Vad vet jag?
Jag försöker lyssna på vad andra säger.
Många av dem som uttalar sig i media kan göra mig bister och till och med arg.
Till exempel så kommer jag aldrig (?!) att förlåta Jarl Alfredius för övergången efter ett inslag om hedersmordsproblematiken för unga flickor i SVERIGE, där han säger "VI FORTSÄTTER I MELLANÖSTERN".
Vi är väl rätt många medborgare out here som inget hellre vill än att lägga komplicerade frågeställningar åt sidan och ansvaret på andra. Så att vi själva kan ha frihet att fokusera på gripbara dilemman. Så som på hur vi skall finna argument för att planka på t-banan, samtidigt som vi tar oss råd med ungefär alla prylar och märken vi tycker att vi är värda. Eller vad det nu kan vara för i-landsproblem som vi dabbas med.
Men jag tycker att man när man i varje ord kan nå ut till fler människor än man kan förstå också behöver vara mer än sitt bästa. Jag menar inte att alla måste ha doktorerat för att få uttala sig i media, inte heller att SVT/SR-kravet på att prata rikssvenska skall återinföras, men någonstans så tycker jag att det är märkligt att personer som sprider information kan få lov att vara hur klumpiga och ensidiga och direkt disinformerande som helst.
Nu skall väl inte allas vår Jarl få bära hundhuvudet för detta. Han är långt ifrån ensam. Och kanske kommer min främsta irritation från de år då jag själv arbetade på en nyhetsredaktion, utan att skriva/redigera, men inte utan öron och inte utan att veta att jag i många fall visste mer än de som satt där.
Så, jag lyssnar på andra. Många har mycket att lära mig.
Ofta intar jag en underdånig roll: "Oj, vad du kan mycket!"
(det där som får män i 50-årsåldern att tro att de har halva inne)
Men det händer också att jag tänker
"Det där låter konstigt,
men vem är jag att skriva den här personen på näsan?
Blir det inte lite otrevligt om jag börjar korrigera?
och vet jag tillräckligt mycket för att kunna göra det?"
Jag önskar att jag visste mindre, så att jag kunde tro att jag visste allt.
Nu vet jag att det är så mycket jag inte vet.
Jag ligger alltid efter.
Jag önskar att jag hade mindre respekt för andra människor,
så att jag kunde delta mer och vinna deras respekt.
Känner mig sällan rakryggat stolt för det jag kan.
Ser det inte ens.
Jag önskar att jag vågade vara stoltare,
att jag hade mer öga för min förmåga och min kunskap.
Och jag känner mig sååå inspirerad efter att funnit uttryck att använda som alternativ till den klädsamt (?) sänkta blicken när jag tror mig veta bättre:
Sug min IQ
