstår man lätt snacket om karma. Meningen med att leva så att man kan möta det som man behöver möta efteråt utan att sänka blicken eller mura upp en försvarsställning - kanske i ren silikon.

Men när man inte vet och inte tror så är det så lätt att hänga på i det som verkar vara kutym i det sammanhang man befinner sig i. Falla för frestelserna och leva livet utan tanke på konsekvenser.

Som om man nånsin kan få frihet utan ansvar.

... om så bara ett ansvar inför sig själv.

För om nu Gud skulle vara död...
... så är den enda bestående du har att möta och hedra i ditt liv dig själv.

Och faktum är att det räcker.
Om Gud finns eller ej spelar mindre roll.
Sättet att leva blir på många sätt det samma.

En citat jag såg på ett vykort en gång täcker in min egen tro:
"Livet är Guds gåva till dej.
Vad du gör med livet är din gåva till Gud."

Och här kan man stryka ordet/begreppet Gud om man vill
och ändå få samma innebörd:
Livet är nått som är värt att förvalta väl.

Valen har betydelse.

Lärt idag om SJ

| | Comments (0)

SJ har ju gjort om sitt prissystem för ett tag sedan, det som tidigare hette förköpsbiljetter och var billigare, men inte kunde avbokas senare än 7 dagar innan heter nu JUST NU-pris.

Jag trodde att det var ett = mellan dessa båda, men det är det inte.
JUST NU, biljetterna kan visserligen inte heller avbokas senare än 7 dagar innan, men dessutom kan de inte avbokas GRATIS innan dess, som det var tidigare utan det kostar 100kr att avboka även om man är i god tid.

Trist för jag tycker att det har varit skönt att känna mig fri att boka rätt fritt och sedan är det iofs rätt sällan som jag bytt biljetter, men jag har i alla fall KUNNAT göra det utan att det svider.

Nån annan kanske har varit mer uppmärksam på detta tidigare, men eftersom jag inte var det så skriver jag om det här.

Kanske skulle jag inte bokat de där biljetterna för att transportera mig och min 11-åriga kusin till hans DRÖM-födelsedagspresent. Men när jag såg hans strålande drömska blick så kunde jag inte motstå att vara en jävligt cool kusin som säger, sure grabben, klart du skall se Malmö FF på hemmaplan.

Det är väl heller inte där som kruxet är, utan att jag inte kunde låta bli att passa på att vara i Skåne ett extra dygn och det var INTE med omtanke om min kusin kan jag säga.

Han har sagt att det är helt OK för honom, men jag får tänka på att det inte alltid är så lätt att säga nej till någon och att jag i hans ögon är vuxen - om än barnslig och emellanåt rätt löjlig.

Kvider lite

| | Comments (2)

Ibland är jag sorgligt feg.
Önskar att det inte var så, men det är det.
Och feghet och elakhet är så snarlika i sin yttring att det skrämmer mig att jag inte förmår mer. Och inte vågar stå för mer.

Det handlar om att jag totalt kastar sten i glashus.
Det jag förkastar är min egen spegelbild.

En kompis ringde precis,
en som jag inte har så stort behov av att vara kompis med.
En som lever så som jag inte vill leva.

Och jag har svårt att bara förnöjt gilla läget av att leva så bra själv - i jämförelse. Tvärtom känner jag att det tar energi från mig med en människa som säger sig vilja det hon inte prioriterar och vilja lösa det hon inte tar fasta vid när hon ser lösningen på. Hon är som en spegelbild av min egen förnekelse. Och jag orkar inte se det.

Det drar igång all min vilja att stödja och hjälpa. Och jag biter mig i tunga och hand gång efter annan eftersom det faktum att hon håller kontakten inte verkar betyda att hon har lust att bli offer för mina hjälpar-instinkter. Vad skall hon med mig till? Jag kan inte skratta med henne åt bristerna, jag vill gå till handling. Och det är som om att hon vädjar till mig att dra henne ur hennes träsk, men samtidigt spjärnar emot avslappnat skrattande, som om det var roligt.

Och jag tillåter mig att ha känslan av att inte vilja ha henne i mitt liv. Men jag förmår inte säga till henne hur långt ner hon är på min prioriteringslista. Man säger ju inte sån't: Öh, du jag har 30 vänner som jag hellre umgås med än dej!

Det vore inte schysst. Men hur schysst är det att låta henne höra av sig gång efter annan och lämna färre och färre förtroenden och vara kortare och kortare i tonen?

Jag har alltid haft svårt för att släppa taget.
Och svårt för "rinna ut i sanden"-metoder.
Jag kanske alltid varit ett dåligt stycke vän.

För alla de andra vännerna - de som jag älskar på riktigt till 100% - hur skall de kunna veta att jag inte känner samma för dem när jag bangar?

Tja, jag tror att de vet. Jag har ett knep nämligen:
Jag brukar säga det till dem. Jag älskar er och jag vill.
Jag får bara inte till det med tiden.

"Slutligen är att beakta att även ätandets teknik, tuggandet, spelar stor roll. Man bör ej gå trött till bords; före måltiderna må man ligga en kvart på magen för att organen i bröst och buk skola kunna hänga och dymedelst hava verklig vila. Blott utvilade körtlar kunna leverera matsmältningssafterna alltifrån saliven till gallan. Man bör ej dricka under måltiden, utan tugga, tills varje munfull blir ett slags mjölk, som glider ner av sig själv. Efter måltiden är likaledes en kort stunds vila en förutsättning för växande och sundhet.

Måltidernas antal och särskilt mängdernas av fett, äggvita och vätskor bör rätta sig efter ålder, klimat och konstitution. Unga, magra flickor, i ett kallt klimat behöva mera mjölk, äggvita, fett och även sötsaker än sådana, som ha ansats till korpulens. Alltför yppiga kvinnor måste framför allt undvika fett, för mycken äggvita, syre- och avfallsbildande föda. Denna förekommer särskilt i äggvita ur djurriket, t.o.m. i detta fall i mjölk, samt även ymnigt i grönsaker, som bestå av knoppar - rosenkål, sparristoppar, kronärtskocksbottnar och i körtelvävnader - såsom hjärna, lever, njurar o.s.v. Men framför allt måste här varje kvantitet koksalt förbjudas, som kvarhåller i kroppen även den minsta vätskemängd och förorsakar denna till svampaktig fet underhudsvävnad.

Om man iakttager dessa få regler är det möjligt att göra kroppen sundare, arbetsdugligare och även skönare."

Hämtat på sidan 105f i denna.

Arg

| | Comments (1)

Jag vet att man kan anse att saker slås upp i kvällstidningar just för att jag skall uppröras. Men även så, så kan man inte komma undan att det som återges faktiskt allt som oftast är en del av någons/vår verklighet...

Och sån't här har jag inte ord för. Jag är dåligt insatt i juridiken så jag skall väl hålla klaffen antar jag, men i alla fall så trodde jag att detta med att på olika sätt skydda barn hade med deras egenskap att vara barn att göra. Deras beroendeställning, deras mindre möjligheter att själva skydda sig och deras begränsade möjligheter att utifrån kunskap och egna erfarenheter VETA lika mycket som en vuxen. Detta är förutsättningar som INTE ändras av att någon råkar få mens tidigare eller bröst tidigare.

Dessutom sker könsmognaden allt tidigare för varje generation och det kan inte innebära att det är rimligt att någon kan ha STÖRRE tillåtelse att på olika sätt spela på barns levnadsförutsättningar.

Men kanske är det inte alls det som lagen handlade om. Kanske handlade det mer om att styra upp medborgarnas sexualitet så att den skulle falla inom det normala: en man skall gilla tjejer med hår på musen...

Något som tyder på att lagar stiftas just för att signalera vad som är friskt och forma ett normalbeteende, måste ju vara att lagen om tidelag försvunnit. Det är inte troligt att det berodde på att svenska folket plötsligt tyckte att sex med djur accepterades av det allmänna rättsmedvetandet, utan snarare att man tyckte att lagen inte behövdes för att alla som håller på med det numera vet att de är lite sjuka i andras ögon.

Att tidelags-lagen är borta är iaf vad jag hört, men också att man om man gör sig skyldig till det ändå kan bli dömd, då det faller under nån form av djurmisshandelsparagraf istället. Kanske är det en modell för att få bort det lustbetonade begreppet "sexuell handling" ur våldtäktsmålen också.

Alla behöver lagar som skydd,
men se för Guds skull till att de som bäst behöver skyddas blir skyddade.

Oavsett om någon inte tänder på en 13-åring för att hon/han ser för vuxen ut, så kan det väl omöjligt vara DET som är problemet som behöver stävjas.

Föränderlighet och beständighet

| | Comments (0)

Igår fann jag en text som jag trivdes med att skumma på vägen från jobbet.

Lite grann slog den an på ett dilemma som jag brottats med i kanske 20 år. Hur vet jag vad jag realistiskt är och vad som går att vidareutveckla. Hur kan jag se mina förutsättningar i ett realistiskt sken utan att samtidigt stympa mig på det som jag kan ha potential att utveckla och möjlighet att bli. Vilka gränser mår man bra av att acceptera och vilka bör man jobba för att spränga?

I texten formulerades detta som en samband mellan sökandet och det som är bestående. Där identitet både är närvaro i ett befintligt sammanhang och närvaro i överskridandet av detsamma.

Som att vi är en del av vår kultur, men också kan forma den.
Som att vi står inför det näraliggande och det bortomliggande samtidigt.
Att förhålla sig till de medmänniskor man möter och samtidigt med Gud.

En extra poäng med den här texten var den spännande koppling mellan teologi och informationsteknik. Där människan sägs vara given något hon inte kan förstå och förklara. Hon kan inte alltigenom skapa/konstruera sig själv. Och hon är meningssökande och livstydande i detta.

Jag vet inte om jag behöver ett religiöst godkännande för att acceptera internet som företeelse och som en del av mitt sociala liv. Men det är väl ändå inte fel att få den förankringen också.

Och med det det i texten förmedlade hoppet om att nätverkandet och den förståelse som det kan ge oss både av vår föränderlighet och vår beständighet, är en räddning från det resursslöseri och den förbrukningsmentalitet som råder på så många sätt idag, både vad gäller människor och sopor.

Fyra stöttepelare

| | Comments (0)

Jag vet inte om jag missat nått,
men som jag ser det idag så är det:

Viljan
Förmågan
Förnuftet
Känslan

som är de fyra stöttepelare
som bär upp den trappstege som är min livsväg.

Förringar jag styrkan i något av dem,
eller om jag tror dem om mer än de är,
så kan jag inte finna stabilitet eller stöd i det som jag behöver dem för.

Detta är utgångspunkten.
Det som ligger inom mig själv.
Det som är jaget i världen.

Det känns som en tydlig modell,
men kanske för avskalad för att kunna kallas sanning.

Kanske VILL jag att mitt jag skall vara mer än fyra parametrar.
Kanske finns det fler fast jag inte FÖRMÅR se dem.
Kanske är det att det KÄNNS för fjuttigt.

Men förnuftet känner sig rätt nöjt,
saken är klarlagd och utlagd...
Nu väntar jag bara på den där invändningen som väcker repliken:
"Tänkte inte på det"

Prövningarnas tid

| | Comments (0)

Igår eftermiddag: Fika på trappan - utan jacka.
Och idag - fint väder igen.

Sommarjacka? vill vill vill.
Tittar på termometern - nollan.
Det blir vinterjacka.

Och när jag går saknar jag långkalsongerna. Fryser.
Men fåglarna kvittrar och det känns ljust, vackert och som om det skulle vara något helt nytt på gång. Ändå får jag dra på mig jackhuvan och knö in händerna i jackärmen. Inte än, inte riktigt än...

Så fort våren kommer så tror jag att det är sommar. Och det är jag inte ensam om. Den största nyheten i början på den här veckan var att man nu börjar se folk på stan som äter glass...

Borde kanske veta vid det här laget att våren är ett BUD
om att sommaren skall komma.
Inte mindre, men heller inte mer.