Vad är vad
Skumade för ett tag seda´n i en DN-recension av Nina Lekanders senaste bok. Jag läste aldrig så noga så jag kan ha missat en massa poänger, men nånstans fanns meningen där om att en intellektuell kvinna inte lyckas låta känslan tala för sig själv och liksom räcka. Den skall underbyggas med teorier av olika slag. Och jag blev berörd - jag undrar om det inte är så för mig också.
Känslan får sån liten plats. Det finns en massa saker som skall urskiljas och särskiljas från det som pågår. Som om det spelade någon roll.
Men det spelar roll för den som vill vara medveten. Och vad handlar den där medvetenheten om? Är det att göra allt rätt? Att ha kontroll? Att kunna förutspå det ingen kan veta? På något sätt känner jag att det blir som att hitta ursäkter att inte känna. Som om de förklaringar som teorierna skapats för att ge, skulle kunna stå för sig själva oberoende av att människor lever och processer pågår på alla möjliga nivåer samtidigt både i vårt inre och yttre.
Är det för att jag vill hålla mig fri? Att bekänna mig till en teori skulle göra att jag ingår i spelet/livet. Och jag vet inte hur beredd jag är att kliva in. Jag skall ju sitta här långt bort - observera och, Gud bevars, veta.
Och kanske är det precis det som lockar och skrämmer med män(eller i allmänhet folk med naturlig självkänsla) om jag nu skall generalisera. Förmågan att kunna peka med hela handen och oförståelsen för att man ibland trampar på det man själv känner och vill. "Varför skulle man göra det?" kan de säga med uppenbart förvånad förbluffning. Och det finns inget bra argument eller bra förklaring.
Bara att taskig självkänsla är den mest befängda av livsinställningar...
För livet är så mycket lättare om man bara följer den maggropskänsla som jag tror att vi alla innerst inne är utrustade med.
Det jag brottas med just nu är skillnaden mellan behov och känsla. Och jag funderar på hur man vet vad som är vad och om det nu inte riktigt går att särskilja... varför är det då viktigt?
Att vara älskad och att vara behövd.
Att fylla en funktion i någons liv.
Att ges plats och sammanhang.
Kanske är jag villig att känna mig behövd om jag är älskad.
Men livrädd att bli använd om jag bara är behövd.
Och lika mycket vice versa.
Jag vill inte ge mig det jag behöver utan att beakta vilka känslor det är som "spelas på", väcks och används. Och därför vill jag veta vad sjutton jag håller på med, varför och med vilken förankring i verkligheten.
Jag vet att jag har driv, drift och emellanåt just därför huvudet i det blå. Viljan är större än både förmåga och känsla.
Ibland kan jag önska att det fanns sådana människor som bara kan användas för att på olika sätt tillfredsställa mitt ego och mina behov. Men det finns inga sådana människor, bara fler sådana om jag, som vill kunna utnyttja nån emellanåt.
Och där är kanske nyckeln.
Är det bara behovet som styr så varken ser eller beaktar man den andre. Om däremot känslan finns mellan två personer är det ok att behovet faktiskt är en del av dem. Det man vill uppnå är ändå ett möte där man ser och är sedd. Precis i det man är.
Och ärligt talat - det finns inget häftigare än det.
Och om nu det är det mest fantastiska jag kan tänka mig.
Varför skall jag inte leva det?
Men jag tror att det är att var GOD som dyker upp igen.
Det e ett helt sjukt dilemma för mig.
Det är nämligen så här:
Den goda dottern och goda makan och goda vännen är den som förekommer en. Den som i omtänksamhet redan har flyttat glasen på bordet för att ge plats åt grytan som nån e på väg att ställa fram, helst innan grytan ens lyfts från spisen.
Den som kan se behovet innan det behövt uttalas.
Den som underlättar för någon annan.
Den som SER vad som behöver göras.
Med andra ord den som har koll på vad som händer. Sammanhang, orsak och verkan och kan VETA innan någon vet själv.
Att möta den goda kan vara behagligt för den som vill luta sig tillbaka och bli omlindad, men allt som oftast är det också lite småhemskt, kanske för att det inte kan finnas två goda utan att det blir konkurrens. Och jag vågar inte ta emot det för det skulle sätta mig i rollen som den o-goda. Och att man hamnar i en roll där risken är stor att verka vara otacksam, utnyttjande och bortskämd.
Det kan innebära i alla fall i de icke-köksbordsrelaterade fallen att någon skall skriva ens behov på näsan på en. Som när mamma kommer på tröstargument åt mig innan jag misslyckats. Det känns omtänksamt, men för djävligt.
Och man kan bara misstänka att jag kommer att bli likadan i ambitionen att vända och vri mig i nån oförmåga att lita på att andra vet att man vill väl även om man inte uttalar det och visar det i varje enskilt moment av livet. Att tro att jag måste förklara det. Och därigen om bli hemskt pladdrigt omständig.
I praktiken förutom att bli en pain in the ass, innebär detta också att ingen kan se mina behov -inte ens jag- för jag har så fullt upp att täcka upp för alla andras.
I min uppväxt var det en sanning
Att älska är att skydda.
Skydda någon från mig själv, sig själv och själva livet.
Och allt detta måste jag komma ifrån. LÅNGT IFRÅN.
Att älska är inte att skydda, inte vuxna människor emellan.
Det är att dela det som ändå kommer av glädje och eländes elände.
Och att inte veta vad som kommer i livet.
Att förekomma i varandras liv
utan att förekomma varandras liv
och förkomma sina liv.
