Urladdad

Förläget erkänner jag att jag inte kommer att läsa gårdagens utspel om rationalitet igen...

Det kändes sjukt att låta det ligga kvar till allmän beskådan, men samtidigt kändes det skönt. Nu vet jag ju inte längre exakt vad det stod, men det kändes i alla fall som om jag fått ur mig lite bitterhet. Som ett "DÄR satt den".

Som en funnen punkt och ett erkännande.
Ja, jag är bitter ibland sedan skilsmässan.

Och bitterheten handlar om misslyckandet i att ha försökt tänka ut allt rätt och att det ändå gick åt pipsvängen och att DET i efterhand kändes som det som "tvättade mina ögonglas" inför både mig själv och världen. Behövligt och bra. Och genom att sättet att se på saker ändras, historian skrivs om, ny mening skapas, nya dörrar öppnas, så är det bara att inse att det är oändligt svårt att göra bedömningar.

Att rubbas i mina cirklar har föralltid kastat ut mig från de enkla sanningarna... om gott och ont, bra och dåligt.

Om vad som helst kan vara eller bli bra, på samma sätt som det kan gå ganska illa utan att man avsett det... så finns inte heller någon anledning att tro på garderingar. NOLL KOLL blir det enda tillståndet.

Och JA, det stör mig. Det stör mig MYCKET.
Ord som tillit och tro blir helt avgörande när ingenting annat egentligen ÄR.

Jag tror också att jag skall sluta med min glättighet och bli gravens allvarlig. (yeah, sure, like that would ever happen, daaah!) Detta efter insikten att alla mina hakningar på krafter som "det ordnar sig", "HEY, ner kommer man alltid", "Inget är omöjligt - en del saker tar bara längre tid", "Det är bara att bryta ihop och gå vidare" bara får mig att förlora fart i det jag EGENTLIGEN vill, nämligen att SE saker som de ÄR, kliva in i situationer, ta itu med dem och lösa alla klurigheter.

Det är inte roligare än så här.
Det är så här roligt jag gör mig det.
Och det är helt OK.